Jag har alltid varit för ett EU-medlemskap för Sverige. Fast egentligen är det hela så omfattande och komplext att de flesta inklusive jag själv borde förbehålla oss neutrala i frågan. Rätt märkligt egentligen att man lät en folkomröstning avgöra en så stor sak. Det som ändå faller avgörandet för min egen del är det vitala i att ha ett gemensamt organ för t.ex miljöfrågor som aldrig går att sy ihop med kompromisser bland 200 länder eller åtminstone 20 stormakter med olika intressen och utvecklingsfaser. Sådana beslut måste ske övergripande från ett stort organ. Annars rinner tiden iväg och några lär kunna säga till andra, "Vad var det jag sa". Dessutom har vi på svenskt håll ändå sedan andra världskriget fått ärva en självgod bild av Sverige som ett föregångsland. En farligt tillbakalutad ståndpunkt som straffar sig nu när välstånd och konkurrens expanderar. Vi är beroende och behöver partners.
EU:s ursprungliga huvudsyfte var i första hand att garantera fred mellan staterna men även att vara en demokratins grogrund och spridare.
Idag har EU:s roll i stort bibehållits men i och med både Sovjetunionens och Jugoslaviens splittring så har nya medlemmar med raketfart införlivats under ett gigantiskt paraply. Medlemmar som inte alltid kunnat leva upp till de demokratiska och ekonomiska kraven. Och i några fall även de rättsliga. På håret har ett par klarat de fredliga kraven. EU har luckrat upp sina krav som följd av en maktbalansakt med Ryssland vars system i mitt tycke är något mitt i mellan demokrati och diktatur. Men definitivt en ekonomisk och militär pakt med stormaktsambitioner. Därav en näst intill rovgirig hunger från EU att införliva så många stater som möjligt under sin sfär. Allt för att ge demokratin fäste så att inte den auktoritära och korrumperade ådran från öst tar över. Eller i Ukraina t.ex. där den alltid funnits helt enkelt försöka få bort den. Självklart genom en inbjudan till ett EU-medlemskap.
Samtidigt som man gör det här i syfte att sprida demokratin så trycker man också tillbaka ett allt mer trängt Ryssland. Man "snodde" först Östtyskland, sedan kom Warsawa-paktens alla medlemmar, de baltiska staterna, de f.d jugoslaviska republikerna ( inte alla än ) och nu är man inne och trampar på de ömmaste av ömma tår. De f.d slaviska sovjetrepublikerna. I och med den i skrivande stund aktuella krisen i Ukraina uppkommer många frågor. Det som är bortom alla tvivel är Rysslands brott mot folkrätten att göra detta intrång på Krim-halvön. En annan sak som är bortom alla tvivel är Rysslands bristande demokratiska status även om det inte är en 100-procentig diktatur typ Nordkorea eller varför inte Kina. Men vilket håll ukrainarna vill, åtminstone majoriteten, måste med allt vad trötthet på korruption och allsköns utsugeri innebär, förstås. EU-regionen ligger i ett rättsstatsperspektiv före om jag får använda det uttrycket. Gör EU därmed allting rätt i sin dammsugning av stater utanför dess sfär ? Och är EU ett perfekt föredöme utan den minsta korruption eller girighet ? Och framför allt, är EU och västvärlden konsekventa i våra fördömanden ?
Personligen tycker jag att man har gått lite för snabbt fram. En effekt av detta blir en berusning hos andra folk utanför EU att ansluta sig snabbt och i och med deras oerfarenhet av demokrati och att vänta på nästa val är tålamodet lika med noll. Revolutionens språk är utkomsten av en nyöppnad stat. Öppnandet MÅSTE ske och alla folk förtjänar frihet och demokrati. Men om övergången görs felaktigt biter sig syftet i svansen och man får uppleva nya revolter, nytt hat och den berömda våldsspiralen. Demokrati tar tid. Det måste ta tid annars infinner den sig aldrig eftersom det inte går att skapa detta i kaos och krig. Vad har EU med det att göra ? EU har inget ansvar beträffande ukrainarnas önskan och själva revolten. Däremot har man vid upprepade tillfällen lovat Ryssland att inte flytta Natos gränser närmare. Och brutit löftet varje gång. Hur auktoritär och homofobisk den ryska ledningen än är så verkar EU helt våghalsigt strunta i hur Ryssland känner sig över detta. Vilket är dumt eftersom provokationer alltid är farligast mot någon som är trängd. Man ångar på likt våra gamla missionärer, då "In the name of christianity", och rättfärdigar alla införlivningar och "räddningar" med "In the name of democrasy" denna gång. Med en övertygelse och självförtroende som har fått hela missionen att skena iväg lite väl opedagogiskt. Och man rättfärdigar detta med demokratin som honnörsord. För den kan man väl inte sätta sig emot. Och eftersom Ryssland blivit alltmer auktoritärt under Putin del 2 så tycker man att man har all rätt i världen att "rädda" alla undan dess tentakler. Verkar man resonera. So far so good i och för sig !
Men det finns en annan aspekt också som detta går stick i stäv med. Om EU också är en fredens budbärare bör man tänka på hur vi ska trampa fram för att undvika konflikter och krig annorstädes, utanför regionen. Det nämns aldrig ens. Man borde åtminstone förstått att en EU-flirt med Ukraina som innehar den autonoma regionen Krim, f.d. ryskt, med en rysk flottbas vid Svarta Havet skulle skrämma skiten ur ryssarna. Och det är precis vad som har hänt. Ryssland är betydligt räddare för EU, Nato och USA än vad vi är för dem.
Det började med Tysklands återförening då Ryssland godtog ett Nato-medlemskap för det nya Tyskland på villkoret att man inte flyttade Natos trupper närmare Ryssland än så. EU lovade detta. Det tog inte många månader innan Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern mm mm mm stod med Natotrupper vid ryska gränsen. Inte mig emot i sak. Jag fördömer Rysslands brist på demokrati och andra högerextremistiska fasoner som de flesta av oss gör. Men vill vi ha goda relationer samt undvika krig och konflikter måste vi även tänka på hur "motståndaren" agerar. Som parantes måste också nämnas att USA underminerat sin trovärdighet när man på falska grunder om kärnvapens existens i Irak fullständigt körde över ett maktlöst FN och säkerhetsråd. Än så länge ett betydligt större folkrättsligt brott än det ryssarna gör på Krim. Och ändå vågar man hota med sanktioner mot Ryssland. Bara tänk på det ofattbara att omvärlden ens skulle knysta någonting om sanktioner och bojkott mot USA för det som hände i Irak. En ofattbar tanke. Så speciellt konsekventa i våra fördömanden är vi inte. Inte EU heller. Men vi skiter i det eftersom vi känner oss trygga med USA och otrygga med den ryska historien och oberäkneligheten som vi ser det.
Men det är ointressant därför att i Ryssland sitter man och känner sig orättvist behandlad. Och det måste man faktiskt förstå. Samma brott måste få samma konsekvenser. Konsekvens helt enkelt. Väldigt viktigt om vi ska kunna resonera och ha på fötterna när vi ska döma. Motsatsen leder till förargelse och isolering då man inser det meningslöst att samarbeta och istället väljer att gå sin egen väg. Sådant är livsfarligt att göra med ett land som Ryssland. Nu tycker jag trots det att vi måste markera och göra någon form av sanktion därför att inte vattna ur världssamfundets syften. Också av säkerhetsskäl ifall Ryssland skulle ha en vidare agenda i detta. Personligen tror jag att Rysslands reaktion på EU:s flirt med Ukraina var hit men inte längre. Och målet är troligen en Moskva-lydig regim i Kiev. Inte en fruktansvärt kostsam invasion och införlivning av Ukraina i ett större Ryssland. Men man är såå rädd om den näst mäktigaste f.d sovjetrepubliken både som ekonomisk partner men också som buffertzon mellan Natos styrkor och sina. Och rent historiskt och kulturellt är det väl för oss närmast jämförbart med att Ryssland skulle försöka sno Gotland av oss. Otroligt känsligt för ryssarna.
EU är säkert inte lika korrumperat som Ryssland men långt ifrån befriade. En nyligen utförd research påtalade detta på ett skrämmande sätt. Vi kan med säkerhet säga att den karriäristiska atmosfär som genomsyrar EU från våra politiker har lett till en blindhet i EU:s utvidgningsambitioner. Självaste Carl Bildt har ju gjort en rejäl helomvändning när han nödgades sälja sina ryska aktier och även säga upp sitt styrelseuppdrag i ett ryskt företag. Nu är han skoningslöst pro allt EU får för sig.
EU är definitivt en stormakt med stormaktsambitioner utan jämförelse. Dock på fredlig väg och med demokratin i förarsätet. Men vi får inte glömma att alla stormaktsambitioner tenderar att skena iväg på ett sätt som får en att undra över vad vi egentligen har lärt oss av historien. Jag är rädd för att våra kära ledamöter i Brüssel är alltför avskärmade i sina tjusiga kontor av vad som händer i omvärlden. Och framför allt av vad som kan hända. Men de är ju trots allt bara politiker.
Vi ser redan nu slitningar inom EU pga den stora ekonomiska klyftan mellan de rikaste och de fattigaste medlemmarna. Och det är ju både ett historiskt och matematiskt bekant fenomen att när en organisation blir för stor så blir den svårare att hålla ihop. Man splittar upp i mindre samarbeten inom organisationen. Och till slut när organisationen är så stor att även de små delarna inom organisationen växt sig så stora då är vi tillbaka på ruta ett igen. Men ändå inte riktigt. Därför att varje steg och införlivning av en ny medlem ökar på demokratin och säkerheten i världen något. Men då får man inte trampa på i ullstrumporna som man har gjort de senaste 25 åren. .
EU har enorm makt och detta har på ett farligt sätt skrämt en inte färdigutvecklad men o så mäktig granne i öst. Varenda buffertzon mellan EU och Ryssland har snart av ett näst intill kolonialistiskt stöddigt EU och Nato utplånats. Hur rätt man än tror att man har rättsstatsmässigt så måste man alltid ta i beaktande vad detta innebär för maktbalans, samarbete, stabilitet och framtid i relationen till andra pakter. Annars kan det sluta med isolering där världen till slut består av små slutna öar av oberäkneliga krutdurkar.
Men vi måste hålla oss till regelverken och Ryssland får inte komma undan utan någon form av sanktioner för detta brott. Då har vi fullständigt givit upp världssamfundets syfte. Det vore extremt olyckligt. Det är bara så jäkla synd att George W Bush givit Ryssland ett argument emot oss som i värsta fall kan leda till ett skäl att invadera när man känner att nationella intressen hotas. En katastrof av den demokratiska världens sämsta ledare på länge, Bush jr. Långt farligare än Putin tycker jag.
EU och USA under Obama-administrationen måste reparera detta misstag och eftersom dagens amerikanska ledning knappast stod bakom beslutet om att invadera Irak skulle det vara passande om Obama kliver fram och gör ett tydligt statement över detta. Ju bättre man sopar utanför sin egen dörr desto mer välkomnande ser det ut. Och man får andra att lättare lyssna.
Idén med EU är förnämlig i ett freds- och demokratiperspektiv. Dock ej att förglömma styrt av människor. Inga helgon eller genier. Därför finns det ständigt saker att sopa och putsa på. Personligen tror jag mest på den tyska och franska retoriken. Man fördömer och vill straffa men betonar samtidigt att man inte ser Ryssland som någon fiende. Den hållningen har dessa länder i de flesta sammanhang.
Ryssland är en konkurrerande ekonomisk och militär pakt. Ingen fiende som förr. Men om vi vill att Ryssland ska vara en fiende då är det väldigt lätt att ordna detta genom ogenomtänkta och omdömeslösa beslut. Är vi smarta i detta så lägger vi bollen helt hos Ryssland. Och de har bannemej inte råd att vare sig kriga militärt eller ekonomiskt med väst. EU är bra men måste skynda långsamt. Tack för denna gång !
