Jag måste påstå att jag aldrig i hela mitt medvetna politiska liv varit med om att Sverige har lika många åsikter som invånare. Förrän nu. Och ändå är åsikterna bara två till antalet. Den polariseringen är knappast något nytt i sig. T.ex i kriminalpolitiska debatten diskuterar den ena flygeln endast långsiktigt förebyggande arbete medans den andra lika entonigt påpekar det straffavskräckande. Inte tillstymmelse till antydan att båda bitarna är hyperviktiga och inte kan leva utan varandra. I miljöpolitiken är det ännu värre. Vurmar du för miljöpolitiska åtgärder avbildas du som vänster av andra flygeln som lika ivrigt fjärmar sig från denna debatt för att inte verka för mycket vänster. Och miljövänstern där den tyvärr ofta hittas kan eller vill inte intressera sig för den viktiga teknikutvecklingen för att optimera sina ställningstaganden. Debatten är cementerad i en partikultur som är oerhört svår att rucka på. Oflexibiliteten bromsar dynamiken i nödvändig föränderlighet i ett föränderligt samhälle. Förnuftet sätts åt sidan. I den utrikiska debatten varierar det naturligtvis beroende på var du bor. Men bor du i Svedala med omnejd så är det framför allt från journalistiskt håll mer än politiskt att du är 100% all in med några intellektuella undantag. DNs redaktion som exempel är trots stor begåvning extremt ovilliga att nämna ett enda misstag eller något dåligt som EU gjort. Och går 100 % mot allt som stör unionen. På samma sätt agerar Rysslands- och Israelförsvarare med en rädsla att på något vis blotta några brister som om det vore samma sak som att visa svaghet. Allt detta beror på att man lurpassar på varandras argument och räknar kallt med att ens motståndare inte kommer att bjuda på den minsta kompromiss eller erkännande. Därför gör man allt för att sitta så långt bak på gungbrädan som möjligt för att snabbt balansera tillbaka så tungt som möjligt. Och därmed blir alla debatter polariserade. Fast vi kanske innerst inne vill ha en liten medelväg lite närmare oss själva trots allt.
Tyvärr är människan inte mer långsiktigt intresserad än att detta även går igen när vi diskuterar hur vi ska hantera den största flyktingvågen sedan 2:a världskriget. Människor som flyr IS brutala människoförakt. Något som kan vara det värsta i den mänskliga historien. Ska vi inte kunna begära mera djupsinne från oss i ett sådant här läge ? Vad menar jag ?
Ja, precis som vanligt har denna debatt urartat i två strikt cementerade åsikter och presentationer av dessa. Trots komplexiteten. Skamligt. Man kan säga att det finns en linje 1 och linje 2.
Linje 1 : Förespråkar en stark begränsning av eller ingen invandring och åberopar kostnader, ökad kriminalitet, kulturella anpassningssvårigheter samt det mödosamma eller omöjliga arbetet att integrera människor från så annorlunda kultur eller traumatiska upplevelser.
Linje 2 : Åberopar det självklara moraliska ansvaret en privilegierad välfärdsstat måste ta för att hjälpa allt lidande överhuvudtaget. Man betonar även den tillgång kulturmöten och välbehövlig ny arbetskraft kan tillföra ett land med åldrande och allt större pensionsbefolkning.
Ser ni nu vad jag menar ? Dessa två flyglar pratar endast om detta. Ska erkänna att då jag ligger betydligt närmare Linje 2 i intentioner har lite svårt att råda Linje 1 till något överhuvudtaget. Tror faktiskt inte de tror sig behöva det heller.
Men varför i all sin dar stannar Linje 2 där de tametusan alltid gör i sin argumentering ?
Det är ju självklart att vi måste hjälpa så många vi bara mäktar med. Men arbetet stannar inte där bara för att vi gjort dagens goda gärning. Det är den enkla biten. Nu återstår det tuffa men o så nödvändiga. Integrationen. Här ligger också en tuschpenne-fet skiljelinje mellan mig och den "låtsasgoda" vänstern. Både på politisk och Facebooknivå är retoriken slående lik hos vänstern. Man slänger ut en humanistisk intention och så är man nöjd. Då har man polerat vänster-fasaden för ännu en vecka framåt.
Dessvärre är den typen av lekstuge-politik inget annat än uppbromsande då det med sina riksdagsmandat tar inflytande av politik som är seriös ( are ) och som åtminstone tänker lite mer på efterarbetet. Om inte integrationen fungerar då tappar hela immigrationspolitiken förtroende hos folket och rasisterna får vatten på sin kvarn. Precis som när Boris Jeltsin försökte införa demokrati i Ryssland med rekordfart med kaos som följd och folket fick ett bristande förtroende för demokrati kan den svenska immigrationspolitiken ge exakt samma effekt om inte integrationspolitiken funkar bra. Och det gör den inte nu. Förtroende hos folket är ett MÅSTE. Linje 2 där bl.a Robert Aschberg tillhör räcker inte till vilket Aschbergs artikel nyligen i Aftonbladet belyste. Jag håller egentligen med Robban om allt han skrev men varför kunde en intelligent och kaxig journalist som han inte ha skrivit en reva om de livsviktiga förändringar som behövs i den svenska integrationspolitiken som i mångt och mycket är frukten av ett lågt immigrationstryck. Kanske tycker han det funkar perfekt som det är men tycker han inte det bör han slita sin flint över att han bidragit till ytterligare polarisering och SD-gödning.
Därför startar jag härmed Linje 3 :
Vi står för samma moraliska syn och intention som Linje 2 men med det o så viktiga tillägget att integrationen som den är nu är värdelös, farlig, ansvars- och kravlös, dum, individfrånvarande, omedvetet rasistisk. Vad menar jag med det sistnämnda ? Jo, att vi alla är lika från grunden och därmed lika påverkbara av omgivande miljömässiga faktorer. Men eftersom vi upplever olika miljöer blir vi mentalt olika. Självklart. Det innebär att en person som kommer från krig och våld behöver psykologisk hjälp direkt. Vederbörande behöver också vägledning på stört i form av ett mycket tydligt integreringsprogram där det inte ska finnas något val mellan att anta socialtjänstens tak över huvudet eller gatan. Det gör det nu pga att vi är inkörda i en icke påtvingande kultur. Dessvärre skapar denna svenskhet en total förvirring för en person som inte kan ett skit om vårt land. Om en människa som flytt hals över huvud och sedan ska tag steg två in i ett nytt liv då behövs vägledning till max. En individ som anländer till ett främmande land ska omedelbart sättas vid svenskundervisning, bli hänvisad till boende, registrerad i vårt system och snabbt instrueras. Det får den nytillkomne att känna sig behövd, välkommen och bemött av kärlek. Att låta någon komma hit utan krav, instruktioner blir precis som för ett barn utan föräldrar som bryr sig. Ett krav- och kärlekslöst vakuum. Det finns en utbredd vänstersyn att lycka är att få göra och ströva som man vill. Tyvärr har denna destruktivt naiva falang glömt en sak. Att människan i grunden är ett flockdjur som likt en utstött varghane längtar efter någon att se upp till, jobba för, tro på, älska. Man behöver inte bli religiös för det. Det räcker att vårat samhälle visar att vi vill hjälpa. Och det gör man genom att hjälpa hela vägen. Inte bara tills man har varit god för sin egen politiska image skull. See you !
