För inte så länge sedan var våra unisona mediakanaler helt uppslukade av en demoniseringsprocess av Ryssland och deras president Putin. Sen när Trump vann valet då blev fokuset tvärt förflyttat till exponering av dennes burdusa person och näst intill noll fokus på politiken. Och Putin kunde ta semester.
Idag är det snudd på helt tyst om Ryssland och Trump-drevet har väl åtminstone ebbat ut till hälften.
Trots att ungefär samma politik och situation råder. Vad beror detta på ?
Jo, att nyhetsvärdet bedarrat. Varför ? Jo, folk har genomskådat enfalden i rapporteringarna.
Vad gör då våra etablerade nyhetskanaler eller mainstreammedia ( msm ) för att inte tappa förtroende ?
Jo, de ger järnet för att misskreditera de källor som blottat deras egna svagheter. Dessa källor är icke-kommersiella och agerar pga kunskap att se bristen på detsamma hos msm. Msm kan inte bemöta de alternativa kanalerna med kunskap då dessa är överlägsna hos alt news. Därför lägger man alla resurser på att få genomslag för censurering i så stor utsträckning som möjligt. En metod är att få den allmänna opinionen att se alt news som extrema, lögnaktiga, desinformativa och okunniga.
Men varför ska alt news vara det ? De har ju ingen vinning av det medans msm som är styrda av mäktiga mediebolag har ekonomiska intressen i att framställa verkligheten på ett sätt som gynnar en politik som i sin tur gynnar de som äger politiken. Bankerna, vapenindustrin, oljeindustrin mm.
Och till själva kärnfrågan, vad är en lögn och vem kan bestämma det ?
Jag ser ständigt på olika forum samhällsdebattörer både bland vänner och i fjärran som ifrågasätter en annans refererada källa. Men man tänker inte på varför man gör det därför man har bara följt John, dvs ens favorittidning eller politiska tillhörighets uppfattning. Precis som om den skulle vara objektiv eller en garant för sanning. Det kan ni glömma.
Jag vill påstå att jiddret om källor är bland det dummaste i dagens samhällsdebatt då man inte ens reflekterar vid att man själv tagit ställning efter någon annan utan att besitta ett skit kunskap i ämnet själv. Hur korkad får man vara. Och blind.
Det finns ingen enskild människa eller institution som abonnerar på sanningen. Det här är bara ett sätt för våra krisande msm att återvinna förtroende och det görs med EXAKT samma metoder som man historiskt gjort i diktaturer såsom Nazi-Tyskland och Stalin-Sovjet. Exakt. Och det mest skrämmande av allt är att medvetenheten och lärdomen över detta inte tycks ha ökat. Varumärket en etablerad nyhetskanal har tycks lura folk hur lätt som helst trots att vi vet att krönikörerna och redaktionerna är av samma kött och blod som alla andra. Med en agenda dessutom.
Hur i h-vite kan vi då lyssna på dessa msm när de försöker påvisa att de sitter på en rätt att döma vad andra enskilda individer uttrycker i grad av sanningshalt ? Rent hypnotiskt vansinne.
De som påstår att de sitter på sanningen bland etablerade medier och dömer ut alt news som lögnare gör det naturligtvis för att de har en agenda som motverkas av alt news eller har en annan politisk uppfattning. Självklart.
Det finns slöa och initiativfattiga människor som är missnöjda med sig själva men de orkar inte ta tag i situationen. Då brukar dem istället försöka förtala och prata skit om omgivningen i sin bitterhet.
Det är lättare att sänka omgivningen än att höja sig själv om man inte besitter bättre förmåga.
På exakt samma sätt agerar våra etablerade nyhetskanaler nu när de i demokratins namn fått konkurrens av vida mer bildade kanaler.
Ingen äger sanningen utan det närmaste man kan komma den är genom så många människors som möjligt sammantagna åsikter. Det är det som kallas demokrati.
Mainstreammedia vill få bort oss från demokratin då de är vana att ha monopol på den.
lördag 28 oktober 2017
torsdag 15 december 2016
Svenskarnas politiskt existentiella kris
Det var få som kunde föreställa sig den politiska utvecklingen vi bevittnat ett par decennier nu och som tagit sin i denna era slutliga form nyligen. Den gamla höger och vänsterskalans endimensionella form har ersatts av en tvådimensionell triangel där en ny liberalism tagit plats med den mest aggressiva globalistiska politiken av di trenne. På vänsterflajen har nästan inget nytt hänt men på högerns dito finns längst ut den minst globalistvänliga av trions flyglar. Inom de klassiskt inrikesmässiga frågorna känner vi bättre igen oss från det förflutna än genom de utrikesmässiga förutom att det numera är liberalerna som har den mest försvarsvurmande politiken än som förr den högra. Detta går i linje med etablissemangspolitikens dominerande liberala linje som i samband med att förespråka stora maktenheter som EU, Nato osv också kräver kraftigt försvar utåt. Ju större enheter med öppenhet inom desto högre murar utåt.
Som om inte det var nog så har omvärldens politiska hållning förändrats enormt. Framför allt förvirrar det många att Ryssland är ett än mer högerorienterat land än USA idag även om den kollektivistiska andan fortfarande lever kvar i den ryska folksjälen till skillnad från amerikanernas berömda individualism. Men konservatismen är stark i Ryssland vilket säkert också stärkts av det kaotiska helvetet som uppstod när Boris Jeltsin ville sälja ut landet till ett tiotal av de f.d kommunisterna som helt plötsligt blev oligarker, multimiljardärer. Man är mån om att det ska vara ordning och reda och inga fler samhällsexperiment.
I USA har Barack Obama åtminstone de två första åren fört en påtagligt liberal politik framför allt genom Obamacare även om den blev vingklippt redan efter första mellanårsvalet. Dock har den nyliberala elitismen alltmer varit de som tagit över mycket av den konservativa hökigheten även om den förekommer över hela spektrat. Detta har inneburit ett närmande mellan de två partiernas elitskikt som enligt Jimmy Carter utvecklat USA till en oligarki från tidigare en demokrati. Nya intressen än politiska gräsrotsfrågor har alltmer sopat undan den traditionella sakdebatten och istället ersatts med ren maktkamp där man vinner mer på att försöka trycka ner sin opponent än att försöka höja sig själv med sin politik. Man byter åsikt efter hur vinden blåser och det blir allt svårare för väljaren att veta om den politik man röstar på är den som verkligen kommer ut. Detta är nu också ett europeiskt syndrom. Här hemma ser vi det lättast på att den gamla USA-kritiska socialdemokratin förvandlats till EU:s mest Amerika-fjäskande parti. Polariseringen är enorm och russofobin har ingen jämförelse någon annanstans. Då även vår opposition är av samma tillfälliga "åsikt" följer de parti-anknutna tidningarna med i samma spår. Detta gäller givetvis också SVT. Sverige befinner sig i en unik mediakris där den politiska mångfalden är obefintlig och är det olika åsikter någon gång kan höger lika gärna vara vänster. Men bara lite.
Hos oss vanliga dödliga väljare skönjer jag en rejäl politiskt existentiell kris hos många. Några är nog inte medvetna om det men de flesta har fasligt svårt att veta vilket ben man ska stå på.
Bland de mindre pålästa kan jag någon gång ibland få höra att jag är kommunist bara för att jag har förståelse för ryssarnas irritation på den kopiösa förföljelse som Ryssland ständigt utsätts för i västerländska medier, i Sverige i synnerhet. Man undrar vilket ide vederbörande legat i de senaste 26 åren. Dessa människor lever kvar i en inskränkt syn på Ryssland som Sovjet. Och därmed blir jag inför dessa vänster. Vilket jag inte är.
Men det bästa exemplet på svårigheter att stå i politiskt spagat återspeglas i den radikala feministrörelsen. Samtidigt som den traditionella barrikadromantiken aldrig vill släppa på att välkomna alla utifrån Sverige utan krav eller research så tvingas de se på när en extremt patriarkal kultur imellanåt lever ut sina ideal här hemma.
På andra flygeln finns en nästintill lika förvirrad grupp, nämligen de högerliberala, dvs moderaterna.
Denna grupp har i hög grad velat skylta med sin partitillhörighet då den traditionellt signalerar ekonomisk framgång och goda kontakter i det öfvre samhällsskiktet. Som gammal moderat har alltid USA varit räddaren och Sovjet den farliga. Så var det för mig och det sistnämnda i föregående mening hade varit detsamma fortfarande om Sovjet existerat. Jag har röstat moderat många gånger. Som tur är har jag aldrig sett ett parti som vägledning utan jag har alltid velat styra själv. Friherre över mitt omdöme giver fritänkare. Härligt. Detta har gjort att jag utan prestige-förlust kunnat förstå och följa med, med största intresse, de utrikiska händelser och förändringar som skett. Ryssland är ett utpräglat kapitalistiskt land med samma utbud och livsstil som vilket västerland/Japan som helst. USA däremot har låtit maktfullkomligheten förblinda med att rättfärdiga olagliga militära interventioner på ett sätt som inget annat land gjort efter WWII.
Men hos många med den traditionella höger/vänsterskalan som måttstock och lite eftersläpning kombo gammal moderat partislav så ser vi en enorm förvirring och politisk identitetskris hos flera i det gänget. Går vi dessutom in i framtiden lite så ser vi att halva USA röstat fram en president som vill fokusera på det nya verkliga hotet, islamismen, i närmsta möjliga samarbete med ett land med samma samhällsform. Ryssland. Går vi vidare ytterligare då ser vi att i mars/april 2017 då röstar med stor sannolikhet Frankrike fram sin "moderat" som president, nämligen Francois Fillon. Han är t.o.m nära vän med Putin. Brexit stundar, Tysklands utrikesminister ifrågasätter TTIP-avtalet med USA, Japan och Ryssland har haft flera toppmöten bara i år för bättre samarbete både i business och frågan om ögruppen Kurillerna, Brics-länderna har lukrativa möten och växer ekonomiskt, Kina gör stora satsningar på infrastruktur och tillverkning i Afrika, de västallierade diktaturerna börjar sakteliga få sitt välförtjänta dödskallemärke jämte andra diktaturer.
Det blir helt enkelt väldigt mycket att ta in och det blir inte lättare ju äldre man blir eftersom det förflutna känns närmare än när man var ung och vacker. Då tyckte man omställningar på ett par år var en evighet.
Jag var i många år pro-EU och röstade ja i folkomröstningen. Huvudskälet för mig i denna komplexa fråga var att jag var trött på Sveriges eviga självutnämning som föregångsland och som alltid kunde klara sig själv. Och det gör vi självklart inte så det blev ett ja.
Men idag är EU något helt annat. Det har blivit större, mer ohanterligt, mer provokativt och mer centralstyrt. Och det förstnämnda och sistnämnda var givetvis meningen sen lång tid tillbaka.
Ju större organisation desto fler karriärsteg och desto större makt på toppen. Självklart.
Jag nämnde globalisering i början som en liberalismens hjärtefråga. Motsatsen är nationalismen. Det var inte längesen jag fördömde alltför stark nationalism och det gör jag fortfarande i den mån det handlar om att döma människor. Givetvis. Men i den här skalan menas med nationalism varje nations självbestämmande. Tyvärr är jag inte tillräckligt kunnig i internationell ekonomi och kan absolut inte mästra om vilken nivå stora unioners centralstyrning bör ligga på eller hur stor unionen ska vara innan effektiviteten biter sig i svansen. Men vi gör detta mycket enkla och uppenbara tankeexperiment :
Föreställ er världen uppdelad i fem stora centralstyrda ekonomiska koalitioner. De som sitter högst upp i var och en av dem har oerhört mycket makt och kan enkelt förhandla med de andra fyra om scenarion i världen som ger dessa fem världstoppar den bästa win-win-situationen för deras makt och ekonomi. Ju större och färre koalitioner desto mer makt i toppen och längre från folket.
Effekten kallades för trustbildning under industrialismens genombrott och var väldigt skadlig för marknaden.
Allt kan gå för långt, precis allt. Är vi där redan ?
Som om inte det var nog så har omvärldens politiska hållning förändrats enormt. Framför allt förvirrar det många att Ryssland är ett än mer högerorienterat land än USA idag även om den kollektivistiska andan fortfarande lever kvar i den ryska folksjälen till skillnad från amerikanernas berömda individualism. Men konservatismen är stark i Ryssland vilket säkert också stärkts av det kaotiska helvetet som uppstod när Boris Jeltsin ville sälja ut landet till ett tiotal av de f.d kommunisterna som helt plötsligt blev oligarker, multimiljardärer. Man är mån om att det ska vara ordning och reda och inga fler samhällsexperiment.
I USA har Barack Obama åtminstone de två första åren fört en påtagligt liberal politik framför allt genom Obamacare även om den blev vingklippt redan efter första mellanårsvalet. Dock har den nyliberala elitismen alltmer varit de som tagit över mycket av den konservativa hökigheten även om den förekommer över hela spektrat. Detta har inneburit ett närmande mellan de två partiernas elitskikt som enligt Jimmy Carter utvecklat USA till en oligarki från tidigare en demokrati. Nya intressen än politiska gräsrotsfrågor har alltmer sopat undan den traditionella sakdebatten och istället ersatts med ren maktkamp där man vinner mer på att försöka trycka ner sin opponent än att försöka höja sig själv med sin politik. Man byter åsikt efter hur vinden blåser och det blir allt svårare för väljaren att veta om den politik man röstar på är den som verkligen kommer ut. Detta är nu också ett europeiskt syndrom. Här hemma ser vi det lättast på att den gamla USA-kritiska socialdemokratin förvandlats till EU:s mest Amerika-fjäskande parti. Polariseringen är enorm och russofobin har ingen jämförelse någon annanstans. Då även vår opposition är av samma tillfälliga "åsikt" följer de parti-anknutna tidningarna med i samma spår. Detta gäller givetvis också SVT. Sverige befinner sig i en unik mediakris där den politiska mångfalden är obefintlig och är det olika åsikter någon gång kan höger lika gärna vara vänster. Men bara lite.
Hos oss vanliga dödliga väljare skönjer jag en rejäl politiskt existentiell kris hos många. Några är nog inte medvetna om det men de flesta har fasligt svårt att veta vilket ben man ska stå på.
Bland de mindre pålästa kan jag någon gång ibland få höra att jag är kommunist bara för att jag har förståelse för ryssarnas irritation på den kopiösa förföljelse som Ryssland ständigt utsätts för i västerländska medier, i Sverige i synnerhet. Man undrar vilket ide vederbörande legat i de senaste 26 åren. Dessa människor lever kvar i en inskränkt syn på Ryssland som Sovjet. Och därmed blir jag inför dessa vänster. Vilket jag inte är.
Men det bästa exemplet på svårigheter att stå i politiskt spagat återspeglas i den radikala feministrörelsen. Samtidigt som den traditionella barrikadromantiken aldrig vill släppa på att välkomna alla utifrån Sverige utan krav eller research så tvingas de se på när en extremt patriarkal kultur imellanåt lever ut sina ideal här hemma.
På andra flygeln finns en nästintill lika förvirrad grupp, nämligen de högerliberala, dvs moderaterna.
Denna grupp har i hög grad velat skylta med sin partitillhörighet då den traditionellt signalerar ekonomisk framgång och goda kontakter i det öfvre samhällsskiktet. Som gammal moderat har alltid USA varit räddaren och Sovjet den farliga. Så var det för mig och det sistnämnda i föregående mening hade varit detsamma fortfarande om Sovjet existerat. Jag har röstat moderat många gånger. Som tur är har jag aldrig sett ett parti som vägledning utan jag har alltid velat styra själv. Friherre över mitt omdöme giver fritänkare. Härligt. Detta har gjort att jag utan prestige-förlust kunnat förstå och följa med, med största intresse, de utrikiska händelser och förändringar som skett. Ryssland är ett utpräglat kapitalistiskt land med samma utbud och livsstil som vilket västerland/Japan som helst. USA däremot har låtit maktfullkomligheten förblinda med att rättfärdiga olagliga militära interventioner på ett sätt som inget annat land gjort efter WWII.
Men hos många med den traditionella höger/vänsterskalan som måttstock och lite eftersläpning kombo gammal moderat partislav så ser vi en enorm förvirring och politisk identitetskris hos flera i det gänget. Går vi dessutom in i framtiden lite så ser vi att halva USA röstat fram en president som vill fokusera på det nya verkliga hotet, islamismen, i närmsta möjliga samarbete med ett land med samma samhällsform. Ryssland. Går vi vidare ytterligare då ser vi att i mars/april 2017 då röstar med stor sannolikhet Frankrike fram sin "moderat" som president, nämligen Francois Fillon. Han är t.o.m nära vän med Putin. Brexit stundar, Tysklands utrikesminister ifrågasätter TTIP-avtalet med USA, Japan och Ryssland har haft flera toppmöten bara i år för bättre samarbete både i business och frågan om ögruppen Kurillerna, Brics-länderna har lukrativa möten och växer ekonomiskt, Kina gör stora satsningar på infrastruktur och tillverkning i Afrika, de västallierade diktaturerna börjar sakteliga få sitt välförtjänta dödskallemärke jämte andra diktaturer.
Det blir helt enkelt väldigt mycket att ta in och det blir inte lättare ju äldre man blir eftersom det förflutna känns närmare än när man var ung och vacker. Då tyckte man omställningar på ett par år var en evighet.
Jag var i många år pro-EU och röstade ja i folkomröstningen. Huvudskälet för mig i denna komplexa fråga var att jag var trött på Sveriges eviga självutnämning som föregångsland och som alltid kunde klara sig själv. Och det gör vi självklart inte så det blev ett ja.
Men idag är EU något helt annat. Det har blivit större, mer ohanterligt, mer provokativt och mer centralstyrt. Och det förstnämnda och sistnämnda var givetvis meningen sen lång tid tillbaka.
Ju större organisation desto fler karriärsteg och desto större makt på toppen. Självklart.
Jag nämnde globalisering i början som en liberalismens hjärtefråga. Motsatsen är nationalismen. Det var inte längesen jag fördömde alltför stark nationalism och det gör jag fortfarande i den mån det handlar om att döma människor. Givetvis. Men i den här skalan menas med nationalism varje nations självbestämmande. Tyvärr är jag inte tillräckligt kunnig i internationell ekonomi och kan absolut inte mästra om vilken nivå stora unioners centralstyrning bör ligga på eller hur stor unionen ska vara innan effektiviteten biter sig i svansen. Men vi gör detta mycket enkla och uppenbara tankeexperiment :
Föreställ er världen uppdelad i fem stora centralstyrda ekonomiska koalitioner. De som sitter högst upp i var och en av dem har oerhört mycket makt och kan enkelt förhandla med de andra fyra om scenarion i världen som ger dessa fem världstoppar den bästa win-win-situationen för deras makt och ekonomi. Ju större och färre koalitioner desto mer makt i toppen och längre från folket.
Effekten kallades för trustbildning under industrialismens genombrott och var väldigt skadlig för marknaden.
Allt kan gå för långt, precis allt. Är vi där redan ?
måndag 15 augusti 2016
Liberalismen - Från lyhörd mittenpolitik till intolerant åsiktspolis
Att det politiska klimatet och polerna förändrats har inte undgått många. En framväxande högerkonservatism eller högerextremism, beroende på var i världen vi befinner oss, är den mest bekanta förändringen och den förändring som också mycket tydligt fått det övriga politiska landskapet mer eller mindre totalförvirrat att försöka anpassa sig. Ibland till en totalförändring då rädslan att bli förknippad med dessa emellanåt rasistiska och/eller invandrarkritiska partier är enormt stor. Eftersom demokratin också handlar om att vinna minst lika mycket som att göra gott så tvekar ingen motståndare att använda minsta lilla likhet mellan motståndarna och högerextremismen som slagträ i valkampanjerna. Successivt förändrar denna nya ingrediens i politikens finrum samtliga etablerade partier och sammantaget tar detta en slutlig form som inte har mycket gemensamt med det gamla politiska landskapet.
Ska jag fokusera på Sverige så har detta fjärmande gjort att framför allt allianspartierna gått stenhårt in i mitten och enligt mitt tycke är det omöjligt att från ena dagen till den andra avgöra vilket av de borgerliga partierna som ligger mest åt höger respektive vänster. Då också tidigare Göran Persson moderniserade sossarna och lade dem på en typiskt euro-sossenivå jämfört med den rödare socialdemokratin som tidigare var kännemärke för Sverige så har trängseln i mitten blivit enorm.
En blåröd röra skulle man kunna säga. Då miljöpartiet visat sig vara ett typiskt vänsterparti mer än ett grönt så är min bild att vi har ett högerkonservativt, invandrarkritiskt parti, två vänsterpartier och en gigantisk koloss liberaler.
Detta medför som den ankdam Sverige är att de fyra största dagstidningarna är liberaler allihop eftersom en är socialdemokratisk, två oberoende liberala och en nymoderat.
Vårt land har ett stort problem med den bristande mediala mångfalden. Detta syns tydligast i den utrikespolitiska rapporteringen som är så gott som identisk i alla fyra blaskorna. Så är det inte i majoriteten av EU-länder. Framför allt inte de större vilket genom större konkurrens och utbud är logiskt. Men jag vill också lyfta fram det svenska kynnet som en orsak till "följa-John-mentaliteten".
Vår fredliga närhistoria på nästan alla fronter har inte givit oss den nödvändiga skepticism och misstänksamhet mot andra och våra nyhetsrapportörer. Vi litar helt och fullt på det som sägs utan minsta reflektion att det kan finnas ett personligt intresse och vinning att torgföra sin egen åsikt. Inte bara för att man tycker så utan därför att man traditionellt alltid tyckt så antingen genom inpräntning eller att man fastnat för något i det man supportar så till den milda grad att man blivit förtjust i det. Och förlikar det med sin person och försvarar det med näbbar och klor. Ens åsikt eller parti är en själv personifierat. Så har man råd att resonera i ett fredligt och rikt i-land utan att behöva vara på sin vakt.
Men nu behöver vi vara på vår vakt. Därför att samhället blivit våldsammare, girigare och mer egoistiskt. Detta leder till att alla mer eller mindre ljuger för att uppnå sina mål. Lögnen har självklart alltid varit ett verktyg men nu finns den inom alla yrkesgrupper och mest av allt hos politiker och de institutioner som med den är anslutna. Vilket är allt från banker till kommunalpolitiker. Inte alla förstås men fler än någonsin.
Vårat rike styrs numera av liberalismen och som f.d. folkpartist borde jag vara förbannat nöjd med det. Men observera att jag skrev f.d. ty liberalismen har enligt mitt tycke varit den politiska förgrening som förändrats mest. Och tyvärr inte till det bättre. Jag påstod att fem partier av åtta är liberala och det håller jag stenhårt på. Men Liberalerna eller Folkpartiet är det parti som starkast förhåller sig till den negativa transformering av liberalismen som jag vill presentera och den som tydligast finns i våra dagstidningar och TV-nyheter. Det kan bero på att man hängt på gärsgår'n ett antal val för att hänga kvar i riksdagen och att man desperat måste vässa sin profil. Men oavsett orsak så har framför allt Liberalerna men även övriga inom det nya storliberala blocket som styr allt som de vill att vi ska veta styrt in åsiktsramarna inom en snäv värld där allt som smiter utanför snabbt klipps bort eller basuneras ut som extremt. Det bästa exemplet borde vara decemberöverenskommelsen, DÖ, som sedan förvandlades till något man bara ett halvår innan fördömt som extremt. Man fick även med vänsterpartierna i denna sovjetiska 87-procentiga koalition.
DN och Expressen har utan att skämmas hävdat att skolan ska lära ut källkritik. Man har inte berättat hur eller var gränsdragning ska gå och vem som ska avgöra det.
Men någon måste ju göra det !!??
Puckat skulle man kunna säga och det är det väl i den meningen att man inte ens ser att detta är odemokratiskt. Men framför allt handlar det om en intolerans som mest är känd från politiska former som vi inte vill ha i vårt land. Diktaturer. De har funnits på de extrema vänster- respektive högerflyglarna och även om det självklart inte är något liberalismen står för på något sätt så visar det ändå att även en liberal med för mycket åsikts- och medial makt enkelt lever sig in i en mästrande roll så till den milda grad att man helt enkelt stämplar oliktänkande som inte ens är extrema enligt gängse tolkning med mindre smickrande namn. Gängse tolkning enligt mig är den internationella tolkningen inom Västeuropa för att göra det enkelt. Och vi ser stora skillnader från oss här uppe. Även jämfört med övriga Norden. Personligen litar jag inte på SD då jag vet om avlägset bekanta som supportar typiskt rasistiska åskådningar som röstar på dem. Men alla är självklart inte så grova och demokratin måste ha sin gång. Förlorade röster för sitt parti bottnar helt och hållet i en otydlig profilering av sin politik och då säger vän av ansvar att om dessa förlorade röster ska tas tillbaka då krävs mod att i vårt fall krypa ur denna toksnäva åsiktsram som svensk politik hamnat i. I våra grannländer ogillar man ibland valresultaten förstås men anpassar situationen i demokratins namn. Men i Sverige räcker det med att gilla gamle Gösta Boman för att betraktas som farlig vilket gör våra politiker extremt försiktiga. Och fega.
Jag har länge tyckt att avsaknad av extrema flyglar i riksdagen är ett sundhetstecken och det tycker jag fortfarande. Men när ett polargäng inom de mediala och politiska etablissemangen tillåts styra så ostört vad som är politiskt korrekt då blir nog 99,99 % av befolkningen vid ett antal tillfällen extrema. I och med att 6 av 8 partier nu anammat en väg inom migrationspolitiken som ansågs vara förbehållet ett högerextremt parti halvåret innan så bevisar ju det att denna nyliberalism är mer eller mindre strukturlös. Och i avsaknad av mod och innovativt tänk. Den trygga och bekväma debatten som återspeglat Sverige tidigare klingar falskt i en tid av ökad transparens, globalisering och girighet.
Ett sunt samhälle må vara befriat från extrema flyglar men absolut inte utan politisk mångfald. I en frisk och öppen demokrati finns människor med olika uppväxt, gener, erfarenheter, otur eller tur i tankar, ambitionsnivå mm. Oändliga kombinationer av händelser och egenskaper som ger oss olika uppfattningar som vi delar med oss med varandra. Ibland håller vi inte med men lika ofta lär vi oss något av någon med kunskap och erfarenhet som vi inte själva har och dessa åsiktsutbyten slipar och förfinar både oss och samhället vi lever i. Bara vi tillåts tycka som vi tycker. Ingen människa kan berätta för någon annan människa vem du får lyssna på. Men råd måste man få ge.
Men den dagen åsiktspoliserna säger att vi måste ha en åsiktspolis i skolan då vet vi att det finns en liten, liten doft av Nordkorea. Och de som yppade detta förslag var faktiskt liberaler, nämligen Expressen.
På samma sätt som kommunismen är förödande för det människan står för, ambition och framåtskridande, på samma sätt nästan är den snäva ram som polargänget inom dagspressen lurat i oss som politiskt korrekt. I ett litet land med liten åsiktskonkurrens kombo svensk försiktighet hamnar vi förr eller senare i bakvattnet beträffande det som händer. Det tydligaste exemplet på att vi delvis är där ses kanske i vår oprofessionella och infantila utrikespolitik som skiljer sig radikalt från resten av världen. Vi är utskrattade och måste vända skutan snarast.
Den nyliberala dominansen i politiken kan vi också se i det amerikanska presidentvalet där "The table has turned". Likt Jan Björklunds liberaler så är Hillary och demokraterna idag betydligt hökigare än förr och i mångt och mycket minst lika neokonservativa som sina mer konservativa kollegor inom republikanerna. Det finns en flygelpolitisk orsak till detta som förvirrar många lekmän och det är det faktum att Ryssland idag har en utpräglat högerkonservativ profil men den största orsaken till denna förändring står troligen att finna i maktspelet självt då det mer och mer uppdagats starka samband och beroenden med näringslivets alla maktmässiga funktioner och då den liberalkonservativa sidan i Staterna har makten så formar det också partiets politik. Däri ligger bl.a. krigsindustrin. Och den är omfattande.
Kontentan av det här är att den folkpartist som legat i koma sen gamle Ingemar Mundebos tid och vaknar idag skulle knappast rösta liberalt idag. Jag har inte legat i koma men i övrigt så är jag en av dessa.
För Sverige i mångfaldens och förnuftets namn !
Ska jag fokusera på Sverige så har detta fjärmande gjort att framför allt allianspartierna gått stenhårt in i mitten och enligt mitt tycke är det omöjligt att från ena dagen till den andra avgöra vilket av de borgerliga partierna som ligger mest åt höger respektive vänster. Då också tidigare Göran Persson moderniserade sossarna och lade dem på en typiskt euro-sossenivå jämfört med den rödare socialdemokratin som tidigare var kännemärke för Sverige så har trängseln i mitten blivit enorm.
En blåröd röra skulle man kunna säga. Då miljöpartiet visat sig vara ett typiskt vänsterparti mer än ett grönt så är min bild att vi har ett högerkonservativt, invandrarkritiskt parti, två vänsterpartier och en gigantisk koloss liberaler.
Detta medför som den ankdam Sverige är att de fyra största dagstidningarna är liberaler allihop eftersom en är socialdemokratisk, två oberoende liberala och en nymoderat.
Vårt land har ett stort problem med den bristande mediala mångfalden. Detta syns tydligast i den utrikespolitiska rapporteringen som är så gott som identisk i alla fyra blaskorna. Så är det inte i majoriteten av EU-länder. Framför allt inte de större vilket genom större konkurrens och utbud är logiskt. Men jag vill också lyfta fram det svenska kynnet som en orsak till "följa-John-mentaliteten".
Vår fredliga närhistoria på nästan alla fronter har inte givit oss den nödvändiga skepticism och misstänksamhet mot andra och våra nyhetsrapportörer. Vi litar helt och fullt på det som sägs utan minsta reflektion att det kan finnas ett personligt intresse och vinning att torgföra sin egen åsikt. Inte bara för att man tycker så utan därför att man traditionellt alltid tyckt så antingen genom inpräntning eller att man fastnat för något i det man supportar så till den milda grad att man blivit förtjust i det. Och förlikar det med sin person och försvarar det med näbbar och klor. Ens åsikt eller parti är en själv personifierat. Så har man råd att resonera i ett fredligt och rikt i-land utan att behöva vara på sin vakt.
Men nu behöver vi vara på vår vakt. Därför att samhället blivit våldsammare, girigare och mer egoistiskt. Detta leder till att alla mer eller mindre ljuger för att uppnå sina mål. Lögnen har självklart alltid varit ett verktyg men nu finns den inom alla yrkesgrupper och mest av allt hos politiker och de institutioner som med den är anslutna. Vilket är allt från banker till kommunalpolitiker. Inte alla förstås men fler än någonsin.
Vårat rike styrs numera av liberalismen och som f.d. folkpartist borde jag vara förbannat nöjd med det. Men observera att jag skrev f.d. ty liberalismen har enligt mitt tycke varit den politiska förgrening som förändrats mest. Och tyvärr inte till det bättre. Jag påstod att fem partier av åtta är liberala och det håller jag stenhårt på. Men Liberalerna eller Folkpartiet är det parti som starkast förhåller sig till den negativa transformering av liberalismen som jag vill presentera och den som tydligast finns i våra dagstidningar och TV-nyheter. Det kan bero på att man hängt på gärsgår'n ett antal val för att hänga kvar i riksdagen och att man desperat måste vässa sin profil. Men oavsett orsak så har framför allt Liberalerna men även övriga inom det nya storliberala blocket som styr allt som de vill att vi ska veta styrt in åsiktsramarna inom en snäv värld där allt som smiter utanför snabbt klipps bort eller basuneras ut som extremt. Det bästa exemplet borde vara decemberöverenskommelsen, DÖ, som sedan förvandlades till något man bara ett halvår innan fördömt som extremt. Man fick även med vänsterpartierna i denna sovjetiska 87-procentiga koalition.
DN och Expressen har utan att skämmas hävdat att skolan ska lära ut källkritik. Man har inte berättat hur eller var gränsdragning ska gå och vem som ska avgöra det.
Men någon måste ju göra det !!??
Puckat skulle man kunna säga och det är det väl i den meningen att man inte ens ser att detta är odemokratiskt. Men framför allt handlar det om en intolerans som mest är känd från politiska former som vi inte vill ha i vårt land. Diktaturer. De har funnits på de extrema vänster- respektive högerflyglarna och även om det självklart inte är något liberalismen står för på något sätt så visar det ändå att även en liberal med för mycket åsikts- och medial makt enkelt lever sig in i en mästrande roll så till den milda grad att man helt enkelt stämplar oliktänkande som inte ens är extrema enligt gängse tolkning med mindre smickrande namn. Gängse tolkning enligt mig är den internationella tolkningen inom Västeuropa för att göra det enkelt. Och vi ser stora skillnader från oss här uppe. Även jämfört med övriga Norden. Personligen litar jag inte på SD då jag vet om avlägset bekanta som supportar typiskt rasistiska åskådningar som röstar på dem. Men alla är självklart inte så grova och demokratin måste ha sin gång. Förlorade röster för sitt parti bottnar helt och hållet i en otydlig profilering av sin politik och då säger vän av ansvar att om dessa förlorade röster ska tas tillbaka då krävs mod att i vårt fall krypa ur denna toksnäva åsiktsram som svensk politik hamnat i. I våra grannländer ogillar man ibland valresultaten förstås men anpassar situationen i demokratins namn. Men i Sverige räcker det med att gilla gamle Gösta Boman för att betraktas som farlig vilket gör våra politiker extremt försiktiga. Och fega.
Jag har länge tyckt att avsaknad av extrema flyglar i riksdagen är ett sundhetstecken och det tycker jag fortfarande. Men när ett polargäng inom de mediala och politiska etablissemangen tillåts styra så ostört vad som är politiskt korrekt då blir nog 99,99 % av befolkningen vid ett antal tillfällen extrema. I och med att 6 av 8 partier nu anammat en väg inom migrationspolitiken som ansågs vara förbehållet ett högerextremt parti halvåret innan så bevisar ju det att denna nyliberalism är mer eller mindre strukturlös. Och i avsaknad av mod och innovativt tänk. Den trygga och bekväma debatten som återspeglat Sverige tidigare klingar falskt i en tid av ökad transparens, globalisering och girighet.
Ett sunt samhälle må vara befriat från extrema flyglar men absolut inte utan politisk mångfald. I en frisk och öppen demokrati finns människor med olika uppväxt, gener, erfarenheter, otur eller tur i tankar, ambitionsnivå mm. Oändliga kombinationer av händelser och egenskaper som ger oss olika uppfattningar som vi delar med oss med varandra. Ibland håller vi inte med men lika ofta lär vi oss något av någon med kunskap och erfarenhet som vi inte själva har och dessa åsiktsutbyten slipar och förfinar både oss och samhället vi lever i. Bara vi tillåts tycka som vi tycker. Ingen människa kan berätta för någon annan människa vem du får lyssna på. Men råd måste man få ge.
Men den dagen åsiktspoliserna säger att vi måste ha en åsiktspolis i skolan då vet vi att det finns en liten, liten doft av Nordkorea. Och de som yppade detta förslag var faktiskt liberaler, nämligen Expressen.
På samma sätt som kommunismen är förödande för det människan står för, ambition och framåtskridande, på samma sätt nästan är den snäva ram som polargänget inom dagspressen lurat i oss som politiskt korrekt. I ett litet land med liten åsiktskonkurrens kombo svensk försiktighet hamnar vi förr eller senare i bakvattnet beträffande det som händer. Det tydligaste exemplet på att vi delvis är där ses kanske i vår oprofessionella och infantila utrikespolitik som skiljer sig radikalt från resten av världen. Vi är utskrattade och måste vända skutan snarast.
Den nyliberala dominansen i politiken kan vi också se i det amerikanska presidentvalet där "The table has turned". Likt Jan Björklunds liberaler så är Hillary och demokraterna idag betydligt hökigare än förr och i mångt och mycket minst lika neokonservativa som sina mer konservativa kollegor inom republikanerna. Det finns en flygelpolitisk orsak till detta som förvirrar många lekmän och det är det faktum att Ryssland idag har en utpräglat högerkonservativ profil men den största orsaken till denna förändring står troligen att finna i maktspelet självt då det mer och mer uppdagats starka samband och beroenden med näringslivets alla maktmässiga funktioner och då den liberalkonservativa sidan i Staterna har makten så formar det också partiets politik. Däri ligger bl.a. krigsindustrin. Och den är omfattande.
Kontentan av det här är att den folkpartist som legat i koma sen gamle Ingemar Mundebos tid och vaknar idag skulle knappast rösta liberalt idag. Jag har inte legat i koma men i övrigt så är jag en av dessa.
För Sverige i mångfaldens och förnuftets namn !
måndag 15 februari 2016
Syrien
Var ska jag börja ? Ibland kan man ha så mycket åsikter om något att man inte ens orkar diskutera det eftersom du har hunnit bli avbruten hundra gånger innan du framställt din syn och ståndpunkt i frågan.
Det förödande inbördeskriget i Syrien torde vara en av de mest komplexa konflikterna någonsin.
Man kan välja i förväg vilken av betydligt fler än två sidor som man vill supporta. Det är väldigt vanligt och låser diskussionen i ett ställningskrig som egentligen inte handlar om Syrien längre, än mindre problemlösning, utan mer om att försvara sig själv och sin sedan länge cementerade "tillhörighet" i ur och skur. Vad som än händer. Och framför allt vad som har hänt inom konfliktens ramar.
För mig finns inget annat sikte än att förespråka det som så fort som möjligt får slut på kriget i första hand. Överlägset.
I andra hand ska fortsättningen bli en demokratisk lösning och i absolut sista hand som är så gott som oväsentlig och det är på vilken sida landar resultatet. Så bör diskussionerna ha sina prioriteringar.
I krig finns ingen trygghet för någon och effekterna syns långt utanför dess gränser.
Brutala diktaturer är hemskt men håller du käften då behöver du inte vara rädd. I krig spelar det ingen roll.
När freden är nådd då bör strävan efter demokrati ha prio ett och diktatorn ställas inför krigsrätt. Men först då. Annars tar kriget aldrig slut.
Vi ser ett Ryssland som vill ha tillbaka en av få kvarvarande allierade i sin alltmer trängre position med Natotrupper allt närmare sin gräns. Vi ser en Bashar al-Assad som med vetskap om att hans brutalitet skapat mången som önskar livet ur honom gör allt för att hänga kvar och är fullständigt beroende av Ryssland eftersom ingen annan förutom Iran vill ge honom beskydd.
Vi ser också en alltför maktfullkomlig västallians som ser en ny allierad i sikte. Speciellt USA som haft denna doktrin på rutin i decennier. Det har varit tacksamt för oss många gånger men på sistone förödande då man helt enkelt givit oreserverat stöd till alla som är emot ens fiende. Utan minsta research.
Och detta har kostat så oerhört mycket mer än det smakat med tanke på det som växt fram ur den askan. Jag är fullständigt mållös över att man aldrig lär sig.
Assad slog ner en fredlig demonstration som den slaktare han är vilket förmodligen bottnar i den paranoida rädsla en diktator får när vederbörande skaffat sig så många fiender genom ett sånt styrelseskick.
Men den opposition som sedermera uppstod i dessa svallvågor har minst 1000 olika fraktioner bl.a al Qaida-anknutna al Nusra-fronten samt två andra icke-Daesh-supportande men hårdföra islamistiska grupperingar. Och de två sistnämnda ville väst ha vid förhandlingsbordet i Geneve. Ryssarna satte sig på tvären och förhandlingarna sköts upp.
Så här kan det vara. Det ena gänget stöder en brutal diktator för att de vill ha kvar en allierad vars land har en halvfärdig rysk flottbas som man inte tänker ge upp. Samt att man inte vill ha islamistisk grogrund som kan smita in i sitt eget land där Daesh är farligast.
Den andra flygeln supportar åtminstone delvis två islamistiska grupper för att siktet är en ny allierad samt att få bort Daesh med allt elände de medför. Och Daesh skapades ur askan från Irakinvasionen.
Men frågan är om inte en tredje spelare som nu ämnar ge sig in i leken förbryllar mest. Turkiet.
Alla har sina agendor och Västs och Rysslands har jag presenterat. Där finns sot hos båda men det är ganska enkelt att "förstå" deras syften. Men beträffande Turkiet och Erdogan blir det väldigt smutsigt då denne t.o.m gör affärer med Daesh för att de ska blockera den mark nära turkiska gränsen som annars hade beslagtagits av kurderna. Något som retar både USA och Ryssland förstås. De supportar nämligen båda kurderna. De är de hittills mest effektiva kämparna mot just Daesh vilket är kanon framför allt för Ryssland som då kan lägga extra krut på de andra oppositionsgrupperna.
Enligt det oberoende syriska oppositionsrådet i London har ryssarna bombat Daesh en tredjedel av aktionerna och två tredjedelar de andra oppositionsgrupperna vilket har retat väst.
Men varför tror ni att ryssarna vill göra slut på dem först ?
Jo, pga västs inblandning. Skulle man göra slut på Daesh först då skulle väst sätta sig på tvären då man sen fortsätter mot de "västvänliga"( tveksamt ! ) oppositionsgrupperna.
Skjuter man däremot en kula på Daesh och två på resten då finns det i röran utrymme att ljuga om vilka man skjuter mest på. Men en sak kan vi vara säker på. Ryssland bombar på Daesh och kommer att så göra. Men då man fått bort oppositionen och delar av Daesh är kvar då kommer inte väst att opponera sig när man då fortsätter elimineringen.
Krig är skit och civila offer oundvikliga. Speciellt med flyg. Det måste ta slut.
Därför gör Turkiets inblandning detta än mer komplicerat. Erdogan har visat att han inte har något som helst intresse än att förgöra kurderna. Allt annat är ointressant. Väst och Ryssland har åtminstone ett uppriktigt intresse av att långsiktigt vilja mala ner det livsfarliga islamistiska hotet som mördarna i Daesh går i bräschen för.
Hur blir det fred ?
Det förödande "slarvet" att ta parti för vilken oppositionsgrupp eller diktator som helst som vill fightas mot ens fiende som både väst och Ryssland gör undergräver förtroende och försvårar förhandlingar eftersom det finns en hel del att kasta i ansiktet på varandra. Och eftersom USA är allierat med den lika brutala diktaturen Saudiarabien så blir det knepigt när man ska fördöma Rysslands stöd till Assad. Den enda skillnaden på de diktaturerna är väl att Saudiarabien har ett ännu värre kvinnoförtryck och förföljelse av sexuellt "avvikande". Men hur blir det fred ?
Då ska jag först berätta om vad jag tycker är det mest förödande misstaget i denna konflikt. Den skedde 2012. Och det var västmakterna som stod för den.
Finlands f.d. president Martti Ahtisaari var samordnare i FN:s säkerhetsråd 2012 då Ryssland lade fram ett förslag i tre steg som handlade om att Assad skulle avgå. Detta för att förhindra vidare krigföring i landet. Vid den tidpunkten hade 7500 människor dött i kriget. Nu är det uppe i 220.000.
Väst var dock så säkra på att Assad skulle falla vilken sekund som helst och gick inte med på några eftergifter. Kan tyckas logiskt då Assad är en massmördare som skulle kunna dra sig tillbaka i lugn och ro. Och det är klart att det skulle ha varit orättvist till max. Men Assad är en enda person och ett par hundra tusen döda plus 10 miljoner flyktingar i fördärv är än mer orättvist. Dessutom går det inte i långa loppet att dra sig tillbaka på riktigt med Assads historia. Ännu en gång, krigets slut är viktigast utan konkurrens. Väst ska skämmas för sin självgodhet i den här konflikten.
President Ahtisaari ser flyktingkatastrofen som det straff för västmakternas dumhet och arrogans 2012 som vi nu måste betala. Genom att ta hand om alla på flykt.
Som parantes så publicerades den här nyheten i bl.a Svenskan. Men den extremt EU-vänliga DN skrev inte ett ord. Läser man bara en blaska då blir den interna "pressfriheten" inte större än i diktaturer.
Men hur blir det fred då ?
Jag har alltid tyckt att var och en tar hand om sina allierade. Med många kockar uppstår många viljor och agendor som självklart drar ut på kriget. Vad tror man att man missionerar om när man lägger sig i en konflikt i en diktatur som alltid skapar inbördeskrig ? Vi vet ju det efter alla exempel.
Jag tycker USA ska åka till Irak och bekämpa Daesh där och låta Ryssland fixa Daesh i Syrien.
Som läget är nu finns i stort sett tre möjliga scenarion.
1. Att ryssarna slutar bomba med effekten att icke förhandlingsbara Daesh får mer utrymme igen. Men får kriga mot västalliansen bara. Då slipper vi Assad men kriget kommer att pågå längre.
2. Både ryssarna och väst tar vapenvila och låter Assad sköta sig själv. Då blir det en fight mellan Assad och Daesh. Påssjuka eller kolera kommer att vinna. Hur kul är det ? Och kriget blir skitlångt.
3. Ryssarna och Väst fortsätter att förhandla. Då är målet att uppnå val inom 18 månader. Och fred långt tidigare förstås. Med fortsatt offensiv från båda tränger man ut Daesh men det kommer att tjafsas om den övriga oppositionen. Och den har inget att komma med utan västmakternas support i kriget. Men det är bara att hoppas att man till slut närmar sig varandra.
Vi kan dock göra ett tankeexperiment om en liknande folklig resning i Saudiarabien med oppositionsgrupper som vill närma sig Ryssland och får support av dem därav. Tror ni USA och västvärlden hade sett det som naturligt ? Och låtit ryssarna vara med i detta USA-allierade land ? Det är egentligen otroligt att väst fått så mycket utrymme i Syrienkriget. I alla fall om man föreställer sig det spegelvända scenariot.
Ja, tänk om det hade varit så här enkelt. Men det är det inte nu när ormen Erdogan ger sig in i kriget i en synnerligen ohelig allians med just Saudiarabien vars självklara agenda är att få bort den Iran-allierade Assad en gång för alla .Turkarna vill få bort Assad av gammalt hat och pga den eviga fiendskapen med kurderna. Denna allians ser jag som en av de mest kompromisslösa i nationernas historia.
Nu vill det till hårda fördömanden från framför allt USA och jag vet att detta inte är något önskescenario för amerikanerna. Erdogans Turkiet har blivit en mycket jobbig nagel i ögat för Nato och i och med flyktingkatastrofen och allt amatörmässigt kring denna så har EU lyckats med konststycket att göra sig beroende av denne despot.
Det bästa vi kan göra är att börja respektera varandras territorier och allianser. I och med det så förenklar man en enormt komplicerad process vilket är ett måste.
Hur blir det fred då ? Ingen aning men hade man gått med på Rysslands förslag 2012 då hade det varit mycket enklare. Nu blir det svårt att få ryssarna att göra eftergifter med tanke på västmakternas tidigare arrogans. Nu går man all in för att ta tillbaka Syrien till sin marionett Assad även om det ryktas om att han är rökt så fort kriget är vunnet. Hur som helst så kommer Syrien aldrig att bli som förr. Det är bra att stormakterna förhandlar frekvent och det finns rejäla gemensamma intressen i detta. Dels Daesh förstås men även en snabb fred då Ryssland snabbt vill återvända till flottbasbygget och ingen vill se en till grogrund för islamistisk terrorism som alltid stjäl utrymme i kaos. Irakinvasionen var slutet för en annan bödel men ur detta olagliga falskspel kom kaos och en ny fraktion. IS eller Daesh. Med tidigare al Qaida-terrorister anslöt sig gamla irakiska USA-fientliga befäl och med ovärderlig krigskunskap i bagaget. Även vapentillgång följde med även om de stora slantarna för dessa inköp härstammar från försäljning av stulen olja och en och annan krona från suspekta sheiker i just Saudiarabien.
Syrienkriget handlar om en brutal diktator, en auktoritär allierad, en maktfullkomlig pakt, en smygislamist samt det mest brutala gäng världen skådat. Och det som i första hand måste ske är fred.
Det största hindret är Daesh, det näst största Erdogan. Sen Assad. Resten måste gå ihop. Och ta allting i rätt ordning. Då blir det fred en dag.
Låtom oss hoppas !
.
Det förödande inbördeskriget i Syrien torde vara en av de mest komplexa konflikterna någonsin.
Man kan välja i förväg vilken av betydligt fler än två sidor som man vill supporta. Det är väldigt vanligt och låser diskussionen i ett ställningskrig som egentligen inte handlar om Syrien längre, än mindre problemlösning, utan mer om att försvara sig själv och sin sedan länge cementerade "tillhörighet" i ur och skur. Vad som än händer. Och framför allt vad som har hänt inom konfliktens ramar.
För mig finns inget annat sikte än att förespråka det som så fort som möjligt får slut på kriget i första hand. Överlägset.
I andra hand ska fortsättningen bli en demokratisk lösning och i absolut sista hand som är så gott som oväsentlig och det är på vilken sida landar resultatet. Så bör diskussionerna ha sina prioriteringar.
I krig finns ingen trygghet för någon och effekterna syns långt utanför dess gränser.
Brutala diktaturer är hemskt men håller du käften då behöver du inte vara rädd. I krig spelar det ingen roll.
När freden är nådd då bör strävan efter demokrati ha prio ett och diktatorn ställas inför krigsrätt. Men först då. Annars tar kriget aldrig slut.
Vi ser ett Ryssland som vill ha tillbaka en av få kvarvarande allierade i sin alltmer trängre position med Natotrupper allt närmare sin gräns. Vi ser en Bashar al-Assad som med vetskap om att hans brutalitet skapat mången som önskar livet ur honom gör allt för att hänga kvar och är fullständigt beroende av Ryssland eftersom ingen annan förutom Iran vill ge honom beskydd.
Vi ser också en alltför maktfullkomlig västallians som ser en ny allierad i sikte. Speciellt USA som haft denna doktrin på rutin i decennier. Det har varit tacksamt för oss många gånger men på sistone förödande då man helt enkelt givit oreserverat stöd till alla som är emot ens fiende. Utan minsta research.
Och detta har kostat så oerhört mycket mer än det smakat med tanke på det som växt fram ur den askan. Jag är fullständigt mållös över att man aldrig lär sig.
Assad slog ner en fredlig demonstration som den slaktare han är vilket förmodligen bottnar i den paranoida rädsla en diktator får när vederbörande skaffat sig så många fiender genom ett sånt styrelseskick.
Men den opposition som sedermera uppstod i dessa svallvågor har minst 1000 olika fraktioner bl.a al Qaida-anknutna al Nusra-fronten samt två andra icke-Daesh-supportande men hårdföra islamistiska grupperingar. Och de två sistnämnda ville väst ha vid förhandlingsbordet i Geneve. Ryssarna satte sig på tvären och förhandlingarna sköts upp.
Så här kan det vara. Det ena gänget stöder en brutal diktator för att de vill ha kvar en allierad vars land har en halvfärdig rysk flottbas som man inte tänker ge upp. Samt att man inte vill ha islamistisk grogrund som kan smita in i sitt eget land där Daesh är farligast.
Den andra flygeln supportar åtminstone delvis två islamistiska grupper för att siktet är en ny allierad samt att få bort Daesh med allt elände de medför. Och Daesh skapades ur askan från Irakinvasionen.
Men frågan är om inte en tredje spelare som nu ämnar ge sig in i leken förbryllar mest. Turkiet.
Alla har sina agendor och Västs och Rysslands har jag presenterat. Där finns sot hos båda men det är ganska enkelt att "förstå" deras syften. Men beträffande Turkiet och Erdogan blir det väldigt smutsigt då denne t.o.m gör affärer med Daesh för att de ska blockera den mark nära turkiska gränsen som annars hade beslagtagits av kurderna. Något som retar både USA och Ryssland förstås. De supportar nämligen båda kurderna. De är de hittills mest effektiva kämparna mot just Daesh vilket är kanon framför allt för Ryssland som då kan lägga extra krut på de andra oppositionsgrupperna.
Enligt det oberoende syriska oppositionsrådet i London har ryssarna bombat Daesh en tredjedel av aktionerna och två tredjedelar de andra oppositionsgrupperna vilket har retat väst.
Men varför tror ni att ryssarna vill göra slut på dem först ?
Jo, pga västs inblandning. Skulle man göra slut på Daesh först då skulle väst sätta sig på tvären då man sen fortsätter mot de "västvänliga"( tveksamt ! ) oppositionsgrupperna.
Skjuter man däremot en kula på Daesh och två på resten då finns det i röran utrymme att ljuga om vilka man skjuter mest på. Men en sak kan vi vara säker på. Ryssland bombar på Daesh och kommer att så göra. Men då man fått bort oppositionen och delar av Daesh är kvar då kommer inte väst att opponera sig när man då fortsätter elimineringen.
Krig är skit och civila offer oundvikliga. Speciellt med flyg. Det måste ta slut.
Därför gör Turkiets inblandning detta än mer komplicerat. Erdogan har visat att han inte har något som helst intresse än att förgöra kurderna. Allt annat är ointressant. Väst och Ryssland har åtminstone ett uppriktigt intresse av att långsiktigt vilja mala ner det livsfarliga islamistiska hotet som mördarna i Daesh går i bräschen för.
Hur blir det fred ?
Det förödande "slarvet" att ta parti för vilken oppositionsgrupp eller diktator som helst som vill fightas mot ens fiende som både väst och Ryssland gör undergräver förtroende och försvårar förhandlingar eftersom det finns en hel del att kasta i ansiktet på varandra. Och eftersom USA är allierat med den lika brutala diktaturen Saudiarabien så blir det knepigt när man ska fördöma Rysslands stöd till Assad. Den enda skillnaden på de diktaturerna är väl att Saudiarabien har ett ännu värre kvinnoförtryck och förföljelse av sexuellt "avvikande". Men hur blir det fred ?
Då ska jag först berätta om vad jag tycker är det mest förödande misstaget i denna konflikt. Den skedde 2012. Och det var västmakterna som stod för den.
Finlands f.d. president Martti Ahtisaari var samordnare i FN:s säkerhetsråd 2012 då Ryssland lade fram ett förslag i tre steg som handlade om att Assad skulle avgå. Detta för att förhindra vidare krigföring i landet. Vid den tidpunkten hade 7500 människor dött i kriget. Nu är det uppe i 220.000.
Väst var dock så säkra på att Assad skulle falla vilken sekund som helst och gick inte med på några eftergifter. Kan tyckas logiskt då Assad är en massmördare som skulle kunna dra sig tillbaka i lugn och ro. Och det är klart att det skulle ha varit orättvist till max. Men Assad är en enda person och ett par hundra tusen döda plus 10 miljoner flyktingar i fördärv är än mer orättvist. Dessutom går det inte i långa loppet att dra sig tillbaka på riktigt med Assads historia. Ännu en gång, krigets slut är viktigast utan konkurrens. Väst ska skämmas för sin självgodhet i den här konflikten.
President Ahtisaari ser flyktingkatastrofen som det straff för västmakternas dumhet och arrogans 2012 som vi nu måste betala. Genom att ta hand om alla på flykt.
Som parantes så publicerades den här nyheten i bl.a Svenskan. Men den extremt EU-vänliga DN skrev inte ett ord. Läser man bara en blaska då blir den interna "pressfriheten" inte större än i diktaturer.
Men hur blir det fred då ?
Jag har alltid tyckt att var och en tar hand om sina allierade. Med många kockar uppstår många viljor och agendor som självklart drar ut på kriget. Vad tror man att man missionerar om när man lägger sig i en konflikt i en diktatur som alltid skapar inbördeskrig ? Vi vet ju det efter alla exempel.
Jag tycker USA ska åka till Irak och bekämpa Daesh där och låta Ryssland fixa Daesh i Syrien.
Som läget är nu finns i stort sett tre möjliga scenarion.
1. Att ryssarna slutar bomba med effekten att icke förhandlingsbara Daesh får mer utrymme igen. Men får kriga mot västalliansen bara. Då slipper vi Assad men kriget kommer att pågå längre.
2. Både ryssarna och väst tar vapenvila och låter Assad sköta sig själv. Då blir det en fight mellan Assad och Daesh. Påssjuka eller kolera kommer att vinna. Hur kul är det ? Och kriget blir skitlångt.
3. Ryssarna och Väst fortsätter att förhandla. Då är målet att uppnå val inom 18 månader. Och fred långt tidigare förstås. Med fortsatt offensiv från båda tränger man ut Daesh men det kommer att tjafsas om den övriga oppositionen. Och den har inget att komma med utan västmakternas support i kriget. Men det är bara att hoppas att man till slut närmar sig varandra.
Vi kan dock göra ett tankeexperiment om en liknande folklig resning i Saudiarabien med oppositionsgrupper som vill närma sig Ryssland och får support av dem därav. Tror ni USA och västvärlden hade sett det som naturligt ? Och låtit ryssarna vara med i detta USA-allierade land ? Det är egentligen otroligt att väst fått så mycket utrymme i Syrienkriget. I alla fall om man föreställer sig det spegelvända scenariot.
Ja, tänk om det hade varit så här enkelt. Men det är det inte nu när ormen Erdogan ger sig in i kriget i en synnerligen ohelig allians med just Saudiarabien vars självklara agenda är att få bort den Iran-allierade Assad en gång för alla .Turkarna vill få bort Assad av gammalt hat och pga den eviga fiendskapen med kurderna. Denna allians ser jag som en av de mest kompromisslösa i nationernas historia.
Nu vill det till hårda fördömanden från framför allt USA och jag vet att detta inte är något önskescenario för amerikanerna. Erdogans Turkiet har blivit en mycket jobbig nagel i ögat för Nato och i och med flyktingkatastrofen och allt amatörmässigt kring denna så har EU lyckats med konststycket att göra sig beroende av denne despot.
Det bästa vi kan göra är att börja respektera varandras territorier och allianser. I och med det så förenklar man en enormt komplicerad process vilket är ett måste.
Hur blir det fred då ? Ingen aning men hade man gått med på Rysslands förslag 2012 då hade det varit mycket enklare. Nu blir det svårt att få ryssarna att göra eftergifter med tanke på västmakternas tidigare arrogans. Nu går man all in för att ta tillbaka Syrien till sin marionett Assad även om det ryktas om att han är rökt så fort kriget är vunnet. Hur som helst så kommer Syrien aldrig att bli som förr. Det är bra att stormakterna förhandlar frekvent och det finns rejäla gemensamma intressen i detta. Dels Daesh förstås men även en snabb fred då Ryssland snabbt vill återvända till flottbasbygget och ingen vill se en till grogrund för islamistisk terrorism som alltid stjäl utrymme i kaos. Irakinvasionen var slutet för en annan bödel men ur detta olagliga falskspel kom kaos och en ny fraktion. IS eller Daesh. Med tidigare al Qaida-terrorister anslöt sig gamla irakiska USA-fientliga befäl och med ovärderlig krigskunskap i bagaget. Även vapentillgång följde med även om de stora slantarna för dessa inköp härstammar från försäljning av stulen olja och en och annan krona från suspekta sheiker i just Saudiarabien.
Syrienkriget handlar om en brutal diktator, en auktoritär allierad, en maktfullkomlig pakt, en smygislamist samt det mest brutala gäng världen skådat. Och det som i första hand måste ske är fred.
Det största hindret är Daesh, det näst största Erdogan. Sen Assad. Resten måste gå ihop. Och ta allting i rätt ordning. Då blir det fred en dag.
Låtom oss hoppas !
.
tisdag 27 oktober 2015
En Ekonomiskt Jämlik Värld - Västs tysta fasa
Ända sedan jag var en liten valp och självklart långt innan det har det funnits en uttalad dröm hos alla. Nämligen en värld utan fattigdom. Organisationer och politiker har alltid uppmanat oss att engagera oss och inte sällan genom reportage och filmer från de mest drabbade regionerna gjort oss berörda. Vi har haft stora galor för insamlingar och våra föräldrar och skolan har mycket vist påminnt oss om hur bra vi har och att vi ska vara tacksamma över vår lott.
Ett antal decennium har gått sedan jag tog del av detta synsätt och världen har också förändrats mycket sedan dess. Fattigdomen är långt ifrån utrotad men enligt en av FN utformad måttstock så har den faktiskt minskat ganska mycket. Under en lång tid ansågs fattigdom vara att leva på under 1:25 dollar per dag och för 15 år sedan ansågs ca 900 miljoner av 6000 miljoner ligga under den nivån. Alldeles nyligen höjdes nivån till 1:95 dollar vilket ska motsvara inflationen. Idag ligger ca 700 miljoner av över 7000 miljoner under den nivån. En hemskt massa människor men en minskning från 15 till 10 procent. Mycket av detta beror självklart på den enorma tillväxten i Kina och den explosionsartade ökning av en medelklass med företagarambitioner. Men även Indien är på hugget. Och Brasilien. Länder med stor befolkning. En kedjereaktion är också Kinas expanderande till den afrikanska kontinenten där nya arbetstillfällen uppstår i kölvattnet. Men också en av Kina kraftfullt utbyggd infrastruktur som i sig gör det smidigare och förmånligare att upprätthålla ett bredare och effektivare affärssamhälle. Det kommer inte att dröja alltför länge innan stora afrikanska ekonomier som Nigeria och Sydafrika är med på allvar. Allt detta är en fullt naturlig utveckling i en värld med ständig teknisk utveckling som alla kan ta till sig. Och helt i linje med de intentioner i- länderna alltid har haft.
Men hur tolkar man detta. Ja, sedan Kinas explosiva utveckling startade har en framför allt från väst stor oro utbrett sig. Inte bara pga att Kina är en diktatur med allt vad det innebär av oberäknelighet. Det har egentligen kommit i skymundan för det faktum att konkurrensen har ökat. Visst knorrar man om att det är skit att en stor diktatur får så mycket politisk makt men det påstår jag bara är en uttrycksform för bitterhet över minskade intäkter pga den nya konkurrenten.
Det är inget snack om att väst dikterar villkoren i vår värld och så har det varit sen inkvisitionen. Eftersom länder styrs av människor och människor är lätta att skämma bort så är länder med hundraåriga dominanser extremt ovilliga att göra avkall på sitt inflytande och makt. Kontrollbehovet över allt som sker i den del av världen vi finner intressant är extremt.
Bara det faktum att Japan i slutet av 80- talet höll på att gå om USA i världsekonomin och köpte upp en massa mark hos amerikanerna fick världens mäktigaste propaganda-apparat, Hollywood, att göra filmen "Blodröd Sol" som handlar om skrupelfria japanska affärsmän som bl.a våldför sig på amerikanska kvinnor.
Vi vet vilket land som lägligt hittar stämningstillfällen på Toyotas bilar när den egna bilindustrin svajar. USA. Men Västeuropa har också visat en extrem ovilja att släppa in någon som vill öva inflytande trots att det torde vara en naturlig utveckling i en föränderlig utjämnad värld.
Och inte nog med det. På det senaste toppmötet mellan Obama och Putin uttryckte de båda en gemensam oro för något de kallade för en förändrad världsordning. För mig är det här väldigt väntat då ingen vill släppa ifrån sig makt och inflytande. Väst har alltid uttryckt denna oro och nu har alltså Ryssland hängt på. Men det gör mig också otroligt förbryllad. Man ville ju utrota fattigdomen !
Att överräcka en hundring till någon så att vederbörande ska kunna bli mätt är knappast en hållbar aktion för att utrota personens elände utan konstgjord andning. Men godhjärtat.
Men för att utrota fattigdomen krävs totala förändringar av hela samhällen. Människor behöver utbildas, en medelklass skapas så att samhällets livsnerv företagande kommer igång och skapar arbetstillfällen. Människor får inkomster och medvetenheten ökar. Och med det krav på inflytande. Självklart. Och då uppstår en ny världsordning. Men behöver den vara sämre ? 11 gånger av 10, nej. Ett stabilt land med transparens och utbildade människor är den tryggaste av grannar.
När Sovjet raserade och Ryssland uppstod fanns en gammal obegåvad västlig uppfattning att ett svagt Ryssland är ett Ryssland vi har kontroll över. !!?? Inget kan vara mer fel. En svag och instabil kärnvapenmakt är det absolut mest livsfarliga som finns.
Och det gäller precis alla regioner av världen. Ett land med fred och en bred, utbildad medelklass tillåter inte kaos på samma sätt eftersom de har något att förlora på det. I ett fattigt instabilt land har man inget att förlora och är därmed lättlejd i olika sammanhang. Vi vet det alltför väl nu.
Att Ryssland ansluter sig till västs åskådning är obegripligt pga att man själv drabbades av västs oro för ett ekonomiskt starkt Ryssland i början av 2000-talet. Det borde vara en straffspark att slå mot västs argument i frågan. Å andra sidan är det begripligt dels pga att politiker snabbt glömmer och då Rysslands ekonomi i sammanhanget är dålig så är landet än mer känsligt än väst för en sådan utjämning av makt och ekonomi.
Hur som helst kan vi konstatera att länder och regioner med någon form av makt, ekonomiskt eller militärt, icke är villiga att släppa ifrån sig något. Vilket är logiskt. Men behöver de göra det ?
Inte beträffande levnadsstandard då den tekniska utvecklingen bibehåller den eller t.o.m ökar den även vid ökad ekonomisk konkurrens. På det politiska planet däremot kommer förändringar. Men i en värld med fler stabila och goda ekonomier är det nonsens att tro att det skulle bli en försämring då välbeställda länder består av folk som inte vill kriga och folk i välbeställda länder har betydligt större inflytande. Även i diktaturer och auktoritärer.
En värld utan fattigdom kommer säkert att bestå av fler diskussioner om småsaker. Men också av mer dynamik i och med ett bredare affärsspektra. En värld utan fattigdom är en värld i fred. Välstånd skapar en kompakt medvetenhet som i dagens transparenta värld ( Nordkorea icke inräknat ) omöjliggör för den mest auktoritära ledare att göra det värsta. Alla blir positivt beroende av varandra.
Underskatta inte människan ! Ciao !
Ett antal decennium har gått sedan jag tog del av detta synsätt och världen har också förändrats mycket sedan dess. Fattigdomen är långt ifrån utrotad men enligt en av FN utformad måttstock så har den faktiskt minskat ganska mycket. Under en lång tid ansågs fattigdom vara att leva på under 1:25 dollar per dag och för 15 år sedan ansågs ca 900 miljoner av 6000 miljoner ligga under den nivån. Alldeles nyligen höjdes nivån till 1:95 dollar vilket ska motsvara inflationen. Idag ligger ca 700 miljoner av över 7000 miljoner under den nivån. En hemskt massa människor men en minskning från 15 till 10 procent. Mycket av detta beror självklart på den enorma tillväxten i Kina och den explosionsartade ökning av en medelklass med företagarambitioner. Men även Indien är på hugget. Och Brasilien. Länder med stor befolkning. En kedjereaktion är också Kinas expanderande till den afrikanska kontinenten där nya arbetstillfällen uppstår i kölvattnet. Men också en av Kina kraftfullt utbyggd infrastruktur som i sig gör det smidigare och förmånligare att upprätthålla ett bredare och effektivare affärssamhälle. Det kommer inte att dröja alltför länge innan stora afrikanska ekonomier som Nigeria och Sydafrika är med på allvar. Allt detta är en fullt naturlig utveckling i en värld med ständig teknisk utveckling som alla kan ta till sig. Och helt i linje med de intentioner i- länderna alltid har haft.
Men hur tolkar man detta. Ja, sedan Kinas explosiva utveckling startade har en framför allt från väst stor oro utbrett sig. Inte bara pga att Kina är en diktatur med allt vad det innebär av oberäknelighet. Det har egentligen kommit i skymundan för det faktum att konkurrensen har ökat. Visst knorrar man om att det är skit att en stor diktatur får så mycket politisk makt men det påstår jag bara är en uttrycksform för bitterhet över minskade intäkter pga den nya konkurrenten.
Det är inget snack om att väst dikterar villkoren i vår värld och så har det varit sen inkvisitionen. Eftersom länder styrs av människor och människor är lätta att skämma bort så är länder med hundraåriga dominanser extremt ovilliga att göra avkall på sitt inflytande och makt. Kontrollbehovet över allt som sker i den del av världen vi finner intressant är extremt.
Bara det faktum att Japan i slutet av 80- talet höll på att gå om USA i världsekonomin och köpte upp en massa mark hos amerikanerna fick världens mäktigaste propaganda-apparat, Hollywood, att göra filmen "Blodröd Sol" som handlar om skrupelfria japanska affärsmän som bl.a våldför sig på amerikanska kvinnor.
Vi vet vilket land som lägligt hittar stämningstillfällen på Toyotas bilar när den egna bilindustrin svajar. USA. Men Västeuropa har också visat en extrem ovilja att släppa in någon som vill öva inflytande trots att det torde vara en naturlig utveckling i en föränderlig utjämnad värld.
Och inte nog med det. På det senaste toppmötet mellan Obama och Putin uttryckte de båda en gemensam oro för något de kallade för en förändrad världsordning. För mig är det här väldigt väntat då ingen vill släppa ifrån sig makt och inflytande. Väst har alltid uttryckt denna oro och nu har alltså Ryssland hängt på. Men det gör mig också otroligt förbryllad. Man ville ju utrota fattigdomen !
Att överräcka en hundring till någon så att vederbörande ska kunna bli mätt är knappast en hållbar aktion för att utrota personens elände utan konstgjord andning. Men godhjärtat.
Men för att utrota fattigdomen krävs totala förändringar av hela samhällen. Människor behöver utbildas, en medelklass skapas så att samhällets livsnerv företagande kommer igång och skapar arbetstillfällen. Människor får inkomster och medvetenheten ökar. Och med det krav på inflytande. Självklart. Och då uppstår en ny världsordning. Men behöver den vara sämre ? 11 gånger av 10, nej. Ett stabilt land med transparens och utbildade människor är den tryggaste av grannar.
När Sovjet raserade och Ryssland uppstod fanns en gammal obegåvad västlig uppfattning att ett svagt Ryssland är ett Ryssland vi har kontroll över. !!?? Inget kan vara mer fel. En svag och instabil kärnvapenmakt är det absolut mest livsfarliga som finns.
Och det gäller precis alla regioner av världen. Ett land med fred och en bred, utbildad medelklass tillåter inte kaos på samma sätt eftersom de har något att förlora på det. I ett fattigt instabilt land har man inget att förlora och är därmed lättlejd i olika sammanhang. Vi vet det alltför väl nu.
Att Ryssland ansluter sig till västs åskådning är obegripligt pga att man själv drabbades av västs oro för ett ekonomiskt starkt Ryssland i början av 2000-talet. Det borde vara en straffspark att slå mot västs argument i frågan. Å andra sidan är det begripligt dels pga att politiker snabbt glömmer och då Rysslands ekonomi i sammanhanget är dålig så är landet än mer känsligt än väst för en sådan utjämning av makt och ekonomi.
Hur som helst kan vi konstatera att länder och regioner med någon form av makt, ekonomiskt eller militärt, icke är villiga att släppa ifrån sig något. Vilket är logiskt. Men behöver de göra det ?
Inte beträffande levnadsstandard då den tekniska utvecklingen bibehåller den eller t.o.m ökar den även vid ökad ekonomisk konkurrens. På det politiska planet däremot kommer förändringar. Men i en värld med fler stabila och goda ekonomier är det nonsens att tro att det skulle bli en försämring då välbeställda länder består av folk som inte vill kriga och folk i välbeställda länder har betydligt större inflytande. Även i diktaturer och auktoritärer.
En värld utan fattigdom kommer säkert att bestå av fler diskussioner om småsaker. Men också av mer dynamik i och med ett bredare affärsspektra. En värld utan fattigdom är en värld i fred. Välstånd skapar en kompakt medvetenhet som i dagens transparenta värld ( Nordkorea icke inräknat ) omöjliggör för den mest auktoritära ledare att göra det värsta. Alla blir positivt beroende av varandra.
Underskatta inte människan ! Ciao !
torsdag 17 september 2015
Flyktingkatastrofen - Blottar människans dumhet
Jag måste påstå att jag aldrig i hela mitt medvetna politiska liv varit med om att Sverige har lika många åsikter som invånare. Förrän nu. Och ändå är åsikterna bara två till antalet. Den polariseringen är knappast något nytt i sig. T.ex i kriminalpolitiska debatten diskuterar den ena flygeln endast långsiktigt förebyggande arbete medans den andra lika entonigt påpekar det straffavskräckande. Inte tillstymmelse till antydan att båda bitarna är hyperviktiga och inte kan leva utan varandra. I miljöpolitiken är det ännu värre. Vurmar du för miljöpolitiska åtgärder avbildas du som vänster av andra flygeln som lika ivrigt fjärmar sig från denna debatt för att inte verka för mycket vänster. Och miljövänstern där den tyvärr ofta hittas kan eller vill inte intressera sig för den viktiga teknikutvecklingen för att optimera sina ställningstaganden. Debatten är cementerad i en partikultur som är oerhört svår att rucka på. Oflexibiliteten bromsar dynamiken i nödvändig föränderlighet i ett föränderligt samhälle. Förnuftet sätts åt sidan. I den utrikiska debatten varierar det naturligtvis beroende på var du bor. Men bor du i Svedala med omnejd så är det framför allt från journalistiskt håll mer än politiskt att du är 100% all in med några intellektuella undantag. DNs redaktion som exempel är trots stor begåvning extremt ovilliga att nämna ett enda misstag eller något dåligt som EU gjort. Och går 100 % mot allt som stör unionen. På samma sätt agerar Rysslands- och Israelförsvarare med en rädsla att på något vis blotta några brister som om det vore samma sak som att visa svaghet. Allt detta beror på att man lurpassar på varandras argument och räknar kallt med att ens motståndare inte kommer att bjuda på den minsta kompromiss eller erkännande. Därför gör man allt för att sitta så långt bak på gungbrädan som möjligt för att snabbt balansera tillbaka så tungt som möjligt. Och därmed blir alla debatter polariserade. Fast vi kanske innerst inne vill ha en liten medelväg lite närmare oss själva trots allt.
Tyvärr är människan inte mer långsiktigt intresserad än att detta även går igen när vi diskuterar hur vi ska hantera den största flyktingvågen sedan 2:a världskriget. Människor som flyr IS brutala människoförakt. Något som kan vara det värsta i den mänskliga historien. Ska vi inte kunna begära mera djupsinne från oss i ett sådant här läge ? Vad menar jag ?
Ja, precis som vanligt har denna debatt urartat i två strikt cementerade åsikter och presentationer av dessa. Trots komplexiteten. Skamligt. Man kan säga att det finns en linje 1 och linje 2.
Linje 1 : Förespråkar en stark begränsning av eller ingen invandring och åberopar kostnader, ökad kriminalitet, kulturella anpassningssvårigheter samt det mödosamma eller omöjliga arbetet att integrera människor från så annorlunda kultur eller traumatiska upplevelser.
Linje 2 : Åberopar det självklara moraliska ansvaret en privilegierad välfärdsstat måste ta för att hjälpa allt lidande överhuvudtaget. Man betonar även den tillgång kulturmöten och välbehövlig ny arbetskraft kan tillföra ett land med åldrande och allt större pensionsbefolkning.
Ser ni nu vad jag menar ? Dessa två flyglar pratar endast om detta. Ska erkänna att då jag ligger betydligt närmare Linje 2 i intentioner har lite svårt att råda Linje 1 till något överhuvudtaget. Tror faktiskt inte de tror sig behöva det heller.
Men varför i all sin dar stannar Linje 2 där de tametusan alltid gör i sin argumentering ?
Det är ju självklart att vi måste hjälpa så många vi bara mäktar med. Men arbetet stannar inte där bara för att vi gjort dagens goda gärning. Det är den enkla biten. Nu återstår det tuffa men o så nödvändiga. Integrationen. Här ligger också en tuschpenne-fet skiljelinje mellan mig och den "låtsasgoda" vänstern. Både på politisk och Facebooknivå är retoriken slående lik hos vänstern. Man slänger ut en humanistisk intention och så är man nöjd. Då har man polerat vänster-fasaden för ännu en vecka framåt.
Dessvärre är den typen av lekstuge-politik inget annat än uppbromsande då det med sina riksdagsmandat tar inflytande av politik som är seriös ( are ) och som åtminstone tänker lite mer på efterarbetet. Om inte integrationen fungerar då tappar hela immigrationspolitiken förtroende hos folket och rasisterna får vatten på sin kvarn. Precis som när Boris Jeltsin försökte införa demokrati i Ryssland med rekordfart med kaos som följd och folket fick ett bristande förtroende för demokrati kan den svenska immigrationspolitiken ge exakt samma effekt om inte integrationspolitiken funkar bra. Och det gör den inte nu. Förtroende hos folket är ett MÅSTE. Linje 2 där bl.a Robert Aschberg tillhör räcker inte till vilket Aschbergs artikel nyligen i Aftonbladet belyste. Jag håller egentligen med Robban om allt han skrev men varför kunde en intelligent och kaxig journalist som han inte ha skrivit en reva om de livsviktiga förändringar som behövs i den svenska integrationspolitiken som i mångt och mycket är frukten av ett lågt immigrationstryck. Kanske tycker han det funkar perfekt som det är men tycker han inte det bör han slita sin flint över att han bidragit till ytterligare polarisering och SD-gödning.
Därför startar jag härmed Linje 3 :
Vi står för samma moraliska syn och intention som Linje 2 men med det o så viktiga tillägget att integrationen som den är nu är värdelös, farlig, ansvars- och kravlös, dum, individfrånvarande, omedvetet rasistisk. Vad menar jag med det sistnämnda ? Jo, att vi alla är lika från grunden och därmed lika påverkbara av omgivande miljömässiga faktorer. Men eftersom vi upplever olika miljöer blir vi mentalt olika. Självklart. Det innebär att en person som kommer från krig och våld behöver psykologisk hjälp direkt. Vederbörande behöver också vägledning på stört i form av ett mycket tydligt integreringsprogram där det inte ska finnas något val mellan att anta socialtjänstens tak över huvudet eller gatan. Det gör det nu pga att vi är inkörda i en icke påtvingande kultur. Dessvärre skapar denna svenskhet en total förvirring för en person som inte kan ett skit om vårt land. Om en människa som flytt hals över huvud och sedan ska tag steg två in i ett nytt liv då behövs vägledning till max. En individ som anländer till ett främmande land ska omedelbart sättas vid svenskundervisning, bli hänvisad till boende, registrerad i vårt system och snabbt instrueras. Det får den nytillkomne att känna sig behövd, välkommen och bemött av kärlek. Att låta någon komma hit utan krav, instruktioner blir precis som för ett barn utan föräldrar som bryr sig. Ett krav- och kärlekslöst vakuum. Det finns en utbredd vänstersyn att lycka är att få göra och ströva som man vill. Tyvärr har denna destruktivt naiva falang glömt en sak. Att människan i grunden är ett flockdjur som likt en utstött varghane längtar efter någon att se upp till, jobba för, tro på, älska. Man behöver inte bli religiös för det. Det räcker att vårat samhälle visar att vi vill hjälpa. Och det gör man genom att hjälpa hela vägen. Inte bara tills man har varit god för sin egen politiska image skull. See you !
Tyvärr är människan inte mer långsiktigt intresserad än att detta även går igen när vi diskuterar hur vi ska hantera den största flyktingvågen sedan 2:a världskriget. Människor som flyr IS brutala människoförakt. Något som kan vara det värsta i den mänskliga historien. Ska vi inte kunna begära mera djupsinne från oss i ett sådant här läge ? Vad menar jag ?
Ja, precis som vanligt har denna debatt urartat i två strikt cementerade åsikter och presentationer av dessa. Trots komplexiteten. Skamligt. Man kan säga att det finns en linje 1 och linje 2.
Linje 1 : Förespråkar en stark begränsning av eller ingen invandring och åberopar kostnader, ökad kriminalitet, kulturella anpassningssvårigheter samt det mödosamma eller omöjliga arbetet att integrera människor från så annorlunda kultur eller traumatiska upplevelser.
Linje 2 : Åberopar det självklara moraliska ansvaret en privilegierad välfärdsstat måste ta för att hjälpa allt lidande överhuvudtaget. Man betonar även den tillgång kulturmöten och välbehövlig ny arbetskraft kan tillföra ett land med åldrande och allt större pensionsbefolkning.
Ser ni nu vad jag menar ? Dessa två flyglar pratar endast om detta. Ska erkänna att då jag ligger betydligt närmare Linje 2 i intentioner har lite svårt att råda Linje 1 till något överhuvudtaget. Tror faktiskt inte de tror sig behöva det heller.
Men varför i all sin dar stannar Linje 2 där de tametusan alltid gör i sin argumentering ?
Det är ju självklart att vi måste hjälpa så många vi bara mäktar med. Men arbetet stannar inte där bara för att vi gjort dagens goda gärning. Det är den enkla biten. Nu återstår det tuffa men o så nödvändiga. Integrationen. Här ligger också en tuschpenne-fet skiljelinje mellan mig och den "låtsasgoda" vänstern. Både på politisk och Facebooknivå är retoriken slående lik hos vänstern. Man slänger ut en humanistisk intention och så är man nöjd. Då har man polerat vänster-fasaden för ännu en vecka framåt.
Dessvärre är den typen av lekstuge-politik inget annat än uppbromsande då det med sina riksdagsmandat tar inflytande av politik som är seriös ( are ) och som åtminstone tänker lite mer på efterarbetet. Om inte integrationen fungerar då tappar hela immigrationspolitiken förtroende hos folket och rasisterna får vatten på sin kvarn. Precis som när Boris Jeltsin försökte införa demokrati i Ryssland med rekordfart med kaos som följd och folket fick ett bristande förtroende för demokrati kan den svenska immigrationspolitiken ge exakt samma effekt om inte integrationspolitiken funkar bra. Och det gör den inte nu. Förtroende hos folket är ett MÅSTE. Linje 2 där bl.a Robert Aschberg tillhör räcker inte till vilket Aschbergs artikel nyligen i Aftonbladet belyste. Jag håller egentligen med Robban om allt han skrev men varför kunde en intelligent och kaxig journalist som han inte ha skrivit en reva om de livsviktiga förändringar som behövs i den svenska integrationspolitiken som i mångt och mycket är frukten av ett lågt immigrationstryck. Kanske tycker han det funkar perfekt som det är men tycker han inte det bör han slita sin flint över att han bidragit till ytterligare polarisering och SD-gödning.
Därför startar jag härmed Linje 3 :
Vi står för samma moraliska syn och intention som Linje 2 men med det o så viktiga tillägget att integrationen som den är nu är värdelös, farlig, ansvars- och kravlös, dum, individfrånvarande, omedvetet rasistisk. Vad menar jag med det sistnämnda ? Jo, att vi alla är lika från grunden och därmed lika påverkbara av omgivande miljömässiga faktorer. Men eftersom vi upplever olika miljöer blir vi mentalt olika. Självklart. Det innebär att en person som kommer från krig och våld behöver psykologisk hjälp direkt. Vederbörande behöver också vägledning på stört i form av ett mycket tydligt integreringsprogram där det inte ska finnas något val mellan att anta socialtjänstens tak över huvudet eller gatan. Det gör det nu pga att vi är inkörda i en icke påtvingande kultur. Dessvärre skapar denna svenskhet en total förvirring för en person som inte kan ett skit om vårt land. Om en människa som flytt hals över huvud och sedan ska tag steg två in i ett nytt liv då behövs vägledning till max. En individ som anländer till ett främmande land ska omedelbart sättas vid svenskundervisning, bli hänvisad till boende, registrerad i vårt system och snabbt instrueras. Det får den nytillkomne att känna sig behövd, välkommen och bemött av kärlek. Att låta någon komma hit utan krav, instruktioner blir precis som för ett barn utan föräldrar som bryr sig. Ett krav- och kärlekslöst vakuum. Det finns en utbredd vänstersyn att lycka är att få göra och ströva som man vill. Tyvärr har denna destruktivt naiva falang glömt en sak. Att människan i grunden är ett flockdjur som likt en utstött varghane längtar efter någon att se upp till, jobba för, tro på, älska. Man behöver inte bli religiös för det. Det räcker att vårat samhälle visar att vi vill hjälpa. Och det gör man genom att hjälpa hela vägen. Inte bara tills man har varit god för sin egen politiska image skull. See you !
måndag 15 juni 2015
Brott och straff - Ändra fokus
Vi matas ständigt med rapporter om bestialiska våldsdåd och mord både i verkligheten och fictionen. Det är en självklar del av vår tillvaro. Men ändå en avskyvärd sådan som vi inte vill acceptera. Debatten är ständigt närvarande, mestadels hos folket som känner närheten och inte är låsta i taktik och politiskt mandatperiodsperspektiv. Vi känner oss ofta svikna men kan inte sätta tummen på vad. Eller snarare, vi har alla kört fast i två olika vägval som två flyglar ständigt på ett 100% - igt polariserande vis stretar åt. Det brukar handla om antingen första-fokus på det förebyggande arbetet alternativt det straffmässigt avskräckande. Väsentliga bitar båda två men ingen har ändå enligt mitt tycke fattat någonting. Man har fullständigt drunknat i dessa spår. Man har torkat in i debatten så till den milda grad att man fullständigt glömt vad som är allra viktigast och det absolut ursprungliga syftet med fängelser. Nämligen säkerheten för människor. Inklusive förövarna faktiskt. Det absolut viktigaste efter ett mord är att förhindra att denne/dessa inte ska kunna utföra dådet igen. Ett mord utförs oftast av en eller några få. Men offret är inte bara en. Livet förstörs även för samtliga släktingar och de närmaste vännerna. Ett mord på en människa är ett mord på många. Ändå väljer vissa att endast fokusera på hur vi snabbt ska omvända vederbörande till en ofarlig och funktionell medborgare. Man lägger allt fokus på ofta en endaste förövare och väljer att kalla det för humanism att testa om vederbörande kan få komma ut i samhället efter 4-6 år. Med alla andra som spelplan. Ett sönderrostat synsätt som lever kvar pga att vissa vill klamra sig fast vid en tidigare vald politisk ståndpunkt. Så oerhört vanligt inom politiken. Man verkar fanatiskt besatt i den "goda" viljan att få med alla i ett funktionellt samhälle. Ett i grunden jättefint synsätt men som rent humanistiskt biter sig rejält i svansen och blir både kontraproduktivt och inhumant. Eftersom det ökar risken enormt för fasansfulla öden för några. Jag tycker absolut inte att våra fängelser ska vara några tortyr-institutioner som det ofta kan finnas förespråkare av från den extremt motsatta flygeln. Jag är nämligen av den övertygelsen att en mördare är en sinnessjuk person även om gängse sinnesundersökningar än så länge inte hittat några bokstäver hos alla mördare utan delar upp dem i friska ( ??!! ) respektive psykiskt störda. Jag köper inte det. Det är nämligen otroligt lätt att låta bli att mörda. De flesta av oss har svårt att slå någon på käften och då kan vi haja vilka spärrar som är utraderade hos de som med berått mod kan ta livet av någon annan. Som anser sig ha rätten att bestämma när en annan oskyldig människas liv ska ta slut. För sin egen tillfredsställelses skull eller för att släcka ilskan. Alla som mördar är sinnessjuka och farliga för omgivningen. Lägg ner psykiatriska undersökningar därför de är ointressanta. Och osanna. De berättar dessutom bara hur förövaren resonerade under dådet. Ointressant. Vederbörande är lika kapabel ändå och lika livsfarlig. Det är prio ett. Vederbörande är sinnessjuk och farlig för omgivningen och måste sitta i fängelse i minst en generationslängd. Säg 25-30 år. Om det är en ung förövare. Utförs dådet av en medelålders eller uppåt gäller äkta livstid. Det är fint att tro att man inom fem år kan återbörda någon som är kapabel att tillfoga någon annan det allra värsta till samhället som en funktionell och ofarlig medborgare. Men det är helt enkelt omöjligt i 90 % av fallen. Den risken att återbörda en av tio när nio av tio är ett livsfarligt hot mot så många är vansinne att ta. Men väl i förvar är det oerhört viktigt att ha kommunikation med internerna. Och jourhavande medmänniskor. Inlåsningen är för allas säkerhet men om anstalterna blir brutala och kärlekslösa hämndinstitutioner då sipprar sådana signaler ut och färgar hela samhället. Fängelseanstalter är i första hand till för att skydda medborgarna från människor som bevisligen är sjuka nog att döda oskyldiga människor. Sen gäller det förebyggande arbetet hela tiden som en outtröttlig och viktig apparat. Den delen är för framtiden. Visst är långa straff mer avskräckande än korta även om det finns några som slänger in påståenden att det inte påverkar kriminaliteten i positiv riktning. Bullshit, säger jag. Men ÄVEN om det inte gör det så behöver man knappast vara ett snille för att förstå att barnamördare som Anders Eklund och Eddie som plågade förståndshandikappade Bobby till döds är betydligt ofarligare för barn om de sitter bakom galler. Jag tycker det är egoistisk fastklamrade i partipolitik som gjort den här debatten så fokuserad på fel saker. Antingen ska vi bara tänka på förövaren och eventuellt återbördande eller så ska vi kasta ner dem i fängelsehålor och dra ut naglarna på dem. Jag har svårt att tycka synd om någon mördare men om vi konstaterar att samtliga är farligt sinnessjuka då lägger vi ner all psykiatrisk undersökning och låter de sitta i förvar väldigt länge för allas säkerhet. Men man kan inte rå för att man är psykiskt rubbad. Därför ska anstalterna ha professionella kommunikatörer. Inget dödsstraff, ingen tortyr. Men lång förvaring. Därför i vår våldsavtrubbade värld finns det inga andra som kan bedöma förfärligheten i ett mord än de anhöriga. Vi andra kan inte fatta det. Bara offret förstår det bättre. Men vederbörande kan inte berätta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)