En av de mest onödiga konflikter i världshistorien anser jag Ukrainakrisen vara. Vi matas av de ryska lögner om oskuld fast Putins Ryssland ständigt håller kriget på en lagom sparlåga för att inte Ukraina ska få ro i sina försök att orientera sig åt väst. Inget snack om saken. Vi matas också ständigt av uppgifter om Rysslands alltmer auktoritära styre och den oerhörda korruption som urholkar demokratin grovt.
Det ska vi också fortsätta att fördöma med precis samma tydlighet. Dock inte i kvällstidningarnas TV-seriemässiga format där klatschiga rubriker lockar läsare som normalt sätt endast läser om dokusåpastjärnornas senaste kärleksaffärer. Och nöjer sig med att läsa det fetstilta. I bästa fall.
Men ändå ! Då är det väl bara att skicka vapen till Ukraina så har rättvisan börjat gå åt rätt håll igen ?
Detta hade varit klockrent i en värld utan långsiktighet samt från en sida av felfrihet och utan skelett i garderoben. Nu är det inte så.
Vi kan inte lösa någon konflikt genom att ilsket endast åberopa det senaste dådet eller aktionen inom en komplex relation som har sin grund betydligt längre tillbaka i tiden än så. Och EU/USA är långt ifrån fläckfria även om framför allt EU framställs så utanför den mer intellektuella delen av vår media.
För att förstå, inte ursäkta, Rysslands negativa utveckling under framför allt Putins återkomst 2012 då måste vi gå tillbaka till Sovjetunionens upplösning för 25 år sedan. Boris Jeltsin tog över med reformiver som hejades på av väst. So far so good. Men landets BNP sjönk med 40% från den redan usla Sovjettiden och varken pensioner eller statliga löner kunde pröjsas i tid. En stor del av ryska befolkningens intryck av demokrati blev negativ. Jeltsin blev alltmer nedsupen och ett tiotal oligarker höll på att tillsammans med Jeltsin ta över hela landet både politiskt och ekonomiskt. Ett dubbelt monopol hotade. Då kom Putin med auktoritär blick och hårda nypor. Genast stramade han åt tidigare reformer för att stabilisera ekonomin. Bl.a använde han tvivelaktiga metoder för att neutralisera oligarkerna från den politiska makten. De ställdes inför ett ultimatum att få behålla pengarna om de höll sig från politiken. Och redan här förfasades väst över en riktning tillbaka till det gamla. Att ekonomin stabiliserades och BNP ökade till dubbel Sovjet-BNP samt löner och pensioner kunde betalas ut i tid var inget väst visade något intresse över. Man utsrålade stark missunnsamhet mot det ryska folket. Istället skrev man om den f.d kommunisten Chordokovskij som suttit i en av historiens mest förtryckande regimer men pga att han ogillade Putin hyllades som hjälte trots att han i ett trollslag blev världens sjunde rikaste man med en förmögenhet på 100 miljarder spänn. Fokuset fanns bara på de tvivelaktiga rättegångar som Chordokovskij utsattes för när han inte ville lämna politiken. Rättegångarna var en fars och Chordokovskij fick många år i fängelse. Men med oligarkerna vid all makt hade Ryssland idag varit betydligt mer diktatoriskt paradoxalt nog. Västs misstag har alltid varit att man ensidigt hyllat sin fiendes fiende utan minsta resurche om vilken typ denne är. Eller snarare, man har mest sett till att ha så bra kontroll på någon man inte litar på att så denne inte ska äventyra ens egen makt. Och därför låtit även den värsta skurk få support. Hur många misstag har inte USA gjort i sina historiska allianser med länder och grupper som senare blivit deras värsta fiender. En fruktansvärt ödesdiger oprofessionallism som kostat så många liv.
Ungefär i samma veva frågade Putin inofficiellt Englands EU-ordförandeskap om Rysslands möjligheter till ett medlemskap. Och blev hånad. Och detta var en period då han var en betydligt mer västorienterad ledare. Detta mycket utförligt beskrivet av hans f.d rådgivare och numera motståndare Andrej Illarionov som t.o.m påstår att Putins strävan var att göra Ryssland till en fullvärdig Nato-medlem.
Vid ett stort antal tillfällen har också Ryssland blivit totalt överkörda av både EU och USA. Det mest berömda tillfället var väl efter återföreningen av Tyskland då Ryssland lovades att Nato-trupper inte skulle flyttas närmare Ryssland än så. Detta har brutits lika många gånger som det finns länder från f.d Warsawa-pakten. Och nu gör man anspråk på Ukraina, en f.d. Sovjetrepublik. Ukraina har all rätt att bestämma sin egen väg som suverän stat men jag vill här bara belysa skälen till reaktionerna. Med en ständig dammsugning av stater allt närmare Ryssland har Nato mer eller mindre ringat in landet. Med Nato i Ukraina kan dras en parallell till att ha ryska trupper i Norge för oss.
Därimellan har USA kört över säkerhetsrådet 2003 med Irak-kriget, mer eller mindre omyndigförklarat Ryssland beträffande Syrien och dess revolution trots att man håller sharia-diktaturen Saudiarabien om ryggen, gjort Libyen till en västangelägenhet trots Rysslands godkännande i säkerhetsrådet, allmänt fördummat det ryska folket för deras stöd till Putin trots landets så skilda förutsättningar och historia från våran. Vi har inte visat minsta förståelse för att det ryska folket med näst intill bara diktatur i historien men med stor erfarenhet av ekonomiskt och våldsamt kaos, terrorattacker mm inte prioriterar rättigheten att kuta ut på stan med plakat i första hand. Man prioriterar ekonomisk stabilitet och ordning och reda. Därför är den alltmer hårdföre Putin fortfarande populär. Men det kan svänga då hans överdrivet konservativa envishet att använda gasen både som påtryckningsmedel och enda dominerande intäkt till landet bara ökar. Snubben är desperat i sitt uppsökande av nya stråk för gasledningar. Det senaste skriket är en inbjudan till Nordkoreas brutale diktator Kim Jung-Um för att försöka förmå denne att mjuka upp relationen till Sydkorea. Detta för att kunna dra en gasledning genom nord till det betydligt mer energikonsumerande syd.
EU är ett mycket bra projekt med förstasyfte att försäkra freden. Men också att succesivt införliva länder som klarar de tuffa kraven på demokrati, ekonomi och rättsväsende. Så har det varit. Men så är det inte längre.
I och med Sovjets och Jugoslaviens upplösningar har man införlivat många länder som kommit imponerande långt i sin utveckling. Men också vissa med stora demokratiska brister. Detta samtidigt som man fördömer exakt samma saker som händer i Ryssland. Som dessutom minns hånet tidigt i Putins presidentskap.
Jag tycker absolut att fördömandena mot den negativa ryska politikens utveckling ska fortsätta som vanligt. Men det är absolut kontraproduktivt att vara inkonsekvent och hypocratic.Ur rysk synvinkel så uppträder vi inte fientligt mot bristande demokrati eftersom EU redan innehar sådana länder. Och länder som Saudiarabien m.fl är USA-allierade. Ur rysk synvinkel uppträder vi istället i och med detta fientligt mot just Ryssland. Vi måste försöka sätta oss in i detta om vi ska ens ha en suck att lösa den här konflikten.
Putin har övergivit sin västvänliga öppenhet eftersom denna inte ledde till något. Istället har han blivit en bitter gubbe med alltmer makt. Och eftersom han inte haft någon större nytta av att öka Rysslands inflytande i världspolitiken med ett närmande till Europa så är det de patriotiska strängarna som numera ljuder.
Ukraina hade sin orangea revolution 2004-05 och avsatte skurken Janukovitj som efter omfattande valfusk "vann" valet. Viktor Justjenko blev president med en västvänlig politik. Dock höll hans popularitet endast knappt till nästa val 2010 då han fick runt 5% av rösterna i ett val som enligt OSSE faktiskt betraktades som juste. Vem röstade man tillbaka ? Om inte den gamle storfuskaren Janukovitj som omedelbart bröt sitt vallöfte om ett EU-närmande när Putin flirtade med förmåner från andra hållet. Här kom revolution nr 2 och också det kruxiga. Janukovitj är ett svin men hade vunnit ett korrekt val. Konstitutionellt hade inga ogentligheter skett. Här finns utrymme för en trängd och ekonomiskt alltmer utsatt stormakt att åberopa Ukrainas rätt att följa valutslaget och inte revolutioners utslag. Och det har man gjort.
Väst å sin sida åberopar Janukovitj valsvek. Men ur ett demokratiskt perspektiv är inte valsvek något brott mot konstitutionen. Observera att jag bara vill bena ut begreppen så ni får insyn i vari meningsskiljaktigheterna har sitt ursprung.
Kontentan är att jag tycker och tror att många av meningsskiljaktigheterna hade kunnat undvikas om EU hållit sig till sina traditionella inträdesprov och dessutom inte uppträtt så kopiöst arrogant likt våra gamla kristna missionärer. Då "befriade" man hedningar "In the name of christianity". Idag dammsuger man upp nationer som annars skulle riskera att hamna i den otäcke ryssens klor. Nu med parollen "In the name of democrazy".
Man har slarvat bort en god relation till både Ryssland och Putin därför att man visat missunnsamhet mot god ekonomisk utveckling redan när man sett demokratin tagit ett litet steg tillbaka. Nu vet vi alltför väl att demokrati tar en helsikes tid och måste växa fram successivt. Jeltsin hade för bråttom och hade dessutom tillsammans med en av världshistoriens kanske värsta hycklare, oligarkerna, en egenvinnande agenda.
Att EU nu gör anspråk på Ukraina är den ömmaste av ryska tår. Med den utvecklingen blir Ryssland så småningom helt isolerat och ensamt. Därför att man inte fick vara med. EU och väst har visat att de vill ha ett svagt Ryssland som man har kontroll över. Hemskt men övertydligt och sant.
Jag läste en artikel om att Putin gör allt för att skapa oenighet inom EU. Det tror jag också. Men det behöver han ju inte. EU:s enorma utvidgning har skapat enorma klyftor mellan medlemsstaterna på i stort sett alla områden. Och staternas beroende av både Ryssland och andra handelspartners skiljer sig åt grovt. Detta gör det självklart allt svårare att komma överens om t.ex ekonomiska sanktioner mot Ryssland under Ukrainakonflikten. Rädslan över att Ryssland ska sätta klorna i delar av Europa har varit så stor att man bitit sig i svansen rejält. "Räddandet" har istället skapat en gigantisk och svårhanterlig elefant. Som dessutom provokativt drivit in en enorm vapenmakt i ett hörn.
Jag vill inte verka märkvärdig men jag har ryst till många gånger över framför allt EU:s attityd mot Ryssland och tänkt att nu smäller det. Jag är faktiskt förvånad över att inget större hänt tidigare. Men framför allt förstod jag att detta ständigt arroganta utvidgande "In the name of democrazy" parallellt med överhögheten skulle skrämma Ryssland. Bara för att vi lever inom EU så måste vi förstå att det finns människor utanför i grannskapet som av naturliga skäl då ser på oss ur en annan synvinkel. Lägger man dessutom till den nya smått högerextrema propaganda-TVn i Ryssland så blir det knappast bättre.
Så hur ska man lösa detta ? Ja, eftersom vi inte kan läsa varken Putins, Porosjenkos, Obamas eller Merkels tankar så får vi gissa lite.
Jag brukar generellt alltid vilja att de mest drabbade ska få sista ordet. I detta fall de ukrainare som bor mitt i stridens hetta. I de östra delarna är det väl hugget som stucket vart de vill tillhöra. Men i en omfattande intervju med detta stackars folk om vem de önskar gå vinnande ur striden sa i stort sett alla : Det spelar ingen roll, bara vi får fred.
Då kommer nästa fråga : Vad är ryssarna mest angelägna om ? Två saker. Dels ekonomiskt att få sälja sin jäkla gas till Ukraina som de har 60% andel av nu. Men också som Rysslands utrikesminister Lavrov upprepade gånger föreslagit : Att Ukraina som nation består men att Luhansk och Donetsk i öst får en demilitariserad zon så inte Nato förlägger sina trupper där. Man vill ha en s.k buffertzon mot Nato-länderna. Samt att dessa landskap får ett visst självstyre. Låt oss försöka med det. För freden.
Det är som sagt omöjligt att veta om detta håller men det absolut viktigaste är att det blir fred. Att skicka vapen till Ukraina som vissa amerikanska hökar vill är som att hälla bensin på brasan. Tänk att dessa aldrig lärt sig från sina egna misstag. Det skräms jag minst lika mycket av som av Rysslands utveckling. Därför ska vi vara glada över Obamas och Angela Merkels ståndpunkt i frågan. IS överskuggar allt och därför kan det vara läge att satsa stenhårt på freden så samtliga kan ta hand om allas fiende nr 1. De kanske värsta i världshistorien. Tack för ordet !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar