Ända sedan jag var en liten valp och självklart långt innan det har det funnits en uttalad dröm hos alla. Nämligen en värld utan fattigdom. Organisationer och politiker har alltid uppmanat oss att engagera oss och inte sällan genom reportage och filmer från de mest drabbade regionerna gjort oss berörda. Vi har haft stora galor för insamlingar och våra föräldrar och skolan har mycket vist påminnt oss om hur bra vi har och att vi ska vara tacksamma över vår lott.
Ett antal decennium har gått sedan jag tog del av detta synsätt och världen har också förändrats mycket sedan dess. Fattigdomen är långt ifrån utrotad men enligt en av FN utformad måttstock så har den faktiskt minskat ganska mycket. Under en lång tid ansågs fattigdom vara att leva på under 1:25 dollar per dag och för 15 år sedan ansågs ca 900 miljoner av 6000 miljoner ligga under den nivån. Alldeles nyligen höjdes nivån till 1:95 dollar vilket ska motsvara inflationen. Idag ligger ca 700 miljoner av över 7000 miljoner under den nivån. En hemskt massa människor men en minskning från 15 till 10 procent. Mycket av detta beror självklart på den enorma tillväxten i Kina och den explosionsartade ökning av en medelklass med företagarambitioner. Men även Indien är på hugget. Och Brasilien. Länder med stor befolkning. En kedjereaktion är också Kinas expanderande till den afrikanska kontinenten där nya arbetstillfällen uppstår i kölvattnet. Men också en av Kina kraftfullt utbyggd infrastruktur som i sig gör det smidigare och förmånligare att upprätthålla ett bredare och effektivare affärssamhälle. Det kommer inte att dröja alltför länge innan stora afrikanska ekonomier som Nigeria och Sydafrika är med på allvar. Allt detta är en fullt naturlig utveckling i en värld med ständig teknisk utveckling som alla kan ta till sig. Och helt i linje med de intentioner i- länderna alltid har haft.
Men hur tolkar man detta. Ja, sedan Kinas explosiva utveckling startade har en framför allt från väst stor oro utbrett sig. Inte bara pga att Kina är en diktatur med allt vad det innebär av oberäknelighet. Det har egentligen kommit i skymundan för det faktum att konkurrensen har ökat. Visst knorrar man om att det är skit att en stor diktatur får så mycket politisk makt men det påstår jag bara är en uttrycksform för bitterhet över minskade intäkter pga den nya konkurrenten.
Det är inget snack om att väst dikterar villkoren i vår värld och så har det varit sen inkvisitionen. Eftersom länder styrs av människor och människor är lätta att skämma bort så är länder med hundraåriga dominanser extremt ovilliga att göra avkall på sitt inflytande och makt. Kontrollbehovet över allt som sker i den del av världen vi finner intressant är extremt.
Bara det faktum att Japan i slutet av 80- talet höll på att gå om USA i världsekonomin och köpte upp en massa mark hos amerikanerna fick världens mäktigaste propaganda-apparat, Hollywood, att göra filmen "Blodröd Sol" som handlar om skrupelfria japanska affärsmän som bl.a våldför sig på amerikanska kvinnor.
Vi vet vilket land som lägligt hittar stämningstillfällen på Toyotas bilar när den egna bilindustrin svajar. USA. Men Västeuropa har också visat en extrem ovilja att släppa in någon som vill öva inflytande trots att det torde vara en naturlig utveckling i en föränderlig utjämnad värld.
Och inte nog med det. På det senaste toppmötet mellan Obama och Putin uttryckte de båda en gemensam oro för något de kallade för en förändrad världsordning. För mig är det här väldigt väntat då ingen vill släppa ifrån sig makt och inflytande. Väst har alltid uttryckt denna oro och nu har alltså Ryssland hängt på. Men det gör mig också otroligt förbryllad. Man ville ju utrota fattigdomen !
Att överräcka en hundring till någon så att vederbörande ska kunna bli mätt är knappast en hållbar aktion för att utrota personens elände utan konstgjord andning. Men godhjärtat.
Men för att utrota fattigdomen krävs totala förändringar av hela samhällen. Människor behöver utbildas, en medelklass skapas så att samhällets livsnerv företagande kommer igång och skapar arbetstillfällen. Människor får inkomster och medvetenheten ökar. Och med det krav på inflytande. Självklart. Och då uppstår en ny världsordning. Men behöver den vara sämre ? 11 gånger av 10, nej. Ett stabilt land med transparens och utbildade människor är den tryggaste av grannar.
När Sovjet raserade och Ryssland uppstod fanns en gammal obegåvad västlig uppfattning att ett svagt Ryssland är ett Ryssland vi har kontroll över. !!?? Inget kan vara mer fel. En svag och instabil kärnvapenmakt är det absolut mest livsfarliga som finns.
Och det gäller precis alla regioner av världen. Ett land med fred och en bred, utbildad medelklass tillåter inte kaos på samma sätt eftersom de har något att förlora på det. I ett fattigt instabilt land har man inget att förlora och är därmed lättlejd i olika sammanhang. Vi vet det alltför väl nu.
Att Ryssland ansluter sig till västs åskådning är obegripligt pga att man själv drabbades av västs oro för ett ekonomiskt starkt Ryssland i början av 2000-talet. Det borde vara en straffspark att slå mot västs argument i frågan. Å andra sidan är det begripligt dels pga att politiker snabbt glömmer och då Rysslands ekonomi i sammanhanget är dålig så är landet än mer känsligt än väst för en sådan utjämning av makt och ekonomi.
Hur som helst kan vi konstatera att länder och regioner med någon form av makt, ekonomiskt eller militärt, icke är villiga att släppa ifrån sig något. Vilket är logiskt. Men behöver de göra det ?
Inte beträffande levnadsstandard då den tekniska utvecklingen bibehåller den eller t.o.m ökar den även vid ökad ekonomisk konkurrens. På det politiska planet däremot kommer förändringar. Men i en värld med fler stabila och goda ekonomier är det nonsens att tro att det skulle bli en försämring då välbeställda länder består av folk som inte vill kriga och folk i välbeställda länder har betydligt större inflytande. Även i diktaturer och auktoritärer.
En värld utan fattigdom kommer säkert att bestå av fler diskussioner om småsaker. Men också av mer dynamik i och med ett bredare affärsspektra. En värld utan fattigdom är en värld i fred. Välstånd skapar en kompakt medvetenhet som i dagens transparenta värld ( Nordkorea icke inräknat ) omöjliggör för den mest auktoritära ledare att göra det värsta. Alla blir positivt beroende av varandra.
Underskatta inte människan ! Ciao !
tisdag 27 oktober 2015
torsdag 17 september 2015
Flyktingkatastrofen - Blottar människans dumhet
Jag måste påstå att jag aldrig i hela mitt medvetna politiska liv varit med om att Sverige har lika många åsikter som invånare. Förrän nu. Och ändå är åsikterna bara två till antalet. Den polariseringen är knappast något nytt i sig. T.ex i kriminalpolitiska debatten diskuterar den ena flygeln endast långsiktigt förebyggande arbete medans den andra lika entonigt påpekar det straffavskräckande. Inte tillstymmelse till antydan att båda bitarna är hyperviktiga och inte kan leva utan varandra. I miljöpolitiken är det ännu värre. Vurmar du för miljöpolitiska åtgärder avbildas du som vänster av andra flygeln som lika ivrigt fjärmar sig från denna debatt för att inte verka för mycket vänster. Och miljövänstern där den tyvärr ofta hittas kan eller vill inte intressera sig för den viktiga teknikutvecklingen för att optimera sina ställningstaganden. Debatten är cementerad i en partikultur som är oerhört svår att rucka på. Oflexibiliteten bromsar dynamiken i nödvändig föränderlighet i ett föränderligt samhälle. Förnuftet sätts åt sidan. I den utrikiska debatten varierar det naturligtvis beroende på var du bor. Men bor du i Svedala med omnejd så är det framför allt från journalistiskt håll mer än politiskt att du är 100% all in med några intellektuella undantag. DNs redaktion som exempel är trots stor begåvning extremt ovilliga att nämna ett enda misstag eller något dåligt som EU gjort. Och går 100 % mot allt som stör unionen. På samma sätt agerar Rysslands- och Israelförsvarare med en rädsla att på något vis blotta några brister som om det vore samma sak som att visa svaghet. Allt detta beror på att man lurpassar på varandras argument och räknar kallt med att ens motståndare inte kommer att bjuda på den minsta kompromiss eller erkännande. Därför gör man allt för att sitta så långt bak på gungbrädan som möjligt för att snabbt balansera tillbaka så tungt som möjligt. Och därmed blir alla debatter polariserade. Fast vi kanske innerst inne vill ha en liten medelväg lite närmare oss själva trots allt.
Tyvärr är människan inte mer långsiktigt intresserad än att detta även går igen när vi diskuterar hur vi ska hantera den största flyktingvågen sedan 2:a världskriget. Människor som flyr IS brutala människoförakt. Något som kan vara det värsta i den mänskliga historien. Ska vi inte kunna begära mera djupsinne från oss i ett sådant här läge ? Vad menar jag ?
Ja, precis som vanligt har denna debatt urartat i två strikt cementerade åsikter och presentationer av dessa. Trots komplexiteten. Skamligt. Man kan säga att det finns en linje 1 och linje 2.
Linje 1 : Förespråkar en stark begränsning av eller ingen invandring och åberopar kostnader, ökad kriminalitet, kulturella anpassningssvårigheter samt det mödosamma eller omöjliga arbetet att integrera människor från så annorlunda kultur eller traumatiska upplevelser.
Linje 2 : Åberopar det självklara moraliska ansvaret en privilegierad välfärdsstat måste ta för att hjälpa allt lidande överhuvudtaget. Man betonar även den tillgång kulturmöten och välbehövlig ny arbetskraft kan tillföra ett land med åldrande och allt större pensionsbefolkning.
Ser ni nu vad jag menar ? Dessa två flyglar pratar endast om detta. Ska erkänna att då jag ligger betydligt närmare Linje 2 i intentioner har lite svårt att råda Linje 1 till något överhuvudtaget. Tror faktiskt inte de tror sig behöva det heller.
Men varför i all sin dar stannar Linje 2 där de tametusan alltid gör i sin argumentering ?
Det är ju självklart att vi måste hjälpa så många vi bara mäktar med. Men arbetet stannar inte där bara för att vi gjort dagens goda gärning. Det är den enkla biten. Nu återstår det tuffa men o så nödvändiga. Integrationen. Här ligger också en tuschpenne-fet skiljelinje mellan mig och den "låtsasgoda" vänstern. Både på politisk och Facebooknivå är retoriken slående lik hos vänstern. Man slänger ut en humanistisk intention och så är man nöjd. Då har man polerat vänster-fasaden för ännu en vecka framåt.
Dessvärre är den typen av lekstuge-politik inget annat än uppbromsande då det med sina riksdagsmandat tar inflytande av politik som är seriös ( are ) och som åtminstone tänker lite mer på efterarbetet. Om inte integrationen fungerar då tappar hela immigrationspolitiken förtroende hos folket och rasisterna får vatten på sin kvarn. Precis som när Boris Jeltsin försökte införa demokrati i Ryssland med rekordfart med kaos som följd och folket fick ett bristande förtroende för demokrati kan den svenska immigrationspolitiken ge exakt samma effekt om inte integrationspolitiken funkar bra. Och det gör den inte nu. Förtroende hos folket är ett MÅSTE. Linje 2 där bl.a Robert Aschberg tillhör räcker inte till vilket Aschbergs artikel nyligen i Aftonbladet belyste. Jag håller egentligen med Robban om allt han skrev men varför kunde en intelligent och kaxig journalist som han inte ha skrivit en reva om de livsviktiga förändringar som behövs i den svenska integrationspolitiken som i mångt och mycket är frukten av ett lågt immigrationstryck. Kanske tycker han det funkar perfekt som det är men tycker han inte det bör han slita sin flint över att han bidragit till ytterligare polarisering och SD-gödning.
Därför startar jag härmed Linje 3 :
Vi står för samma moraliska syn och intention som Linje 2 men med det o så viktiga tillägget att integrationen som den är nu är värdelös, farlig, ansvars- och kravlös, dum, individfrånvarande, omedvetet rasistisk. Vad menar jag med det sistnämnda ? Jo, att vi alla är lika från grunden och därmed lika påverkbara av omgivande miljömässiga faktorer. Men eftersom vi upplever olika miljöer blir vi mentalt olika. Självklart. Det innebär att en person som kommer från krig och våld behöver psykologisk hjälp direkt. Vederbörande behöver också vägledning på stört i form av ett mycket tydligt integreringsprogram där det inte ska finnas något val mellan att anta socialtjänstens tak över huvudet eller gatan. Det gör det nu pga att vi är inkörda i en icke påtvingande kultur. Dessvärre skapar denna svenskhet en total förvirring för en person som inte kan ett skit om vårt land. Om en människa som flytt hals över huvud och sedan ska tag steg två in i ett nytt liv då behövs vägledning till max. En individ som anländer till ett främmande land ska omedelbart sättas vid svenskundervisning, bli hänvisad till boende, registrerad i vårt system och snabbt instrueras. Det får den nytillkomne att känna sig behövd, välkommen och bemött av kärlek. Att låta någon komma hit utan krav, instruktioner blir precis som för ett barn utan föräldrar som bryr sig. Ett krav- och kärlekslöst vakuum. Det finns en utbredd vänstersyn att lycka är att få göra och ströva som man vill. Tyvärr har denna destruktivt naiva falang glömt en sak. Att människan i grunden är ett flockdjur som likt en utstött varghane längtar efter någon att se upp till, jobba för, tro på, älska. Man behöver inte bli religiös för det. Det räcker att vårat samhälle visar att vi vill hjälpa. Och det gör man genom att hjälpa hela vägen. Inte bara tills man har varit god för sin egen politiska image skull. See you !
Tyvärr är människan inte mer långsiktigt intresserad än att detta även går igen när vi diskuterar hur vi ska hantera den största flyktingvågen sedan 2:a världskriget. Människor som flyr IS brutala människoförakt. Något som kan vara det värsta i den mänskliga historien. Ska vi inte kunna begära mera djupsinne från oss i ett sådant här läge ? Vad menar jag ?
Ja, precis som vanligt har denna debatt urartat i två strikt cementerade åsikter och presentationer av dessa. Trots komplexiteten. Skamligt. Man kan säga att det finns en linje 1 och linje 2.
Linje 1 : Förespråkar en stark begränsning av eller ingen invandring och åberopar kostnader, ökad kriminalitet, kulturella anpassningssvårigheter samt det mödosamma eller omöjliga arbetet att integrera människor från så annorlunda kultur eller traumatiska upplevelser.
Linje 2 : Åberopar det självklara moraliska ansvaret en privilegierad välfärdsstat måste ta för att hjälpa allt lidande överhuvudtaget. Man betonar även den tillgång kulturmöten och välbehövlig ny arbetskraft kan tillföra ett land med åldrande och allt större pensionsbefolkning.
Ser ni nu vad jag menar ? Dessa två flyglar pratar endast om detta. Ska erkänna att då jag ligger betydligt närmare Linje 2 i intentioner har lite svårt att råda Linje 1 till något överhuvudtaget. Tror faktiskt inte de tror sig behöva det heller.
Men varför i all sin dar stannar Linje 2 där de tametusan alltid gör i sin argumentering ?
Det är ju självklart att vi måste hjälpa så många vi bara mäktar med. Men arbetet stannar inte där bara för att vi gjort dagens goda gärning. Det är den enkla biten. Nu återstår det tuffa men o så nödvändiga. Integrationen. Här ligger också en tuschpenne-fet skiljelinje mellan mig och den "låtsasgoda" vänstern. Både på politisk och Facebooknivå är retoriken slående lik hos vänstern. Man slänger ut en humanistisk intention och så är man nöjd. Då har man polerat vänster-fasaden för ännu en vecka framåt.
Dessvärre är den typen av lekstuge-politik inget annat än uppbromsande då det med sina riksdagsmandat tar inflytande av politik som är seriös ( are ) och som åtminstone tänker lite mer på efterarbetet. Om inte integrationen fungerar då tappar hela immigrationspolitiken förtroende hos folket och rasisterna får vatten på sin kvarn. Precis som när Boris Jeltsin försökte införa demokrati i Ryssland med rekordfart med kaos som följd och folket fick ett bristande förtroende för demokrati kan den svenska immigrationspolitiken ge exakt samma effekt om inte integrationspolitiken funkar bra. Och det gör den inte nu. Förtroende hos folket är ett MÅSTE. Linje 2 där bl.a Robert Aschberg tillhör räcker inte till vilket Aschbergs artikel nyligen i Aftonbladet belyste. Jag håller egentligen med Robban om allt han skrev men varför kunde en intelligent och kaxig journalist som han inte ha skrivit en reva om de livsviktiga förändringar som behövs i den svenska integrationspolitiken som i mångt och mycket är frukten av ett lågt immigrationstryck. Kanske tycker han det funkar perfekt som det är men tycker han inte det bör han slita sin flint över att han bidragit till ytterligare polarisering och SD-gödning.
Därför startar jag härmed Linje 3 :
Vi står för samma moraliska syn och intention som Linje 2 men med det o så viktiga tillägget att integrationen som den är nu är värdelös, farlig, ansvars- och kravlös, dum, individfrånvarande, omedvetet rasistisk. Vad menar jag med det sistnämnda ? Jo, att vi alla är lika från grunden och därmed lika påverkbara av omgivande miljömässiga faktorer. Men eftersom vi upplever olika miljöer blir vi mentalt olika. Självklart. Det innebär att en person som kommer från krig och våld behöver psykologisk hjälp direkt. Vederbörande behöver också vägledning på stört i form av ett mycket tydligt integreringsprogram där det inte ska finnas något val mellan att anta socialtjänstens tak över huvudet eller gatan. Det gör det nu pga att vi är inkörda i en icke påtvingande kultur. Dessvärre skapar denna svenskhet en total förvirring för en person som inte kan ett skit om vårt land. Om en människa som flytt hals över huvud och sedan ska tag steg två in i ett nytt liv då behövs vägledning till max. En individ som anländer till ett främmande land ska omedelbart sättas vid svenskundervisning, bli hänvisad till boende, registrerad i vårt system och snabbt instrueras. Det får den nytillkomne att känna sig behövd, välkommen och bemött av kärlek. Att låta någon komma hit utan krav, instruktioner blir precis som för ett barn utan föräldrar som bryr sig. Ett krav- och kärlekslöst vakuum. Det finns en utbredd vänstersyn att lycka är att få göra och ströva som man vill. Tyvärr har denna destruktivt naiva falang glömt en sak. Att människan i grunden är ett flockdjur som likt en utstött varghane längtar efter någon att se upp till, jobba för, tro på, älska. Man behöver inte bli religiös för det. Det räcker att vårat samhälle visar att vi vill hjälpa. Och det gör man genom att hjälpa hela vägen. Inte bara tills man har varit god för sin egen politiska image skull. See you !
måndag 15 juni 2015
Brott och straff - Ändra fokus
Vi matas ständigt med rapporter om bestialiska våldsdåd och mord både i verkligheten och fictionen. Det är en självklar del av vår tillvaro. Men ändå en avskyvärd sådan som vi inte vill acceptera. Debatten är ständigt närvarande, mestadels hos folket som känner närheten och inte är låsta i taktik och politiskt mandatperiodsperspektiv. Vi känner oss ofta svikna men kan inte sätta tummen på vad. Eller snarare, vi har alla kört fast i två olika vägval som två flyglar ständigt på ett 100% - igt polariserande vis stretar åt. Det brukar handla om antingen första-fokus på det förebyggande arbetet alternativt det straffmässigt avskräckande. Väsentliga bitar båda två men ingen har ändå enligt mitt tycke fattat någonting. Man har fullständigt drunknat i dessa spår. Man har torkat in i debatten så till den milda grad att man fullständigt glömt vad som är allra viktigast och det absolut ursprungliga syftet med fängelser. Nämligen säkerheten för människor. Inklusive förövarna faktiskt. Det absolut viktigaste efter ett mord är att förhindra att denne/dessa inte ska kunna utföra dådet igen. Ett mord utförs oftast av en eller några få. Men offret är inte bara en. Livet förstörs även för samtliga släktingar och de närmaste vännerna. Ett mord på en människa är ett mord på många. Ändå väljer vissa att endast fokusera på hur vi snabbt ska omvända vederbörande till en ofarlig och funktionell medborgare. Man lägger allt fokus på ofta en endaste förövare och väljer att kalla det för humanism att testa om vederbörande kan få komma ut i samhället efter 4-6 år. Med alla andra som spelplan. Ett sönderrostat synsätt som lever kvar pga att vissa vill klamra sig fast vid en tidigare vald politisk ståndpunkt. Så oerhört vanligt inom politiken. Man verkar fanatiskt besatt i den "goda" viljan att få med alla i ett funktionellt samhälle. Ett i grunden jättefint synsätt men som rent humanistiskt biter sig rejält i svansen och blir både kontraproduktivt och inhumant. Eftersom det ökar risken enormt för fasansfulla öden för några. Jag tycker absolut inte att våra fängelser ska vara några tortyr-institutioner som det ofta kan finnas förespråkare av från den extremt motsatta flygeln. Jag är nämligen av den övertygelsen att en mördare är en sinnessjuk person även om gängse sinnesundersökningar än så länge inte hittat några bokstäver hos alla mördare utan delar upp dem i friska ( ??!! ) respektive psykiskt störda. Jag köper inte det. Det är nämligen otroligt lätt att låta bli att mörda. De flesta av oss har svårt att slå någon på käften och då kan vi haja vilka spärrar som är utraderade hos de som med berått mod kan ta livet av någon annan. Som anser sig ha rätten att bestämma när en annan oskyldig människas liv ska ta slut. För sin egen tillfredsställelses skull eller för att släcka ilskan. Alla som mördar är sinnessjuka och farliga för omgivningen. Lägg ner psykiatriska undersökningar därför de är ointressanta. Och osanna. De berättar dessutom bara hur förövaren resonerade under dådet. Ointressant. Vederbörande är lika kapabel ändå och lika livsfarlig. Det är prio ett. Vederbörande är sinnessjuk och farlig för omgivningen och måste sitta i fängelse i minst en generationslängd. Säg 25-30 år. Om det är en ung förövare. Utförs dådet av en medelålders eller uppåt gäller äkta livstid. Det är fint att tro att man inom fem år kan återbörda någon som är kapabel att tillfoga någon annan det allra värsta till samhället som en funktionell och ofarlig medborgare. Men det är helt enkelt omöjligt i 90 % av fallen. Den risken att återbörda en av tio när nio av tio är ett livsfarligt hot mot så många är vansinne att ta. Men väl i förvar är det oerhört viktigt att ha kommunikation med internerna. Och jourhavande medmänniskor. Inlåsningen är för allas säkerhet men om anstalterna blir brutala och kärlekslösa hämndinstitutioner då sipprar sådana signaler ut och färgar hela samhället. Fängelseanstalter är i första hand till för att skydda medborgarna från människor som bevisligen är sjuka nog att döda oskyldiga människor. Sen gäller det förebyggande arbetet hela tiden som en outtröttlig och viktig apparat. Den delen är för framtiden. Visst är långa straff mer avskräckande än korta även om det finns några som slänger in påståenden att det inte påverkar kriminaliteten i positiv riktning. Bullshit, säger jag. Men ÄVEN om det inte gör det så behöver man knappast vara ett snille för att förstå att barnamördare som Anders Eklund och Eddie som plågade förståndshandikappade Bobby till döds är betydligt ofarligare för barn om de sitter bakom galler. Jag tycker det är egoistisk fastklamrade i partipolitik som gjort den här debatten så fokuserad på fel saker. Antingen ska vi bara tänka på förövaren och eventuellt återbördande eller så ska vi kasta ner dem i fängelsehålor och dra ut naglarna på dem. Jag har svårt att tycka synd om någon mördare men om vi konstaterar att samtliga är farligt sinnessjuka då lägger vi ner all psykiatrisk undersökning och låter de sitta i förvar väldigt länge för allas säkerhet. Men man kan inte rå för att man är psykiskt rubbad. Därför ska anstalterna ha professionella kommunikatörer. Inget dödsstraff, ingen tortyr. Men lång förvaring. Därför i vår våldsavtrubbade värld finns det inga andra som kan bedöma förfärligheten i ett mord än de anhöriga. Vi andra kan inte fatta det. Bara offret förstår det bättre. Men vederbörande kan inte berätta.
söndag 17 maj 2015
Lever vi i en skendemokrati ?
Det finns inte två länder i världen som är exakt lika konstitutionellt samt i combo med en exakt mot folket likartad politisk närvaro. Sammantaget innebär detta att alla länder ligger på olika demokratiska nivåer. Begreppet yttrandefrihet har också successivt fått en lite annorlunda innebörd. När vi 60-talister genomled flumskolan pågick ofta politiska diskussioner inte sällan med läraren/lärarinnan. Jag vill minnas att när vi snuddade vid begreppet yttrandefrihet så handlade det strikt om att få yttra sig fritt i politiken på gator och torg utan att frukta angiveri från grannar, förbipasserande eller civilklädda åsiktspoliser i ordets rätta bemärkelse. Idag har begreppet utvidgats till att även omfatta pressfrihet, demostrationsfrihet, föreningsfrihet, frihet att bilda politiska partier osv. Yttrandefrihet i den gamla begreppsformen vill jag tro är nästan utdöd gudskelov. Möjligen Nordkorea och de regioner som kontrolleras av IS och talibanerna kan ha kvar detta otyg som förr ingav fruktan i Stalins, Hitlers, Maos, Pol Pots och andra despoters länder. Det borde innebära att vi trots mycket djävulskap i världen har kommit ett steg längre totalt sett. Vilket också är logiskt med tanke på vad IT och dagens medieklimat näst intill omöjliggör för auktoritära regimer i våran transparenta värld. Men det finns fortfarande mycket att göra förstås. Med sjuk korruption som i gamla sovjetrepubliker, nästan hela Afrika och i stora delar av Latinamerika blir fullständig demokrati en omöjlighet då de som har pengar och kontakter köper sig till makt och resultatet blir en mindre grupp som styr alla. Sverige ligger tillsammans med andra nordeuropeiska länder i topp i alla undersökningar som bedömer länders demokratiska status. Och jag förstår att vi gör det. Däremot har jag under de senaste åren funderat på om man inte också bör räkna in vallöften samt politikers närhet till folket med sina beslut som en parameter i demokratibedömning. För vi går ju faktiskt till vallokalerna och röstar på en politik som vi vill ha fram. Men framför allt efter senaste valet så har jag aldrig upplevt att samtliga partier är så långt ifrån folket i sitt synsätt och sina beslut. Klichén att politikerna inte lever med folket är mer gångbar än någonsin. Man blir framröstad, anpassar politiken efter minsta motståndets lag och likt en kameleont söker efter att smälta in genom att klappa allt och alla i samhället medhårs. Man verkar inte vilja ta svåra men nödvändiga beslut utan går ihop i tillfälliga koalitioner för att få igenom det som är bekvämt och inte stöter sig med någon grupp i samhället. Vallöften bryts självklart regelbundet i och med att man istället åker den bekväma vägen för att säkra makten. Decemberöverenskommelsen är frukten av en svag och naiv opposition tillsammans med allt vad vänster innebär av att måla ut allt som inte är mjäkigt som extremt. Skulle absolut inte vilja ha SD i någon regering men att gå ihop i en 87-procentig koalition är farligt nära auktoritärism och en isolering av folkets önskningar. Man vingklipper folket för att man inte vill vara det parti som står minst långt ifrån SD. Det är ett så anmärkningsvärt handlande att det är lätt att misstänka dumhet i likhet med många kommunalpolitiker som glidit in på ren föreningserfarenhet. Men utan kunskap och samhällelig erfarenhet. Att kalla det för samarbete när man utnyttjar SDs mandat i omröstningarna är fullständigt absurt. Även om SD har en förkastlig migrationspolitik så innebär inte det att de alltid tycker annorlunda blocken i ekonomi, skola, vård och rättsväsendet. Att INTE utnyttja SDs mandat i omröstningarna är odemokratiskt. Vi befinner oss i ett politiskt läge i Sverige där våra politiker gått in i en Sovjetisk jättekoalition, bryter vallöften, förordar absurda straff mot mördare kontra eko-brott, har ett helt eget kollektivt synsätt i migrationspolitiken, använder miljön som förevändning i trafikfrågor och går mot forskning mm. Kort sagt, våra folkvalda har skapat en mycket bred fåra mellan sig och folket. Det är näst intill omöjligt att veta vad man får när man röstar. Visst innebär parlamentarism nödvändiga kompromisser men numera pratar man inte ens om vissa frågor som berör folket på nära håll. I ljuset av detta är demokratin inte lika stark som vi vill tro. Visst har vi alla demokratiska rättigheter och yttrandefriheten har länge varit fullt utvecklad enligt den nya tidens begreppsform. Men om våra politiker fortsätter att vara så konturlösa och rädda för att beröra ämnen som berör oss alla då kommer inte bara politikerföraktet att öka. Valdeltagandet riskerar att sjunka då fler och fler inser att partierna agerar på ett sätt som i allt mindre grad innebär det vallöftena angav. En extrem version av det som sker i Sverige hände nyligen i Ukraina då Viktor Janukovitj gick till val på ett EU-närmande men då ett alltmer trängt Ryssland såg faran i att tappa ännu en partner fick Putin att avge löften som gjorde att den genomkorrumperade Janukovitj vände sig mot Ryssland istället. Detta ledde till revolutionen som nu är ett krig i östra Ukraina. Naturligtvis är det inte där vi är men det är ett extremt exempel på att låta sig röstas tillbaka, radera allt man sagt och lovat och bara köra snitslad bana för att på enklaste sätt säkra makten. Inget annat är intressant hos de ledare med ett sådant tillvägagångssätt. Inte för att vi har en Gestapomässig åsiktspolis men intoleransen mot vissa politiska åskådningar har ökat av en alltmer fårskocksmässig politisk mobb som säkert tagit sin näring av den politik som idag är så handlingsförlamad att allt annat i sammanhanget verkar extremt och skrämmer. Vårt land har varit förskonat mot så mycket och varit förhållandesevis lätt att styra men med utsuddade gränser är vi nu en del av världssamfundets komplexitet och detta kräver andra typer av politiker. Politiker som kan göra tvära kast vid behov och inte ser sig över axeln av rädsla för att bli etiketterad något extremt. Som våra grannländer har t.ex. Professionalismen är på en helt annan nivå även i våra glesbefolkade brödraländer. Deras erfarenhet av konflikter borgar naturligtvis för detta. Sammanfattningsvis vill jag självklart understryka att vi lever i en utvecklad demokrati men där jag tycker att den respektlöshet våra folkvalda visar med att lurpassa på varandra istället för att tala till folket urholkar demokratin då de ignorerar vårat synsätt och skälen till att vi röstade fram dem. Decemberöverenskommelsen är en sorglig historia som tydligast understryker detta samt är en uppvisning i både ignorans och naivitet. Dock finns en gräns för allt, även för vad svenska folket tror och jag inbillar mig att tålmodets gungbräda är väldigt nära att tippa över nu vilket nödgar även de flataste politiker att anpassa sig. Annars kommer valdeltagandet att gå ner och demokratin tappar poäng ordentligt. Tack för ordet.
onsdag 25 februari 2015
Ukrainakrisen - Frukten av storpolitisk idioti som kunnat undvikas
En av de mest onödiga konflikter i världshistorien anser jag Ukrainakrisen vara. Vi matas av de ryska lögner om oskuld fast Putins Ryssland ständigt håller kriget på en lagom sparlåga för att inte Ukraina ska få ro i sina försök att orientera sig åt väst. Inget snack om saken. Vi matas också ständigt av uppgifter om Rysslands alltmer auktoritära styre och den oerhörda korruption som urholkar demokratin grovt.
Det ska vi också fortsätta att fördöma med precis samma tydlighet. Dock inte i kvällstidningarnas TV-seriemässiga format där klatschiga rubriker lockar läsare som normalt sätt endast läser om dokusåpastjärnornas senaste kärleksaffärer. Och nöjer sig med att läsa det fetstilta. I bästa fall.
Men ändå ! Då är det väl bara att skicka vapen till Ukraina så har rättvisan börjat gå åt rätt håll igen ?
Detta hade varit klockrent i en värld utan långsiktighet samt från en sida av felfrihet och utan skelett i garderoben. Nu är det inte så.
Vi kan inte lösa någon konflikt genom att ilsket endast åberopa det senaste dådet eller aktionen inom en komplex relation som har sin grund betydligt längre tillbaka i tiden än så. Och EU/USA är långt ifrån fläckfria även om framför allt EU framställs så utanför den mer intellektuella delen av vår media.
För att förstå, inte ursäkta, Rysslands negativa utveckling under framför allt Putins återkomst 2012 då måste vi gå tillbaka till Sovjetunionens upplösning för 25 år sedan. Boris Jeltsin tog över med reformiver som hejades på av väst. So far so good. Men landets BNP sjönk med 40% från den redan usla Sovjettiden och varken pensioner eller statliga löner kunde pröjsas i tid. En stor del av ryska befolkningens intryck av demokrati blev negativ. Jeltsin blev alltmer nedsupen och ett tiotal oligarker höll på att tillsammans med Jeltsin ta över hela landet både politiskt och ekonomiskt. Ett dubbelt monopol hotade. Då kom Putin med auktoritär blick och hårda nypor. Genast stramade han åt tidigare reformer för att stabilisera ekonomin. Bl.a använde han tvivelaktiga metoder för att neutralisera oligarkerna från den politiska makten. De ställdes inför ett ultimatum att få behålla pengarna om de höll sig från politiken. Och redan här förfasades väst över en riktning tillbaka till det gamla. Att ekonomin stabiliserades och BNP ökade till dubbel Sovjet-BNP samt löner och pensioner kunde betalas ut i tid var inget väst visade något intresse över. Man utsrålade stark missunnsamhet mot det ryska folket. Istället skrev man om den f.d kommunisten Chordokovskij som suttit i en av historiens mest förtryckande regimer men pga att han ogillade Putin hyllades som hjälte trots att han i ett trollslag blev världens sjunde rikaste man med en förmögenhet på 100 miljarder spänn. Fokuset fanns bara på de tvivelaktiga rättegångar som Chordokovskij utsattes för när han inte ville lämna politiken. Rättegångarna var en fars och Chordokovskij fick många år i fängelse. Men med oligarkerna vid all makt hade Ryssland idag varit betydligt mer diktatoriskt paradoxalt nog. Västs misstag har alltid varit att man ensidigt hyllat sin fiendes fiende utan minsta resurche om vilken typ denne är. Eller snarare, man har mest sett till att ha så bra kontroll på någon man inte litar på att så denne inte ska äventyra ens egen makt. Och därför låtit även den värsta skurk få support. Hur många misstag har inte USA gjort i sina historiska allianser med länder och grupper som senare blivit deras värsta fiender. En fruktansvärt ödesdiger oprofessionallism som kostat så många liv.
Ungefär i samma veva frågade Putin inofficiellt Englands EU-ordförandeskap om Rysslands möjligheter till ett medlemskap. Och blev hånad. Och detta var en period då han var en betydligt mer västorienterad ledare. Detta mycket utförligt beskrivet av hans f.d rådgivare och numera motståndare Andrej Illarionov som t.o.m påstår att Putins strävan var att göra Ryssland till en fullvärdig Nato-medlem.
Vid ett stort antal tillfällen har också Ryssland blivit totalt överkörda av både EU och USA. Det mest berömda tillfället var väl efter återföreningen av Tyskland då Ryssland lovades att Nato-trupper inte skulle flyttas närmare Ryssland än så. Detta har brutits lika många gånger som det finns länder från f.d Warsawa-pakten. Och nu gör man anspråk på Ukraina, en f.d. Sovjetrepublik. Ukraina har all rätt att bestämma sin egen väg som suverän stat men jag vill här bara belysa skälen till reaktionerna. Med en ständig dammsugning av stater allt närmare Ryssland har Nato mer eller mindre ringat in landet. Med Nato i Ukraina kan dras en parallell till att ha ryska trupper i Norge för oss.
Därimellan har USA kört över säkerhetsrådet 2003 med Irak-kriget, mer eller mindre omyndigförklarat Ryssland beträffande Syrien och dess revolution trots att man håller sharia-diktaturen Saudiarabien om ryggen, gjort Libyen till en västangelägenhet trots Rysslands godkännande i säkerhetsrådet, allmänt fördummat det ryska folket för deras stöd till Putin trots landets så skilda förutsättningar och historia från våran. Vi har inte visat minsta förståelse för att det ryska folket med näst intill bara diktatur i historien men med stor erfarenhet av ekonomiskt och våldsamt kaos, terrorattacker mm inte prioriterar rättigheten att kuta ut på stan med plakat i första hand. Man prioriterar ekonomisk stabilitet och ordning och reda. Därför är den alltmer hårdföre Putin fortfarande populär. Men det kan svänga då hans överdrivet konservativa envishet att använda gasen både som påtryckningsmedel och enda dominerande intäkt till landet bara ökar. Snubben är desperat i sitt uppsökande av nya stråk för gasledningar. Det senaste skriket är en inbjudan till Nordkoreas brutale diktator Kim Jung-Um för att försöka förmå denne att mjuka upp relationen till Sydkorea. Detta för att kunna dra en gasledning genom nord till det betydligt mer energikonsumerande syd.
EU är ett mycket bra projekt med förstasyfte att försäkra freden. Men också att succesivt införliva länder som klarar de tuffa kraven på demokrati, ekonomi och rättsväsende. Så har det varit. Men så är det inte längre.
I och med Sovjets och Jugoslaviens upplösningar har man införlivat många länder som kommit imponerande långt i sin utveckling. Men också vissa med stora demokratiska brister. Detta samtidigt som man fördömer exakt samma saker som händer i Ryssland. Som dessutom minns hånet tidigt i Putins presidentskap.
Jag tycker absolut att fördömandena mot den negativa ryska politikens utveckling ska fortsätta som vanligt. Men det är absolut kontraproduktivt att vara inkonsekvent och hypocratic.Ur rysk synvinkel så uppträder vi inte fientligt mot bristande demokrati eftersom EU redan innehar sådana länder. Och länder som Saudiarabien m.fl är USA-allierade. Ur rysk synvinkel uppträder vi istället i och med detta fientligt mot just Ryssland. Vi måste försöka sätta oss in i detta om vi ska ens ha en suck att lösa den här konflikten.
Putin har övergivit sin västvänliga öppenhet eftersom denna inte ledde till något. Istället har han blivit en bitter gubbe med alltmer makt. Och eftersom han inte haft någon större nytta av att öka Rysslands inflytande i världspolitiken med ett närmande till Europa så är det de patriotiska strängarna som numera ljuder.
Ukraina hade sin orangea revolution 2004-05 och avsatte skurken Janukovitj som efter omfattande valfusk "vann" valet. Viktor Justjenko blev president med en västvänlig politik. Dock höll hans popularitet endast knappt till nästa val 2010 då han fick runt 5% av rösterna i ett val som enligt OSSE faktiskt betraktades som juste. Vem röstade man tillbaka ? Om inte den gamle storfuskaren Janukovitj som omedelbart bröt sitt vallöfte om ett EU-närmande när Putin flirtade med förmåner från andra hållet. Här kom revolution nr 2 och också det kruxiga. Janukovitj är ett svin men hade vunnit ett korrekt val. Konstitutionellt hade inga ogentligheter skett. Här finns utrymme för en trängd och ekonomiskt alltmer utsatt stormakt att åberopa Ukrainas rätt att följa valutslaget och inte revolutioners utslag. Och det har man gjort.
Väst å sin sida åberopar Janukovitj valsvek. Men ur ett demokratiskt perspektiv är inte valsvek något brott mot konstitutionen. Observera att jag bara vill bena ut begreppen så ni får insyn i vari meningsskiljaktigheterna har sitt ursprung.
Kontentan är att jag tycker och tror att många av meningsskiljaktigheterna hade kunnat undvikas om EU hållit sig till sina traditionella inträdesprov och dessutom inte uppträtt så kopiöst arrogant likt våra gamla kristna missionärer. Då "befriade" man hedningar "In the name of christianity". Idag dammsuger man upp nationer som annars skulle riskera att hamna i den otäcke ryssens klor. Nu med parollen "In the name of democrazy".
Man har slarvat bort en god relation till både Ryssland och Putin därför att man visat missunnsamhet mot god ekonomisk utveckling redan när man sett demokratin tagit ett litet steg tillbaka. Nu vet vi alltför väl att demokrati tar en helsikes tid och måste växa fram successivt. Jeltsin hade för bråttom och hade dessutom tillsammans med en av världshistoriens kanske värsta hycklare, oligarkerna, en egenvinnande agenda.
Att EU nu gör anspråk på Ukraina är den ömmaste av ryska tår. Med den utvecklingen blir Ryssland så småningom helt isolerat och ensamt. Därför att man inte fick vara med. EU och väst har visat att de vill ha ett svagt Ryssland som man har kontroll över. Hemskt men övertydligt och sant.
Jag läste en artikel om att Putin gör allt för att skapa oenighet inom EU. Det tror jag också. Men det behöver han ju inte. EU:s enorma utvidgning har skapat enorma klyftor mellan medlemsstaterna på i stort sett alla områden. Och staternas beroende av både Ryssland och andra handelspartners skiljer sig åt grovt. Detta gör det självklart allt svårare att komma överens om t.ex ekonomiska sanktioner mot Ryssland under Ukrainakonflikten. Rädslan över att Ryssland ska sätta klorna i delar av Europa har varit så stor att man bitit sig i svansen rejält. "Räddandet" har istället skapat en gigantisk och svårhanterlig elefant. Som dessutom provokativt drivit in en enorm vapenmakt i ett hörn.
Jag vill inte verka märkvärdig men jag har ryst till många gånger över framför allt EU:s attityd mot Ryssland och tänkt att nu smäller det. Jag är faktiskt förvånad över att inget större hänt tidigare. Men framför allt förstod jag att detta ständigt arroganta utvidgande "In the name of democrazy" parallellt med överhögheten skulle skrämma Ryssland. Bara för att vi lever inom EU så måste vi förstå att det finns människor utanför i grannskapet som av naturliga skäl då ser på oss ur en annan synvinkel. Lägger man dessutom till den nya smått högerextrema propaganda-TVn i Ryssland så blir det knappast bättre.
Så hur ska man lösa detta ? Ja, eftersom vi inte kan läsa varken Putins, Porosjenkos, Obamas eller Merkels tankar så får vi gissa lite.
Jag brukar generellt alltid vilja att de mest drabbade ska få sista ordet. I detta fall de ukrainare som bor mitt i stridens hetta. I de östra delarna är det väl hugget som stucket vart de vill tillhöra. Men i en omfattande intervju med detta stackars folk om vem de önskar gå vinnande ur striden sa i stort sett alla : Det spelar ingen roll, bara vi får fred.
Då kommer nästa fråga : Vad är ryssarna mest angelägna om ? Två saker. Dels ekonomiskt att få sälja sin jäkla gas till Ukraina som de har 60% andel av nu. Men också som Rysslands utrikesminister Lavrov upprepade gånger föreslagit : Att Ukraina som nation består men att Luhansk och Donetsk i öst får en demilitariserad zon så inte Nato förlägger sina trupper där. Man vill ha en s.k buffertzon mot Nato-länderna. Samt att dessa landskap får ett visst självstyre. Låt oss försöka med det. För freden.
Det är som sagt omöjligt att veta om detta håller men det absolut viktigaste är att det blir fred. Att skicka vapen till Ukraina som vissa amerikanska hökar vill är som att hälla bensin på brasan. Tänk att dessa aldrig lärt sig från sina egna misstag. Det skräms jag minst lika mycket av som av Rysslands utveckling. Därför ska vi vara glada över Obamas och Angela Merkels ståndpunkt i frågan. IS överskuggar allt och därför kan det vara läge att satsa stenhårt på freden så samtliga kan ta hand om allas fiende nr 1. De kanske värsta i världshistorien. Tack för ordet !
Det ska vi också fortsätta att fördöma med precis samma tydlighet. Dock inte i kvällstidningarnas TV-seriemässiga format där klatschiga rubriker lockar läsare som normalt sätt endast läser om dokusåpastjärnornas senaste kärleksaffärer. Och nöjer sig med att läsa det fetstilta. I bästa fall.
Men ändå ! Då är det väl bara att skicka vapen till Ukraina så har rättvisan börjat gå åt rätt håll igen ?
Detta hade varit klockrent i en värld utan långsiktighet samt från en sida av felfrihet och utan skelett i garderoben. Nu är det inte så.
Vi kan inte lösa någon konflikt genom att ilsket endast åberopa det senaste dådet eller aktionen inom en komplex relation som har sin grund betydligt längre tillbaka i tiden än så. Och EU/USA är långt ifrån fläckfria även om framför allt EU framställs så utanför den mer intellektuella delen av vår media.
För att förstå, inte ursäkta, Rysslands negativa utveckling under framför allt Putins återkomst 2012 då måste vi gå tillbaka till Sovjetunionens upplösning för 25 år sedan. Boris Jeltsin tog över med reformiver som hejades på av väst. So far so good. Men landets BNP sjönk med 40% från den redan usla Sovjettiden och varken pensioner eller statliga löner kunde pröjsas i tid. En stor del av ryska befolkningens intryck av demokrati blev negativ. Jeltsin blev alltmer nedsupen och ett tiotal oligarker höll på att tillsammans med Jeltsin ta över hela landet både politiskt och ekonomiskt. Ett dubbelt monopol hotade. Då kom Putin med auktoritär blick och hårda nypor. Genast stramade han åt tidigare reformer för att stabilisera ekonomin. Bl.a använde han tvivelaktiga metoder för att neutralisera oligarkerna från den politiska makten. De ställdes inför ett ultimatum att få behålla pengarna om de höll sig från politiken. Och redan här förfasades väst över en riktning tillbaka till det gamla. Att ekonomin stabiliserades och BNP ökade till dubbel Sovjet-BNP samt löner och pensioner kunde betalas ut i tid var inget väst visade något intresse över. Man utsrålade stark missunnsamhet mot det ryska folket. Istället skrev man om den f.d kommunisten Chordokovskij som suttit i en av historiens mest förtryckande regimer men pga att han ogillade Putin hyllades som hjälte trots att han i ett trollslag blev världens sjunde rikaste man med en förmögenhet på 100 miljarder spänn. Fokuset fanns bara på de tvivelaktiga rättegångar som Chordokovskij utsattes för när han inte ville lämna politiken. Rättegångarna var en fars och Chordokovskij fick många år i fängelse. Men med oligarkerna vid all makt hade Ryssland idag varit betydligt mer diktatoriskt paradoxalt nog. Västs misstag har alltid varit att man ensidigt hyllat sin fiendes fiende utan minsta resurche om vilken typ denne är. Eller snarare, man har mest sett till att ha så bra kontroll på någon man inte litar på att så denne inte ska äventyra ens egen makt. Och därför låtit även den värsta skurk få support. Hur många misstag har inte USA gjort i sina historiska allianser med länder och grupper som senare blivit deras värsta fiender. En fruktansvärt ödesdiger oprofessionallism som kostat så många liv.
Ungefär i samma veva frågade Putin inofficiellt Englands EU-ordförandeskap om Rysslands möjligheter till ett medlemskap. Och blev hånad. Och detta var en period då han var en betydligt mer västorienterad ledare. Detta mycket utförligt beskrivet av hans f.d rådgivare och numera motståndare Andrej Illarionov som t.o.m påstår att Putins strävan var att göra Ryssland till en fullvärdig Nato-medlem.
Vid ett stort antal tillfällen har också Ryssland blivit totalt överkörda av både EU och USA. Det mest berömda tillfället var väl efter återföreningen av Tyskland då Ryssland lovades att Nato-trupper inte skulle flyttas närmare Ryssland än så. Detta har brutits lika många gånger som det finns länder från f.d Warsawa-pakten. Och nu gör man anspråk på Ukraina, en f.d. Sovjetrepublik. Ukraina har all rätt att bestämma sin egen väg som suverän stat men jag vill här bara belysa skälen till reaktionerna. Med en ständig dammsugning av stater allt närmare Ryssland har Nato mer eller mindre ringat in landet. Med Nato i Ukraina kan dras en parallell till att ha ryska trupper i Norge för oss.
Därimellan har USA kört över säkerhetsrådet 2003 med Irak-kriget, mer eller mindre omyndigförklarat Ryssland beträffande Syrien och dess revolution trots att man håller sharia-diktaturen Saudiarabien om ryggen, gjort Libyen till en västangelägenhet trots Rysslands godkännande i säkerhetsrådet, allmänt fördummat det ryska folket för deras stöd till Putin trots landets så skilda förutsättningar och historia från våran. Vi har inte visat minsta förståelse för att det ryska folket med näst intill bara diktatur i historien men med stor erfarenhet av ekonomiskt och våldsamt kaos, terrorattacker mm inte prioriterar rättigheten att kuta ut på stan med plakat i första hand. Man prioriterar ekonomisk stabilitet och ordning och reda. Därför är den alltmer hårdföre Putin fortfarande populär. Men det kan svänga då hans överdrivet konservativa envishet att använda gasen både som påtryckningsmedel och enda dominerande intäkt till landet bara ökar. Snubben är desperat i sitt uppsökande av nya stråk för gasledningar. Det senaste skriket är en inbjudan till Nordkoreas brutale diktator Kim Jung-Um för att försöka förmå denne att mjuka upp relationen till Sydkorea. Detta för att kunna dra en gasledning genom nord till det betydligt mer energikonsumerande syd.
EU är ett mycket bra projekt med förstasyfte att försäkra freden. Men också att succesivt införliva länder som klarar de tuffa kraven på demokrati, ekonomi och rättsväsende. Så har det varit. Men så är det inte längre.
I och med Sovjets och Jugoslaviens upplösningar har man införlivat många länder som kommit imponerande långt i sin utveckling. Men också vissa med stora demokratiska brister. Detta samtidigt som man fördömer exakt samma saker som händer i Ryssland. Som dessutom minns hånet tidigt i Putins presidentskap.
Jag tycker absolut att fördömandena mot den negativa ryska politikens utveckling ska fortsätta som vanligt. Men det är absolut kontraproduktivt att vara inkonsekvent och hypocratic.Ur rysk synvinkel så uppträder vi inte fientligt mot bristande demokrati eftersom EU redan innehar sådana länder. Och länder som Saudiarabien m.fl är USA-allierade. Ur rysk synvinkel uppträder vi istället i och med detta fientligt mot just Ryssland. Vi måste försöka sätta oss in i detta om vi ska ens ha en suck att lösa den här konflikten.
Putin har övergivit sin västvänliga öppenhet eftersom denna inte ledde till något. Istället har han blivit en bitter gubbe med alltmer makt. Och eftersom han inte haft någon större nytta av att öka Rysslands inflytande i världspolitiken med ett närmande till Europa så är det de patriotiska strängarna som numera ljuder.
Ukraina hade sin orangea revolution 2004-05 och avsatte skurken Janukovitj som efter omfattande valfusk "vann" valet. Viktor Justjenko blev president med en västvänlig politik. Dock höll hans popularitet endast knappt till nästa val 2010 då han fick runt 5% av rösterna i ett val som enligt OSSE faktiskt betraktades som juste. Vem röstade man tillbaka ? Om inte den gamle storfuskaren Janukovitj som omedelbart bröt sitt vallöfte om ett EU-närmande när Putin flirtade med förmåner från andra hållet. Här kom revolution nr 2 och också det kruxiga. Janukovitj är ett svin men hade vunnit ett korrekt val. Konstitutionellt hade inga ogentligheter skett. Här finns utrymme för en trängd och ekonomiskt alltmer utsatt stormakt att åberopa Ukrainas rätt att följa valutslaget och inte revolutioners utslag. Och det har man gjort.
Väst å sin sida åberopar Janukovitj valsvek. Men ur ett demokratiskt perspektiv är inte valsvek något brott mot konstitutionen. Observera att jag bara vill bena ut begreppen så ni får insyn i vari meningsskiljaktigheterna har sitt ursprung.
Kontentan är att jag tycker och tror att många av meningsskiljaktigheterna hade kunnat undvikas om EU hållit sig till sina traditionella inträdesprov och dessutom inte uppträtt så kopiöst arrogant likt våra gamla kristna missionärer. Då "befriade" man hedningar "In the name of christianity". Idag dammsuger man upp nationer som annars skulle riskera att hamna i den otäcke ryssens klor. Nu med parollen "In the name of democrazy".
Man har slarvat bort en god relation till både Ryssland och Putin därför att man visat missunnsamhet mot god ekonomisk utveckling redan när man sett demokratin tagit ett litet steg tillbaka. Nu vet vi alltför väl att demokrati tar en helsikes tid och måste växa fram successivt. Jeltsin hade för bråttom och hade dessutom tillsammans med en av världshistoriens kanske värsta hycklare, oligarkerna, en egenvinnande agenda.
Att EU nu gör anspråk på Ukraina är den ömmaste av ryska tår. Med den utvecklingen blir Ryssland så småningom helt isolerat och ensamt. Därför att man inte fick vara med. EU och väst har visat att de vill ha ett svagt Ryssland som man har kontroll över. Hemskt men övertydligt och sant.
Jag läste en artikel om att Putin gör allt för att skapa oenighet inom EU. Det tror jag också. Men det behöver han ju inte. EU:s enorma utvidgning har skapat enorma klyftor mellan medlemsstaterna på i stort sett alla områden. Och staternas beroende av både Ryssland och andra handelspartners skiljer sig åt grovt. Detta gör det självklart allt svårare att komma överens om t.ex ekonomiska sanktioner mot Ryssland under Ukrainakonflikten. Rädslan över att Ryssland ska sätta klorna i delar av Europa har varit så stor att man bitit sig i svansen rejält. "Räddandet" har istället skapat en gigantisk och svårhanterlig elefant. Som dessutom provokativt drivit in en enorm vapenmakt i ett hörn.
Jag vill inte verka märkvärdig men jag har ryst till många gånger över framför allt EU:s attityd mot Ryssland och tänkt att nu smäller det. Jag är faktiskt förvånad över att inget större hänt tidigare. Men framför allt förstod jag att detta ständigt arroganta utvidgande "In the name of democrazy" parallellt med överhögheten skulle skrämma Ryssland. Bara för att vi lever inom EU så måste vi förstå att det finns människor utanför i grannskapet som av naturliga skäl då ser på oss ur en annan synvinkel. Lägger man dessutom till den nya smått högerextrema propaganda-TVn i Ryssland så blir det knappast bättre.
Så hur ska man lösa detta ? Ja, eftersom vi inte kan läsa varken Putins, Porosjenkos, Obamas eller Merkels tankar så får vi gissa lite.
Jag brukar generellt alltid vilja att de mest drabbade ska få sista ordet. I detta fall de ukrainare som bor mitt i stridens hetta. I de östra delarna är det väl hugget som stucket vart de vill tillhöra. Men i en omfattande intervju med detta stackars folk om vem de önskar gå vinnande ur striden sa i stort sett alla : Det spelar ingen roll, bara vi får fred.
Då kommer nästa fråga : Vad är ryssarna mest angelägna om ? Två saker. Dels ekonomiskt att få sälja sin jäkla gas till Ukraina som de har 60% andel av nu. Men också som Rysslands utrikesminister Lavrov upprepade gånger föreslagit : Att Ukraina som nation består men att Luhansk och Donetsk i öst får en demilitariserad zon så inte Nato förlägger sina trupper där. Man vill ha en s.k buffertzon mot Nato-länderna. Samt att dessa landskap får ett visst självstyre. Låt oss försöka med det. För freden.
Det är som sagt omöjligt att veta om detta håller men det absolut viktigaste är att det blir fred. Att skicka vapen till Ukraina som vissa amerikanska hökar vill är som att hälla bensin på brasan. Tänk att dessa aldrig lärt sig från sina egna misstag. Det skräms jag minst lika mycket av som av Rysslands utveckling. Därför ska vi vara glada över Obamas och Angela Merkels ståndpunkt i frågan. IS överskuggar allt och därför kan det vara läge att satsa stenhårt på freden så samtliga kan ta hand om allas fiende nr 1. De kanske värsta i världshistorien. Tack för ordet !
tisdag 20 januari 2015
Dikten Om Den Religiösa Rasismen
På rasism blir jag så trött, speciellt den som pengar gött
Toleransen den är noll, man vill ha full kontroll
Och ingen alls ska vinna, framförallt inte en kvinna
Där kåta män är rädda, för kvinnor som blir sedda
Det är ju smått otroligt, att tro det är beboeligt
Då män skapar ett hem, med bara våld och lem
Ett fantasifosters kalifat, en dröm och isolerat prat
Då rädslans egoism, gränsar till nazism
Jag hoppas världen slutar gnabbas, och hjälper folk som drabbas
För detta är en farsot, långt värre än en P-bot
Sätt in allting vi har, Obama, Putin sitt kvar
För nu hänger det på er, för sådana här vill ingen av er ha fler
Samla världen genast, glöm meningsskiljaktigheterna som senast
Tog upp er dyrbara tid, låt detta nu ta vid
För människor som lider, av en sjuka som nu sprider
Sitt blod och våldsbegär, får inte Er isär
- Better World Together, Mr Presidents
Toleransen den är noll, man vill ha full kontroll
Och ingen alls ska vinna, framförallt inte en kvinna
Där kåta män är rädda, för kvinnor som blir sedda
Det är ju smått otroligt, att tro det är beboeligt
Då män skapar ett hem, med bara våld och lem
Ett fantasifosters kalifat, en dröm och isolerat prat
Då rädslans egoism, gränsar till nazism
Jag hoppas världen slutar gnabbas, och hjälper folk som drabbas
För detta är en farsot, långt värre än en P-bot
Sätt in allting vi har, Obama, Putin sitt kvar
För nu hänger det på er, för sådana här vill ingen av er ha fler
Samla världen genast, glöm meningsskiljaktigheterna som senast
Tog upp er dyrbara tid, låt detta nu ta vid
För människor som lider, av en sjuka som nu sprider
Sitt blod och våldsbegär, får inte Er isär
- Better World Together, Mr Presidents
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)