Inför alla idrottsevenemang i diktaturer och auktoritära stater så hörs alltid några röster som vill bojkotta evenemanget i tron att ledarskapet i dessa länder kommer att vika sig av rädsla för att deras stolta projekt kommer att bli rumphugget samt väcka folkets vrede över detta. Men det har aldrig hänt att det blivit den effekten. Tvärtom så har evenemanget gått av stapeln som vanligt, de uteblivna nationerna glömts bort och festen blivit lika storslagen i det förtryckta folkets ögon som det var tänkt. Det kan tyckas vid en första tanke att om man bojkottar så ger man en dum ledare en välförtjänt käftsmäll och att det alltid är bra att göra så. Det är en kortsiktig och infantil slutsats. Baserad på taskig kunskap om historien och dålig förmåga att förutsäga framtida effekter. Det kan också baseras på ren egoism som endast handlar om ens eget hat till en ledare som instinktivt i ilskan vill släcka delar av denna genom att vilja se denna käftsmäll.
Men vad leder det till ? Är det inte resultatet som är viktigast ? Att främja utveckling för miljontals invånare i det förtryckta landet är väl viktigare ? Ja, det klart det är. Diktatorn är ensam, folket är miljontals.
Men på vilket sätt missgynnar då bojkott utveckling i demokratisk riktning ?
Både historien och logiskt tänk säger att bojkott leder till ytterligare isolering och auktoritärt styre. Varför ? Bojkott leder till motbojkott och det leder till att de internationella mötena blir färre. Då stryper man den fantastiska ventil mellan en sluten diktatur och den demokratiska världen som möten nationalidoler emellan innebär. När idrottsutövare eller artister från auktoritära stater för besök, åker ut och besöker, skaffar vänner bland kollegor i demokratier och sedan kommer hem med intryck då öppnas dessa länder lite, lite för varje gång. Till slut kanske t.o.m någon aktiverar sig i demokratirörelser. Och när nationalidoler i diktaturer talar då lyssnar folket. Ofantligt mycket mer än i demokratier. De är nämligen allt de har. Boxaren Vitalij Klitjko från Ukraina är ett kanonexempel.
Den här ventilen som dessa möten innebär är så oerhört viktig och utan den finns endast diktatorns ord till folket kvar. Dessutom brukar bojkott mot auktoritära stater generera besvikelse hos ett förväntansfullt folk i dessa stater. En besvikelse som är en servering på silverfat för en diktator som mycket enkelt utnyttjar denna besvikelse i fördömanden och negativ propaganda mot de som bojkottar. Med ökad popularitet som följd.
Den enda fördelen med bojkott av stora evenemang i auktoritära stater är att man gör ledaren arg ett tag. En kort stund. Men han( brukar alltid vara det ) kommer alltid att sitta kvar. Med ökad popularitet paradoxalt nog.
Nog vill man slå en ful fisk på käften ibland men man måste framför allt tänka på folket. De är betydligt fler. Och då gäller bara långsiktighet. Något annat funkar icke såtillvida man inte har samma filosofi som George W Bush och i förebyggande syfte invaderar ett land med en brutal ledare. Men det vet vi nu att det inte var någon höjdare med den synnerligen obefintliga förmågan att se följder.
Som underbara Yousafsai Malala säger : "Det är bara utbildning och information som funkar", efter att hon blivit skjuten av talibaner och överlevt. Och detta gäller naturligtvis överallt. Folket måste informeras och utbildas och i slutna diktaturer finns endast en enda fjuttig väg. Och det är den långsamma men säkra uppluckringsvägen som möten alla oss emellan leder till. Den som tror att en förargad diktator skulle avgå eller ens gå mot demokrati vid en bojkott menar säkert väl men, ursäkta mig, är antingen ointresserad av helheten, impulsiv eller har egensyfte. Eller så kan man vara politiker inför ett val. Några som förespråkar bojkott i sådana här sammanhang är politiska ledare på dekis eller inför val som vill visa sig slagkraftiga. En av få negativa bitar med demokrati som mandatperioder innebär. Våra politiker får så oerhört bråttom inför ett val att de gärna talar det enklaste språket till folket som tyvärr oftast är det kortsiktiga. De flesta är inte tillräckligt insatta i utrikesfrågor att de genomskådar den här ganska rejält destruktiva dumheten mot demokratins spridning. Men det låter bra och det kan räcka långt tyvärr. Egensyfte.
Men ska vi inte protestera alls ? Jojomen, det ska vi självklart och det finns inget så effektivt som att göra det på plats In front of the people. Den möjligheten kan vi nämligen glömma utifrån och dessutom försöka tränga igenom diktaturens censurträsk. Emma Green-Tregaros nagelprotest var kanon. Mjuk men tydlig protest. Blir det för hårt kan det förarga och göra folket besviket på idolen från väst. De hårdare protesterna ska skötas politiskt men vara intensiva. Och pricksäkra. Börjar vi gnälla på allt utan urskiljning då sluter de öronen åt sig och då blir det som att hälla vatten på en gås. Som ett barn med en förälder med överdrivet kontrollbehov och rädsla att barnet ska gå fel väg vid minsta antydan till avsteg och som alltid försöker styra tillbaka. Till slut lyssnar man inte och isolerar sig bort från dessa kritiker än mer.
Nu stundar i skrivande stund Vinter-OS i Sotji. Rysslands ofattbara korruption men också ombyggnad av en hel stad är unik i dessa sammanhang och fått kostnaderna att skena iväg något rent otroligt. Vissa arbetsförhållanden har också varit under all kritik under uppbyggnaden och dessutom kantats av förhastade beslut och usel research vetenskapligt. Framför allt beträffande markens stabilitet. Sådana misstag kostar multum. Såg ett program igår om detta och antar att några framför allt pga att människor som fått husen rivna tvingats flytta samt arbetsförhållandena förespråkar en bojkott. Men som sagt, bojkott leder oss bort. Däremot skulle jag förespråka en instans på högsta FN-plan som betydligt mer aktivt är med och försöker minimera sådana här tillvägagångssätt. Dessutom har vi godtagit OS i Beijing där behandling och förflyttning av folk under uppbyggnadsåren gör Sotji mycket humant i jämförelse. Vi ska också ha Fotbolls-VM i Qatar 2022 och i korrumperade Sydafrika lirades det 2010. Naturligtvis är Kina alldeles för viktigt ekonomiskt i världen för att vi ska börja käfta med dem. Och Qatar och Sydafrika är västallierade. Men ska denna önskade instans ha sitt syfte måste riktlinjerna vara solklara och inte baseras på västmässig girighet och bekvämlighet. Ska det vara demokrati, mänskliga rättigheter som är kraven då ska det gälla alla. Det gör det inte för fem öre nu vilket gör bojkott fruktlös, verkningslös och från de drabbades synsätt orättvis. Vilket bara försämrar relationer och möjligheter till viktig framtida påverkan.
Nej, det finns absolut ingen fördel med bojkott ens inom en nära framtid. Jag skulle t.o.m önska att Nordkorea sökte och fick ett rejält mästerskap. Dock uppstår ett mycket olyckligt fenomen med ett land som är så fruktansvärt isolerat med indoktrinerande och vilseledande information om omvärlden. I synnerhet från en ledning som är krigisk. Man har fått folket att bli stolta över den krigiska attityd som "skyddar" folket från ondskan utanför dess gränser. Om ett sådant land får ett stort arrangemang finns risken att det ger en signal hos folket att den Store Ledaren "lyckats" med sin krigiska skrämseltaktik och blir än mer hjälteförklarad. Men på lång sikt betyder ett sådant evenemang slutet för honom. Och det fruktansvärt isolerade folket skulle äntligen få lite syre utifrån. Det är nämligen precis det detta märkliga land behöver. Folkets väl först. Men Nordkorea är svårt beträffande vad som är folkets väl i den här frågan.
Men överallt bör det vara det som står högst på agendan. Alla behöver utbildning. Alla behöver möten. Med möten kan vi förändra.
Döda inte denna världens livsnerv nummer 1.
Nästa onsdag börjar hockeyn ! ;-)
