Det var få som kunde föreställa sig den politiska utvecklingen vi bevittnat ett par decennier nu och som tagit sin i denna era slutliga form nyligen. Den gamla höger och vänsterskalans endimensionella form har ersatts av en tvådimensionell triangel där en ny liberalism tagit plats med den mest aggressiva globalistiska politiken av di trenne. På vänsterflajen har nästan inget nytt hänt men på högerns dito finns längst ut den minst globalistvänliga av trions flyglar. Inom de klassiskt inrikesmässiga frågorna känner vi bättre igen oss från det förflutna än genom de utrikesmässiga förutom att det numera är liberalerna som har den mest försvarsvurmande politiken än som förr den högra. Detta går i linje med etablissemangspolitikens dominerande liberala linje som i samband med att förespråka stora maktenheter som EU, Nato osv också kräver kraftigt försvar utåt. Ju större enheter med öppenhet inom desto högre murar utåt.
Som om inte det var nog så har omvärldens politiska hållning förändrats enormt. Framför allt förvirrar det många att Ryssland är ett än mer högerorienterat land än USA idag även om den kollektivistiska andan fortfarande lever kvar i den ryska folksjälen till skillnad från amerikanernas berömda individualism. Men konservatismen är stark i Ryssland vilket säkert också stärkts av det kaotiska helvetet som uppstod när Boris Jeltsin ville sälja ut landet till ett tiotal av de f.d kommunisterna som helt plötsligt blev oligarker, multimiljardärer. Man är mån om att det ska vara ordning och reda och inga fler samhällsexperiment.
I USA har Barack Obama åtminstone de två första åren fört en påtagligt liberal politik framför allt genom Obamacare även om den blev vingklippt redan efter första mellanårsvalet. Dock har den nyliberala elitismen alltmer varit de som tagit över mycket av den konservativa hökigheten även om den förekommer över hela spektrat. Detta har inneburit ett närmande mellan de två partiernas elitskikt som enligt Jimmy Carter utvecklat USA till en oligarki från tidigare en demokrati. Nya intressen än politiska gräsrotsfrågor har alltmer sopat undan den traditionella sakdebatten och istället ersatts med ren maktkamp där man vinner mer på att försöka trycka ner sin opponent än att försöka höja sig själv med sin politik. Man byter åsikt efter hur vinden blåser och det blir allt svårare för väljaren att veta om den politik man röstar på är den som verkligen kommer ut. Detta är nu också ett europeiskt syndrom. Här hemma ser vi det lättast på att den gamla USA-kritiska socialdemokratin förvandlats till EU:s mest Amerika-fjäskande parti. Polariseringen är enorm och russofobin har ingen jämförelse någon annanstans. Då även vår opposition är av samma tillfälliga "åsikt" följer de parti-anknutna tidningarna med i samma spår. Detta gäller givetvis också SVT. Sverige befinner sig i en unik mediakris där den politiska mångfalden är obefintlig och är det olika åsikter någon gång kan höger lika gärna vara vänster. Men bara lite.
Hos oss vanliga dödliga väljare skönjer jag en rejäl politiskt existentiell kris hos många. Några är nog inte medvetna om det men de flesta har fasligt svårt att veta vilket ben man ska stå på.
Bland de mindre pålästa kan jag någon gång ibland få höra att jag är kommunist bara för att jag har förståelse för ryssarnas irritation på den kopiösa förföljelse som Ryssland ständigt utsätts för i västerländska medier, i Sverige i synnerhet. Man undrar vilket ide vederbörande legat i de senaste 26 åren. Dessa människor lever kvar i en inskränkt syn på Ryssland som Sovjet. Och därmed blir jag inför dessa vänster. Vilket jag inte är.
Men det bästa exemplet på svårigheter att stå i politiskt spagat återspeglas i den radikala feministrörelsen. Samtidigt som den traditionella barrikadromantiken aldrig vill släppa på att välkomna alla utifrån Sverige utan krav eller research så tvingas de se på när en extremt patriarkal kultur imellanåt lever ut sina ideal här hemma.
På andra flygeln finns en nästintill lika förvirrad grupp, nämligen de högerliberala, dvs moderaterna.
Denna grupp har i hög grad velat skylta med sin partitillhörighet då den traditionellt signalerar ekonomisk framgång och goda kontakter i det öfvre samhällsskiktet. Som gammal moderat har alltid USA varit räddaren och Sovjet den farliga. Så var det för mig och det sistnämnda i föregående mening hade varit detsamma fortfarande om Sovjet existerat. Jag har röstat moderat många gånger. Som tur är har jag aldrig sett ett parti som vägledning utan jag har alltid velat styra själv. Friherre över mitt omdöme giver fritänkare. Härligt. Detta har gjort att jag utan prestige-förlust kunnat förstå och följa med, med största intresse, de utrikiska händelser och förändringar som skett. Ryssland är ett utpräglat kapitalistiskt land med samma utbud och livsstil som vilket västerland/Japan som helst. USA däremot har låtit maktfullkomligheten förblinda med att rättfärdiga olagliga militära interventioner på ett sätt som inget annat land gjort efter WWII.
Men hos många med den traditionella höger/vänsterskalan som måttstock och lite eftersläpning kombo gammal moderat partislav så ser vi en enorm förvirring och politisk identitetskris hos flera i det gänget. Går vi dessutom in i framtiden lite så ser vi att halva USA röstat fram en president som vill fokusera på det nya verkliga hotet, islamismen, i närmsta möjliga samarbete med ett land med samma samhällsform. Ryssland. Går vi vidare ytterligare då ser vi att i mars/april 2017 då röstar med stor sannolikhet Frankrike fram sin "moderat" som president, nämligen Francois Fillon. Han är t.o.m nära vän med Putin. Brexit stundar, Tysklands utrikesminister ifrågasätter TTIP-avtalet med USA, Japan och Ryssland har haft flera toppmöten bara i år för bättre samarbete både i business och frågan om ögruppen Kurillerna, Brics-länderna har lukrativa möten och växer ekonomiskt, Kina gör stora satsningar på infrastruktur och tillverkning i Afrika, de västallierade diktaturerna börjar sakteliga få sitt välförtjänta dödskallemärke jämte andra diktaturer.
Det blir helt enkelt väldigt mycket att ta in och det blir inte lättare ju äldre man blir eftersom det förflutna känns närmare än när man var ung och vacker. Då tyckte man omställningar på ett par år var en evighet.
Jag var i många år pro-EU och röstade ja i folkomröstningen. Huvudskälet för mig i denna komplexa fråga var att jag var trött på Sveriges eviga självutnämning som föregångsland och som alltid kunde klara sig själv. Och det gör vi självklart inte så det blev ett ja.
Men idag är EU något helt annat. Det har blivit större, mer ohanterligt, mer provokativt och mer centralstyrt. Och det förstnämnda och sistnämnda var givetvis meningen sen lång tid tillbaka.
Ju större organisation desto fler karriärsteg och desto större makt på toppen. Självklart.
Jag nämnde globalisering i början som en liberalismens hjärtefråga. Motsatsen är nationalismen. Det var inte längesen jag fördömde alltför stark nationalism och det gör jag fortfarande i den mån det handlar om att döma människor. Givetvis. Men i den här skalan menas med nationalism varje nations självbestämmande. Tyvärr är jag inte tillräckligt kunnig i internationell ekonomi och kan absolut inte mästra om vilken nivå stora unioners centralstyrning bör ligga på eller hur stor unionen ska vara innan effektiviteten biter sig i svansen. Men vi gör detta mycket enkla och uppenbara tankeexperiment :
Föreställ er världen uppdelad i fem stora centralstyrda ekonomiska koalitioner. De som sitter högst upp i var och en av dem har oerhört mycket makt och kan enkelt förhandla med de andra fyra om scenarion i världen som ger dessa fem världstoppar den bästa win-win-situationen för deras makt och ekonomi. Ju större och färre koalitioner desto mer makt i toppen och längre från folket.
Effekten kallades för trustbildning under industrialismens genombrott och var väldigt skadlig för marknaden.
Allt kan gå för långt, precis allt. Är vi där redan ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar