Människan - Djuret som inte bryr sig om artens överlevnad

Visst är det lite lustigt att vissa människor kan lägga ut bilder på ett får som rivits av en varg men inte på en människa som dött i en bilolycka med älg inblandat. Eller en hund som vådaskjutits av en jägare. Fast man känner till att allt detta existerar. Man dokumenterar endast en del av det tragiska. Varför ? Eller att man ensidigt presenterar alla övertramp USA eller Ryssland gör i en konflikt men inte knystar ett ljud om ett enda övertramp från motparten i konflikten. Fast man självklart hajar existensen av detta. Varför gör man så ?
Det är ju faktiskt ett liknande mönster som sker i all politiks pajkastning. Men det sker även bland partiernas sympatisörer. Man beskyller motparten för något man vet även förekommer hos sina egna. Hur kan man förfasa sig så ensidigt trots vetskapen om hela bilden egentligen ?
Jo, de flesta människor vill helt enkelt ha som de vill. Det värsta man kan göra mot de flesta är att ta något från vederbörande. Det kan vara en hobby eller en del av den. För att inte tala om pengar, hua. Människan lämnar ogärna ifrån sig någon del av sitt kapital tvångsmässigt trots att man kanske vet om att det sammantagna syftet är större än den lilla berusning denna uteblivna starköl kunnat erbjuda.
Nu kanske ni tror att jag pratar om höjda skatter och det kan i och för sig innefattas i denna beskrivning men då kommer vi till skattepolitik och det är en annan diskussion som vi skippar här. Dock ingår det i att tvingas lämna ifrån sig kapital men detta krockar också med vikten av att medborgarna behöver pengar att smörja marknadsekonomins kugghjul med. Men reaktionen blir ofta densamma. Skatter bör dock inte vara högst.
En jägare som varit med om det hemskt tragiska att få sin hund dödad av varg har en förståelig benägenhet att hata varg. Men samtidigt vet jag och säkert jägaren också att betydligt fler hundar blir dödade av både vildsvin och bilar än av varg. Men trots det väljer man att lägga ut bilder på eller berätta om allt elände som just vargen ligger bakom. Därför att det var just det som var del i jägarens tragedi. Inte fördömer han vildsvinen på samma sätt trots att 9-10 gånger fler hundar dödas av vildsvin varje år. För att inte tala om bilar. Dem vill väl inte jägaren heller utrota ? Och framför allt vill inte någon jägare att jägarna själva ska utrotas trots att de faktiskt vådaskjuter lika många hundar varje år som vargen dödar. År 2009 blev det 11-10 till jägarna i denna tragiska match. Men varför fördömer man så enögt ?
I alla världens konflikter, precis alla, så fokuserar många med ett synnerligen enögt öga inte sällan på det senaste dådet som då för stå symbol för skuldbördan i hela konflikten. Detta trots att alla vet att konflikten ofta pågått i så lång tid att ingen knappast kommer ihåg "vem som började". Och alla vet att dåden före det senaste kommit från båda håll. Och det föregående dådet ofta från andra sidan. Och nu snackar jag inte om de stackars människor som befinner sig mitt i stridens hetta med förlorade familjemedlemmar som följd utan människor som läser om dessa konflikter annorstädes. Inte minst i Sverige. USA, Ryssland och Israel har vi av många förklarliga skäl mest starka och även polariserade åsikter om. Men även andra länder som vi haft dålig erfarenhet av kan ge oss taskiga vibbar fast det kan vara en händelse som vi vet kan ske var som helst. Varför blundar vi för resten ?
Vi ser också i storstäderna hur många människor som inte har bil irriterar sig på bilar i stan fast de kanske åkte taxi igår eller t.o.m fick skjuts av en polare. Vederbörande har uppenbarligen ett behov av bil men i sin blindo skapar man ett bilogillande just därför att man inte har behov av att äga en bil. Men man vet att man nyttjar andras. Och ändå förespråkar man ett försvårande av att köra bil i stan. Märkligt.
Varför resonerar då många människor så här ? Jo, det är skitenkelt. Människan är en enorm egoist där det alltid i första rummet gäller att värna om det man vant sig vid. Vanemänniskor äro vi. Ger du en chokladask till de anställda under ett riktigt fett år så kan du ge dig fan på att ett borttagande av chokladasken vid ett mindre fett år är stört omöjligt fast man jobbade i harmoni utan chokladask fem år före införandet av denna förmån. De flesta av oss, inte alla, skapar sig själva skräddarsydda skygglappar som fullständigt förtränger parallella eländen till det vi själva vill fördöma. Allt för att vi vill ha som vi vill, göra som vi vill, att alla ska tycka som en själv osv. Vi torgför den del av sanningen som går våra ärenden och så spär vi på lite till.
Denna instinkt innebär oftast inte några allvarliga följder på vardagsnivå. Möjligen några frustrerande middagsdiskussioner men inte värre.
Men tyvärr tror jag att just denna självbevarelse-instinkt är roten till det onda i att det är så fasligt svårt för våra folkvalda och självvalda att hitta de långsiktiga vägar vi måste styra in på. Det är klart att en del ageranden bottnar i rädslor och okunskap och sådant går att lösa om viljan finns. Det som däremot bottnar i att man bara tänker till husknuten är svårare att dyrka upp. Denna breda pojkar-attityd har en utbredd kultur som sporrar varandra tungt över ett par bärsa. Men det vore förödande om alla resonerade så.
Jag menar inte att man ska sluta leva för dagen, men man kan väl använda den andra hjärnhalvan för support av mer långsiktig art också. Tack för mig !
PS. Detta var en generell beskrivning och människans vidsynthet är självklart individuell.

Tiggeriet - Hur menar vi väl ?

För mig är det en väldigt svår frågeställning hur vi ska förhålla oss till det systematiska tiggeriet som till 95 % görs av i Västeuropa rundresande romer. Det råder inget tvivel om att det handlar om fattiga och i samhället människor i utanförskap. Och då vill vi ju att det ska gå dem väl med deras sysselsättning. Men om det går väl med tiggeriet på ett sätt som icke de har arbetsmässiga möjligheter till att motsvara då kommer tiggeriet att eskalera. Så fungerar människan.
Men om det går dåligt då kommer de att gå under totalt. Och att ha människor tiggandes på gatorna är icke produktivt för samhälle samt nedbrytande och förnedrande för människan självt.
Så vad fan ska vi göra på ren svenska ?
Vi behöver helt nya grepp. Sådana som man tycker är antingen omöjliga eller smått revolutionära idag. Men om man betänker att samhället förändras och förutsättningar tvingar fram nya lösningar samt att samhället i det förflutna alltid gått genom nya revolter, även fredliga, då bör vi minnas detta och icke sitta som motvalls kärring bara av princip.
Jag föreslår en genom EU central europeisk rörlig arbetsförmedling som tillhandahåller och erbjuder enkla arbetsuppgifter till tiggarna. Anställda på dessa arbetsförmedlingar ska aktivt söka upp tiggarna och erbjuda dem ett tillfälligt jobb. Tiggarna får då välja om de vill ta jobbet eller bli förbjudna att tigga en viss period. Det hårdare alternativet är helt enkelt att skicka hem dem igen men det skulle förmodligen inte falla i god jord hos vänsterfolk med en kortsiktig humanistisk åskådning. Men människor med långsiktigt humanistiskt tänk tror jag skulle välkomna ett sådant här förslag, lagom hårt som mjukt.
Denna arbetsförmedling skulle framför allt vara öppen för företag med behov av tillfällig arbetskraft för sysslor som inte kräver specifik utbildning. Detta skulle då dessutom leda till flera möten mellan den romska kulturen och andra kulturer och i längden både öka förståelsen mellan oss och därmed bygga välbehövliga broar.
Jag förväntar mig redan nu att vänsterfolk kommer att tolka detta som ett skapande av en "arbetspolis".
Men då svarar jag redan nu : De som ogillar en förmedling som aktivt går ut på stadens gator och torg och erbjuder ett arbete till frysande, fattiga människor har i så fall fördomar mot dessa eftersom ni då verkar tro att dessa erbjudanden skulle vara ett nerköp från tiggarnas sida.
Naturligtvis får vi förutsätta att de kommer hit och tigger för att de är fattiga och behöver pengar som de inte kan erhålla i sina hemländer. Då är erbjudanden om jobb lysande, humant och brobyggande.
Tack för ordet.

Uteblivna krav - Ett liv - och kärlekslöst vakuum

I dagarna har två unga pojkar, 16 respektive 17 år, blivit skjutna till döds och teorin är att den ene skjutit ihjäl den andre och sedan tagit sitt eget liv. Ungefär samtidigt har fyra ungdomar gått lös med släggor på skyltfönster på Regeringsgatan i Stockholm. Vad sådana här eskalerande handlingar bottnar i är inte helt enkelt att svara på. Speciellt inte det förstnämnda fallet. Det senare brukar nästan alltid handla om någon missnöjesyttring eller man skyller på det i alla fall. Men frustration handlar det förstås om och då är det ju en protest mot något.
Det är allmänt känt att ungdomar generellt sett mår sämre än på bra länge. Varför ? Ja, då måste vi grotta i på vilket sätt våran tillvaro har förändrats. Det finns tre stora hållpunkter som måste fungera för att harmoni skola infinna sig. Familjen, skolan och vännerna. I fallet skolan så är det jobbigt att inte hänga med studiemässigt men så har det alltid varit. Däremot har skolan förändrats enormt på det disciplinära planet. Och tyvärr inte till det bättre eftersom det bl.a finns en politisk flygel som bromsar all form av försök att införa krav och ordning och reda. De kallar det för kadaverdisciplin. Vad kadaver har med sådant att göra kan nog ingen svara på utan ordet antar jag har skapats pga att det motsvarar något väldigt gammalt. Långsökt men sant.
Denna oordning ger större utrymme för mobbing och för de stökiga eleverna som med sina aktioner genomsyrar hela skoltillvaron. De hörs och syns mest medans de skadar sin egen framtid. Och sådant skapar disharmoni och i värsta fall rädsla hos skolungdomen.
Beträffande vännerna så har ett nytt kommunikationselement dykt upp. Allas mobiler. Mobbing med sms och på facebook stressar på tillvaron ytterligare för känslig ungdom. För i ung ålder står allt i relation till vad man tidigare upplevt och jämfört med en vuxen så resulterar varje händelse i en mycket starkare reaktion. Allt är större och viktigare. Att ha vänner är OTROLIGT viktigt och har man inte det hamnar man lätt i ett för omgivningen kufiskt utanförskap. Men så har det nog också alltid varit så den mer våldsinriktade förändringen hos några ungdomar torde inte ha något med det att göra. Men stressen över att någon kan plåta, spela in och t.o.m filma dig i icke önskvärda situationer späder säkert på de negativa tankarna.
Trots allt så tror jag att familjen är den absolut främsta orsaken till att sådana här tragiska samt huliganistiska beteenden har ökat. På det här området finner vi dessutom de för barn största förändringarna.
Jag har inga barn själv och vet att jag är på djupt vatten så därför får ni gärna protestera och tillrättavisa mig. Men jag vill i alla fall presentera min teori.
Först och främst så tror jag att den delade vårdnaden som oftast uppstår efter skilsmässor och separationer ( vilka har ökat lavinartat ) gör att den tid man får med sina barn blir så dyrbar. Dessutom vill man inte att ens barn ska trivas bättre hos den andra partnern. Även om man har en god relation med sitt ex. Denna ängslan leder ofta till att man undviker all typ av konflikt med barnet/ungdomen. Och krav på ungdom leder lätt till konflikt. Alltså försvinner en del av fostringsprocessen och det i sin tur leder till ett tänjande av gränser som är ett människans kännemärke. Precis som i skolan så är krav ett måste annars är man lemlästad som vuxen när man gör entree i näringslivet. Men uteblivna krav inom familjen blir ett kärlekslöst tomrum. Det finns ingen norm för barnet att förhålla sig till. Ett liv utan krav är livlöst. Ett vakuum. I en familj urholkar bristen på krav kärlekens tecken även om kärleken till barnet naturligtvis finns där. Det är därför man är så oerhört rädd om denna relation till barnet och agerar så försiktigt.
Nu avslutar jag med att säga att den teori jag nyss presenterat är i en ytterkant men de här beteendena har ökat även hos kärleksfulla föräldrar. Och existerar i högsta grad.
Lägger vi också till det enorma mediaflödet vi alla tar del av så kan ungdomen även där se att sådant här händer över hela världen och stärks därmed i sina beslut att agera på liknande sätt. Gränstänjningens främsta instrument.
En ung människa är oerhört lättpåverkad och skör och det hör till min övertygelse att vi alla i början behöver vägledning. Och kärlek. Skål !

9/14 Sweden 2014 - När Sverige sköt sig i foten

Vad man än må tycka om valresultatet 2014 så var det ett av de märkligaste i världshistorien eftersom varken förlorare eller vinnare kunde känna riktig glädje. Sverige går in i en mycket svårlöst parlamentarisk situation och detta mest pga att Sverigedemokraterna lyckades erhålla hela 13 % av rösterna och står antingen som en mycket tongivande vågmästare alternativt tvingar fram nya blocköverskridande samarbetsformer eller så småningom t.o.m nyval.
Varför fick detta gamla främlingsfientliga parti så stort stöd trots historiska kopplingar till nazismen ?
Eller är partiet befriat från sådana influenser nu ? Vad är rätt och vad är fel och vem bestämmer det ? Vem eller vad håller i mallen ? Och sist men inte minst vad har de andra gjort för fel som tappat till SD ?
SD gör åtminstone genom frontfiguren Jimmie Åkesson allt för att få partiet att verka rumsrent, icke-rasistiskt och städat.
Men hur ska vi kunna lita på ett parti med så många skelett i garderoben ? Jag gör det inte. Och partiet är inte orasistiskt med tanke på uttalanden från toppnamn inom SD som då och då presenterar sitt "rätta jag".
Partiet är inte befriat från sådana influenser även om många av dess väljare inte behöver vara rasister. Många av väljarna har köpt det Jimmie fått fram. Att SD är ett folkligt parti som talar rakt och ärligt till massorna.
Och det har tyvärr han fått ensamrätt till eftersom de andra partierna av rädsla för sammankoppling med SD och de påhopp det skulle innebära inte varit modiga nog att presentera hela verkligheten. Dvs både integration och segregation och arbetet runt omkring samt vår moraliska skyldighet att hjälpa men också samtidigt betona arbetet och kostnaderna men i samma andetag vad det också tillför. Under hela debatten har man inte ens vågat ta i problematiken och så dumma är inte vi att vi tror att allt är solsken. Och i detta mörkande uppstår alltid fördomar som långt överträffar verkligheten. Negativt. Och då är det bara för SD att gasa på med sin förenklade men lättolkade världsbild.
Sen är det inget att snacka om att människan som det flockdjur det är väldigt lätt hamnar i en gemensam åsiktsfåra om vad som är rätt eller fel. Naturligtvis är media det stora loket som nästan alla följer till 100. Alla säger att man inte ska tro på det som står i tidningarna men det är näst intill komiskt hur även de mest karaktärsstarka och uttrycksfulla diskussionsglada ljuger för sig själva. Människors åsikter baseras på vad media ger ut.
Men beträffande SD har det givit två helt motsatta effekter. De 87 % som inte röstade på SD delar helt enkelt inte deras åsikter eller har litat på den mindre smickrande mediarapporteringen av partiet. Men den parlamentariska utfrysningen och den mediala mobbingen tror jag kan ha appellerat till människans empatiska sida. För det enda jag kan hålla med om är att SD från dag ett i riksdagen fått utstå en helt annan behandling än något annat parti. Det har sina orsaker men det är ändå så lik förbannat. Och många verkar ha tagit till sig SD pga detta och att man ser ett odemokratiskt hanterande av ett demokratiskt invalt parti. Detta har hjälpt mer än stjälpt tror jag.
Under inte bara denna valrörelse utan de senaste åren har jag reagerat på att både inrikes och utrikes består politiken av en rädsla och försiktighet från de etablerade partierna att aldrig prata om problemen. Man har givit SD ensamrätt på det. Pratar man problem då handlar det alltid om sådana saker som majoriteten av vår mediabevakning redan presenterat just för att man inte vill låta avvikande som i sin tur kan kopplas till att låta extrem. Detta har gått så långt att jag övertygas mer och mer om att den etablerade politiken är en värld med stentighta skygglappar, inlärd retorisk taktik som tyvärr tar bort både tid och fokus på effektiv problemlösning. Som t.ex. att ärligt och smart manövrera ut Sverigedemokraterna med deras egna medel i en debatt.
Man ska berätta det de flesta redan vet. Att det finns människor där ute som lever under hemska förhållanden och det enda de vill är att överleva och leva vidare utan skräck och svält. Man ska också berätta att integration innebär hårt jobb både för samhället och den som ska integreras. För integration är ett måste både att den går snabbt och är välkomnande. Krav ska ställas och arbete och svenska språket är nyckeln. Vi ska också berätta att vi tar in förhållandevis många flyktingar och att vi därmed kommer att ställa kravet inom EU att dela upp mängden efter total BNP. Jag tycker t.o.m att vi måste vara tydliga och berätta att världen är så stor och att våra nysvenskar kommer från så många olika kulturer och förhållanden att det finns inte som SD tror ett Sverige och ett utland. Och därför är det också bra om vi förtydligar problematikens olikheter så att vi dödar de fördomar som gror då politiken verkar ha någonting att dölja.
Skulle de etablerade partierna utbilda oss bättre i detta arbete som integration innebär och dess innehåll då skulle vi mer effektivt utplåna den grogrund för myter och fördomar som uppstår i det osynliga och mystiska. Där just SD har växt från ett litet rasistiskt frö till vad Jimmie Åkesson nu vill påstå vara ett moget parti. Så lätt är det inte att lära gamla hundar sitta. Skulle jag ha fel då är jag den förste att erkänna och bara det kan ju tyckas extremt inom politiken. God politisk bakismåndag !

Patriotism - Ett nytt opium för folket

Jag gillar mitt land Sverige och känner mig synnerligen priviligerad över att vara uppväxt och bo här. Men jag har alltid retat mig på patriotism. Att man stöttar sitt land och sina ledare näst intill oavsett vad de beslutar. Och nästan alltid mot något annat folk. De slaviska konflikterna är väl för oss européer en av de mest framträdande och tragiska. Samt förbryllande. Ukrainakrisen nu och krigen i forna Jugoslavien är en skam för mänskligheten och dess sk förnuft. Skillnaden mellan just dem konflikterna är att i Ukraina tvistar man om huruvida man ska få kvarstå som suverän stat eller som de extrema proryska rebellerna vill, införliva hela Ukraina i ett Stor-Ryssland. Nu ska jag tillägga att de uttalandena kommer från de mest extrema i denna konflikt. Men den ryska strävan är uppenbar. Man vill ha minst en tumme på Ukraina. Och har det redan. De jugoslaviska krigen handlade om att man helt enkelt inte ville leva ihop. Och resultatet har blivit ett antal småstater. Att slå ihop detta igen är en utopi eftersom ingen har denna önskan. I den sistnämnda konflikten spelade religionen en betydligt större roll än den förstnämnda. Därav osämja mera från "gård till gård".
Sen finns det naturligtvis flera orsaker än detta för att framför allt den ukrainska krisen uppstått. Men det var länge sedan man från båda håll spelade på så patriotiska strängar. Och den uppiskade stämningen inom detta skrämmer mig.
För mig är patriotism mycket nära rasism eftersom man bedömer något på avstånd som man inte känner till. Någon som bor och är uppväxt på andra sidan gränsen. Man gör likt nazismen en bedömning av att människorna är organismer i en cell och det enda sättet att bringa ordning är att utrota denna cell. Så var resonemanget i de etniska rensningarna i forna Jugoslavien. Jag menar inte att all patriotism har sådana mål och synsätt men de har lätt att piska upp dessa hatiska stämningar mellan folkgrupper. Och det hatet blir rasism.
Sen har vi den amerikanska patriotismen som mer liknar en sektmässig självgodhet. Man tackar Gud hundra gånger för att han låtit mig växa upp i detta enda rike som kunde bringa "The Big Buck". Men glömmer att Gud också glömde den utförsäkrade uteliggaren runt hörnet. Denna patriotism har ju också visat sig under fel ledning vara väl så farlig som de konflikter vi bevittnar nu. Inte IS ( Islamiska Staten ) som står i en klass för sig eftersom de t.o.m förstår att de dödar för sin egen övertygelses vinnings skull. Ondska helt enkelt.
Men jag tror inte att George W Bush ens fattade vad han ställde till med så länge han bara "In the name of God and USA punches the bad guy".
Jag brukar säga att Sverige visar hur långt fram vi kommit med vårat moderata hanterande och synsätt på religion. På samma sansade sätt ser vi med kärlek på vårat land. Utan den farliga patriotismens förtärande gift. Ett nytt opium för folket.
För ovanlighetens skull slutar jag relativt tidigt och inte nog med det. Jag är förbryllad. Okey, ett land med ett folk med mindre trygghet, välstånd och utbildning har självklart lättare att trilla in i något man vill tro på. Sitt land eller om livet är ännu jävligare på livet efter detta. Då blir religionen stor och helig.
Jag trivs bäst i både stad och öppna landskap och gillar alla som är snälla. Oavsett ursprung.
Hej på en stund !

Marknad och Miljö hand i hand - Ett måste

När Boris Jeltsin införde demokrati i Ryssland efter Gorbatjovs uppluckring av landets hårda diktatur då var det en enorm lättnad för många förstås. Men väldigt många fick det väldigt mycket sämre också.
På ett mycket suspekt sätt sålde nämligen Jeltsin ut landets statliga företag till högstbjudande och de enda som hade en sportslig på sådan budgivning var de enda som kunnat vara kapitalister under en kommunistisk samhällsstruktur. Nämligen gamla partitoppar som hux flux blev de värsta tänkbara kapitalisterna. Ett hyckleri av kanske aldrig skådad art hade presenterat sig. Extremt tydligt också. Och ändå finns det en benägenhet av våran s.k. fria press att än idag nästan tycka-synd-om mässigt hylla dessa av en enda anledning. De blev motståndare till Vladimir Putin, Rysslands näste president. De här nya kapitalisterna som hade råd att dammsuga Ryssland på dess tillgångar var runt tio till antalet och ville även in i politiken. Jag pratar naturligtvis om oligarkerna. Vår tids största hycklare.
Girigheten och den nya politiska instabiliteten som uppstod fick landets totala BNP att sjunka till ungefär hälften av Sovjets redan usla BNP. Några få skodde sig urskiljningslöst men en majoritet fick inte ut sina löner och pensioner i tid. Eller någonsin. Ren fattigdom och svält ökade enormt. Och i och med landets nya öppenhet kunde folket både se och läsa om hur tidigare förtryckare i kommunismens namn fullständigt vältrade sig i lyx.
Detta ledde naturligtvis till att det här nya som kallas demokrati inte fick så stort förtroende hos folket. Man ville kanske inte ha tillbaka Sovjets järnnypor men förmånen att få springa ut med plakat på gator och torg fick en ganska undanskymd prioritering när man nu tvingades jobba för sitt liv och se svält. Jeltsins överdrivet snabba reformering var en katastrof, inte bara för folkets väl utan även för möjligheten att i framtiden kunna återvinna förtroendet hos folket vid nya tag beträffande införande av demokrati och dess reformer. Han banade väg för en återgång av auktoritärt ledarskap som vi också ser nu i Putins ledarroll. Han har folkets förtroende därför att ryssarna inte är ett dugg bortskämda med frihet och demokrati utan istället prioriterar ekonomisk och politisk stabilitet samt ordning och reda. Vart vill jag komma ?
Jo, till det faktum att om man vill införa något nytt så måste det få folkets förtroende. Och det får det inte om folket får det sämre. Därför är det så oerhört vitalt att förbereda sig innan man ändrar eller inför något nytt.
Och då menar jag att våran miljödebatt på hemmaplan är just en sådan sak för oss som demokrati är för bl.a ryssarna. Att diskutera det vitala med att börja tänka och agera miljömässigt efter de forskningsresultat som våran miljöpåverkan lett till är något väldigt ungt och fortfarande främmande hos de flesta.
Jag ser två flyglar i hela västvärlden. De gröna och de oinvigda. Och till en början vill jag grovt sammanfatta retoriken och synsätten. De gröna tänker långsiktigt men inte ett dugg kortsiktigt. De andra partierna tänker kortsiktigt men inte ett dugg långsiktigt. Vad är bäst ? Ja, enligt mitt sätt att tolka det hela är båda bitarna förödande.
De gröna, inklusive vårt miljöparti har en benägenhet att förespråka försvårande medel och åtgärder för att vi ska nå de långsiktiga målen. Man vill ta bort P-platser, öka P-terrorn, inte bygga ringleder osv. På det sättet tror man att miljön kommer att bli bättre och koldioxidutsläppen att minska.
De andra partierna visar oftast ett påtvingat intresse för miljöproblemen och pratar hellre ekonomi. När man blir pressad i frågan åberopar man det faktum att utan god ekonomi löser man inga miljöproblem. Man sätter sitt förtroende till teknikutvecklingen och sen låter man det helst sköta sig självt. Bekvämt och bra och så slipper man det där tråkiga mupp-ämnet som man i alla fall aldrig varit intresserad av. Skönt.
De grönas långsiktiga farhågor finns det ofantligt mycket vetenskapliga belägg för så det är nog bäst för de mest akademiska och stekarlevnadsglada politiker och andra att bara acceptera faktum. De flesta av er vill era barn och barnbarns väl så det är bara att börja läsa på även om det är coolare att prata om sin senaste befordran.
Däremot finns det en sällsynt dumhet att inte fokusera på det kortsiktiga, dvs vad gör vi nu för att våra framtida mål ska uppnås ? Okey, de gröna OCH faktiskt på sistone, populistiska politiker från alla partier, föreslår dessa för folket försvårande åtgärder. De andra partierna har åtminstone insett att man inte kan ge de gröna ensamrätt på miljöfrågan. Men, man vill lösa det på i mångt och mycket samma puckade sätt. Och paradoxalt nog är detta tänk enbart kortsiktigt eftersom för folket försvårande åtgärder inte kommer att generera förtroende utan istället motstånd. Och sedermera röstas bort antingen till det parti som vågar gå en annan väg eller något nytt frispråkigt som utnyttjar politikernas obenägenhet att tänka längre en till nästa återvalskampanj.
Det finns två saker som är vitala här. Precis som när demokrati ska införas så är det även här viktigt att man förbereder åtgärder som om inte underlättar åtminstone inte försvårar för folk. Jag brukar ta Japan som ett bra exempel. Japan har 128 miljoner invånare på samma yta som Finlands. Om ett sådant land ska funka kan man inte som här bara för att värva röster från en grupp gå in och plocka bort parkeringsytor och pressa folk att cirkulera i en evighet efter en P-plats. Och sen tro att jag visar miljömässig handlingskraft. Vem som helst normalbegåvad kan självklart räkna ut att sådana åtgärder inte främjar miljön. Den förvärrar eftersom man tvingas åka längre och leta P-plats. Man bidrar även till mer köer för de andra bilarna som i sin tur måste spy ut CO2 lite extra. Det finns SÅ dumma politiker som säkert menar väl men det stora flertalet av våra politiker har inte Japans problem att tänka på utan kan komma med utspel som ställer till det lite för en del men bidrar till popularitet hos andra. Medvetet.
Om man som politiker gjorde så i Japan då är du rökt för evigt. Är det något som japanerna är fostrade i och som är ett måste för att samhället ska fungera överhuvudtaget så är det harmoni. Och dit når du inte utan funktionalitet. På 70-talet hade Tokyo enorma utsläppsproblem. Men drastiska åtgärder under ett antal år förändrade detta på ett fantastiskt sätt. Man byggde underjordiska samhällen med allt vad man behöver. Och när man nödgades minska biltrafiken då förebyggde man detta INNAN man tog bort P-platser eller skapade lindrig P-terror. Parkeringsgarage utanför city samt nya tåglinjer byggdes. SEN kom reglerna och aktionerna för att minska biltrafiken i city. Man kunde ju inte bara förbjuda och försvåra för folk som behöver bilen i och till jobbet. Det ställer en människa som kanske i värsta fall blir arbetslös och därmed inproduktiv. Japan tänker hela linan ut. Långsiktigt. För där har man inte råd att vara populistisk eller fatta beslut utan minsta research. Man fattar också att om en förändring innebär försämringar för många då är den värdelös och uppnår inte sitt syfte.
Även om vi inte befinner oss i samma situation som Japan så måste vi agera med större ansvar och mer långsiktigt än tidigare. Nu är nämligen miljöfrågan ett globalt problem som förbinder oss alla. Tyvärr vet jag att Sverige och svenskar i egenskap av ett priviligierat folk pga lång tid i fred och välstånd samt ett vackert och glesbefolkat rike blivit så enormt bortskämda att det t.o.m syns i ansiktsuttrycken hos mina nära vänner vilken ovilja det finns att se detta som något globalt. Något vi, hemska tanke, måste anpassa oss till.
Allt har liksom skött sig av sig självt. Politikerna har kunnat haft lekstuga och experimenterat med ogenomtänkta och populistiska utspel. Det har vi inte råd med längre.
Miljön är det viktigaste vi har. Men den har ingenting med politisk höger-vänsterskala att göra. Om man verkligen bryr sig om miljön. Djuren skiter i vilken regering som sitter. Miljön är det vi lever i och som vi inte kan vara utan. För då finns vi själva inte.
Miljöfrågan är en ung politisk fråga. Många har inte mognat med tanken att detta måste stå högt på dagordningen. Allra högst. Man har svårt att acceptera att lägga resurser på sådant vi inte kan se effekten av nu. Vi vill se resultat på allt som kostar på en gång. Sådan är människan. Det är det som driver oss.
Nu har vi dock drivit oss till ett läge då vi måste gnugga våra geniknölar och börja tänka nytt.
Inför varje stort beslut måste miljön beaktas. Precis varenda gång. Vi måste ha ett övergripande organ, typ FN eller EU, som efter noga vetenskaplig research stakar ut riktlinjer för vårat beteende och våran industri.
Men vi kan inte som de gröna och många populister påstår skruva tillbaka klockan. 7 miljarder människor sammanflätade i ett oändligt komplicerat nystan går inte att styra mot en bättre miljö bara genom att uppmana folk att åka mera kollektivt. Ty förutsättningarna är där alldeles för olika på vårat klot. Ännu en gång måste kraven gå till våra gemensamma nämnare. Bilarna och därmed biltillverkarna. Till skillnad från miljöpartister så plöjer jag ständigt igenom bilmagasin, mest tyska då dessa är mest uttömmande. Miljötekniken har gått framåt enormt och man har visat i de allra flesta koncerner att budget finns för en ännu snabbare utveckling precis runt hörnet. Det är naturligtvis den vi måste puscha fram. När de gröna motsätter sig ringleder baserar de sitt resonemang på de utsläpp bilarna har idag. Väldigt korkat att inte någon räknat ut att om 20 år ser det helt annorlunda ut.
Dessutom har de kollektiva medlen blivit heligt fredade från kritik och utvecklingstänk vilket lett till långa dragspelsbussar med 5 passagerare mitt på dagen. Hur miljövänligt är det ?
Det finns självklart mycket att göra här också men eftersom så många åker kollektivt så törs man inte från politiskt håll ta i det faktum att många bussar har gamla skitiga motorer samt i mellan åt kör med några få passagerare. Därför att man nyss försökt klämma åt bilismen och i det andetaget förespråkat den "perfekta" kollektiva vägen. Politik även i det.
Kontentan är att om vi ska få en bättre miljö med mindre utsläpp då måste vi först förbereda alternativ innan vi gör slag i åtgärder som att försvåra för bilister att parkera eller kanske t.o.m slänga ut dem helt och hållet. Annars spyr vi ut ännu mer avgaser eftersom man inte byter jobb, bostad eller livsstil i en handvändning utan det lär leda till mången varv runt kvarteren innan vi stänger av motorn. Sådant leder till stort missnöje och fullständig avsaknad av respekt till något som måste få förtroende. Miljöpolitiken.
Bilen är här för att stanna men den måste och är på stormsteg på väg att bli renare. Bygg ringleder så vi får ut trafiken, underlätta för de bilar i stan att snabbt hitta parkering och utöva endast P-terror för de bilar som står i vägen på riktigt. Har man betalt för en kvart för lite räcker det med 100 spänn i böter. De sinnessjuka avgifter som finns idag är bara en täckmantel för att man vill ha in lite extra i kassakistan. En smygskatt. Har ingen som helst miljötanke bakom.
Miljöproblemen är skenande och därmed kraven på en ärligare miljöpolitik där kunnande på allt som påverkas krävs. Även i Sverige. De gröna måste plugga teknisk utveckling och de oinvigda miljö. Med en smart långsiktig OCH kortsiktig politik rakt av men kanske först och främst inom det allra mest akuta, miljön, är ett måste. Försvåra inte för människan utan hjälp till så hjälps vi alla åt tillbaka.
Rösta på framtidens parti,   Marknad och Miljö ( MM )  ! ;-)

Demokrati - Svårast i världen ( del 2 )

Det kan tyckas väldigt förbryllande i vår del av världen att se den oerhörda trögheten att efter en diktatur skapa en stabil demokrati. Det kan väl inte vara något annat än självklart att underordna sig demokratins alla spelregler i synnerhet när man tacksamt borde känna sig lättad när diktaturens tunga ok fallit av. Det är de flestas spontana reflektion och snabba fördömanden uppstår inte bara mot de nya auktoritära ledarna utan även mot dessa länders folk som vi fördummar då delar av dem ändå gillar den hårda styrningen.
Men jag är inte ett dugg förvånad eller förbryllad över detta. Det jag däremot tycker är smått otroligt och även oansvarigt från vår medievärld och många av dess journalister är en fullständigt frånvarande jämförelse med hur våra val gestaltar sig jämfört med halvdemokratier och framför allt de kriterier som får oss att välja det ena eller andra partiet eller ledaren.
I länder som gamla sovjetrepubliker t.ex handlar kriterierna oftast om vilken ledare som kan stävja kaos och våldsamheter. Men lika mycket om vilken ledare som det känns mest ekonomiskt stabilt i det avseende att pensioner och löner kommer ut i tid eller överhuvudtaget. Att överleva helt enkelt för sig själv och sin familj. Dessa människor har blivit så ofantligt trötta på oordning och politiska kravaller. Och de är många eftersom en betydande del av dessa lever på existensminimum och ren fattigdom. Att få kuta ut på gatorna med ett plakat och skandera politiska budskap har låg prioritet hos dessa människor och det måste vi bannemig förstå i vår bortskämda del av världen.
Jag såg ett reportage en gång från en renskötarby i nordöstra Sibirien. Väldigt off allt som heter asfalt och kommers. Då intervjuade den mindre vidsynte reportern en 90-årig kvinna vars pension inte kom i tid längre och det skapade stora glapp i ekonomin förstås i deras utsatta läge. Hon längtade tillbaka till Stalins tid då det var "ordning och reda". Då frågade journalisten bestört hur hon kunde säga så. Och i nästa andetag så frågar han följande mitt ute på vidden 100 mil från närmaste samhälle : Tänker du inte på eran frihet ?
Otroligt. Jag tror "friheterna" i den här byn gestaltat sig ganska likartat ett bra tag. :-)
Min uppfattning om den gamla kvinnans syn på en av de värsta tyrannerna i världshistorien ser jag inte som egoistisk utan som en frukt av den isolation som gjort henne fullständigt oinformerad om de hemskheter som försigick i de mer bebyggda trakterna av Sovjet. Och just isolering och vilseledande propaganda var ju Sovjets signum. Det kanske reportern från England borde ha tänkt på innan han hytte till mot en fattig, enkel gammal kvinna mitt ute i nowhere.
Vad jag vill säga med detta är att reportagen om de här regionerna är väldigt slarviga och tycks utgå ifrån att förutsättningarna är likartade de vi har här. Men när vi går till vallokalerna då väljer vi säkert till 80 %, och då är jag snäll, det parti som ger oss de bästa ekonomiska fördelarna. Några väljer efter en hjärtefråga. Men absolut ingen behöver ens reflektera vid om det är Reinfeldt eller Löfven som bäst stävjar kaos och politiska våldsamheter. Det finns inte. Vi vet dessutom att hur slöa vi än är så får vi mat och husrum. Av betydligt högre standard än många av de i Ukraina som knappt men nöjt lyckas försörja familjen.
Det är en respektlös reflektion och retorik vi har i i-länderna över detta. Och på något sätt så tycker jag att Sverige hör till de värsta. Kanske t.o.m allra värst. Vilket kanske inte är så konstigt heller.
Sverige torde nämligen vara det enda i-landet som inte har en generation i livet som upplevt krig och fattigdom. Där är vi nu unika. Möjligen Schweiz, men de låg mitt i skiten ett tag vilket måste känts tillräckligt kusligt. Och det är väl heller inget vi bör sträva efter. Men med detta torde det vara klädsamt att åtminstone i ödmjukhetens namn fördjupa sig och inte med våran mästrande retorik agera som bortskämda barn som snabbt drar slutsatser av andras beteenden bara för att det kan reta en. Däri ligger mången journalistisk retorik i samtliga våra dags- och morgontidningar. I kvadrat.
Det märks hur bra vi har haft det. På samtliga plan.
Dock vill jag lyfta fram kunniga och vidsynta journalister som Nathan Shachar, DN, Vladislav Savic, politiker som Jan Eliasson, Barack Obama och Angela Merkel. T.ex.
Tyvärr talar alltför många likt Peter Wolodarski, DN, som är väldigt faktakunnig men som fullständigt utelämnar en halv sanning. Och då blir det inte sant. Då blir det utan rättmätiga och nödvändiga jämförelser som jag beskrev ovan vilket är nödvändigt om man vill få hela bilden och därmed förstå. Och genom att förstå då blir även den nödvändiga kritiken mer pricksäker och känns mer befogad hos de man kritiserar.
Och vi ska absolut kritisera alla nedmonteringar av demokratin som endast ger en för ledaren ökad makt och inget annat syfte har.
Dock bör vi ha på det klara med att när en diktator störtats och demokrati och fria val ska införas då sker det mellan parter som i många år hatat varandra och t.o.m utövat våld och död mot varandra. Att då förlora ett sådant val mot en fiende och tvingas stillasittande vänta 4 år på en ny chans är inte det träningsläger dessa politiska aktörer har varit på. Det är inte som här hemma där Hägglund och Sjöstedt kan gå ut och ta en bärs efter en debatt. Det kommer alltid att finnas små våldsamma fraktioner i nya "demokratier" som inte accepterar att se sin gamle fiende vinna valet och styra över en i minst 4 år. Och detta våld kommer att skapa nytt hat hos andra sidan som skjuter tillbaka.
För 5-7 år sedan fick jag bassning för att jag sa att demokrati inte går att skapa i ett trollslag. Det måste växa fram. Men efter att Barack Obama faktiskt efter mig sa samma sak och framför allt efter det mest konkreta beviset hittills, den arabiska våren, finns det knappast någon som säger emot längre.
Det tar säkert två generationer innan det blir hyfsat. Framför allt i stora länder med många kulturella och religiösa grupper. Men självklart måste vi kritisera de många ledarna som knappast hjälper den demokratiska utvecklingen.
Och naturligtvis även ryskt vapenskrammel i östra Ukraina, Kina i Tibet, Assad, Kim Jong Um, Al qaida, Boko Haram. Isis, men också vara på det klara med att sopa framför egen dörr. EU och USA är minsann inte ofelbara även om Carl Bildt ( som annars är väldigt kunnig ) och andra vill uttrycka sig så. Med EU:s dammsugning av så många länder som möjligt är man på väg att bita sig rejält i svansen. De tidigare tuffa kraven på demokrati, ekonomi och rättsväsende har man gjort avkall på. T.ex Turkiet har varit nobbade inträde i många år pga dessa. Men när de ofärdiga demokratierna i Östeuropa och t.o.m gamla Sovjetunionen vill vara med då går det bättre. Varför ? Jo, därför att man vill försvaga Ryssland så mycket som möjligt och snabbt roffa åt sig så många allierade som möjligt. Turkiet är ju redan med i NATO så dem kan vi fortsätta vara hårda mot. Ett övertydligt hyckleri från en organisation som jag länge varit förespråkare för.
Och har man halvdemokratier i en organisation som ska gå i bräschen för demokratins spridning då har även detta urholkats. EU har i viss mån storhetsvansinne och definitivt växtverk. Det bästa exemplet på svansbitning och växtverk visas nu när man ska komma på lämpliga sanktioner mot Ryssland i Ukrainakrisen. De olika förutsättningarna och beroendena av Ryssland gör det svårt att enas. Och då var det ändå denna utvidgnings syfte att försvaga Rysslands möjlighet till Putins dröm om ett återupprättande av stormakten Ryssland.
Som final vill jag påpeka att jag självklart fördömer mycket av den utveckling som sker österut men om vi ska komma någon vart och vända skutan då måste vi förstå hur människorna lever och vilka förutsättningar de har. Med uppvisande av detta intresse för ett land samt kunskap om detsamma då smäller det högre när den rättmätiga och pricksäkra kritiken kommer. Det handlar om respekt och människor. Inget är perfekt gott eller 100-procent ont. Sådant finns bara i "Sagan om ringen". Därför får vi aldrig döda dialogen. Inte med någon. See you !

Fotboll - På väg att bli en ny sport

Firande respektive deppande efter fotbolls-VM nr 20 i Brasilien börjar sakteliga lägga sig. Och som vanligt brukar minnena successivt sålla bort det som inte handlar om slutresultatet. Och det är ju ändå det som är allas slutmål. Fullt normalt.
Något udda annorlunda som jag emellanåt ändå är har jag sett en tydlig trend inom själva sporten de senaste ca 20 åren. Och vill presentera min syn på den. Men den trenden har naturligtvis inletts långt tidigare än så. Men nu har det blivit en tydlig skillnad mot det ursprungliga syftet med det tydliga, enkla, spelande lagspelet fotboll.
Fotbollen har blivit allt snabbare, tätare, mer taktiskt raffinerad och med alltmer tekniskt skickliga aktörer som styr spelet. Och det kommer att fortsätta i den riktningen i all evighet ungefär.
Detta leder till ett spel som bygger mer och mer på uppsökande av fasta situationer då det blir allt svårare att spela sig fram hela vägen. I denna utveckling finns i allt högre grad en skolning i att medvetet söka kontakt med en motspelare och så tjusigt som möjligt falla och få frispark eller ännu bättre en straffspark. De gånger det blir en "riktigt" dömd förseelse sker det ofta efter en överdrivet brutal brytning med inte sällan skador som följd. Oftast på de för motståndet farligaste spelarna. De som vi andra vill se så mycket som möjligt av.
I spelarnas fall är det en del av fotbollen åtminstone hos de som är aktiva idag och någon generation tillbaka. Så ser sporten fotboll ut idag. Så varför tänker jag då gnälla lite ?
Jo, först och främst, fortsätter trenden så här kommer fotbollen som världens största och populäraste sport förr eller senare att bita sig självt i svansen när man i tok-konservativa FIFA vägrar göra smarta små förändringar för domarna i paritet med den utveckling som sker på de spelandes front.
Vi fotbolls-älskare har delats upp i två tydliga läger. De som tycker det är charmigt med domarnas misstag ( ??!! ) och ser det som en del av spelet med alla filmningar, felaktiga straffbedömningar, felaktigt bortdömda icke-offsidemål osv. Samt det läger dit jag själv hör som blivit olidligt trött på fotboll som en sport där skådespeleri, stor käft, maskningar, domarmisstag som avgör en hel match mm tar upp halva speltiden och som knappast kan härledas till fotboll.
 Jag ska här successivt smula sönder de motargument som jag brukar få när jag presenterar mina idéer. Det fascinerande med dem är att de låter exakt likadant överallt och endast verkar grunda sig på vad någon annan sagt ( Blatter kanske ). Att kalla svaren för argument är faktiskt för avancerat. Inlärt svar ligger närmare sanningen.
1. Låt domaren kolla repriser vid straffsituationer, mål som dömts offside, samt förstås som äntligen införts använda målkamera.  Inlärt svar : Det blir en ny sport om domaren får titta på reprisbilder alt. låter en domare med tv sköta det vid sidan av plan. Därför att det drar ut på tiden. Min replik : Nästan komiskt snack. Domarna har redan nu trådlös kontakt med linjedomarna och reprisbilder kommer på nolltid. Det blir exakt samma tidsfördröjning som att diskutera med linjedomarna att ha en domare med tv-bilder. Och med den konkreta verklighet som detta visar kommer spelarnas diskussionslusta av domslutet att dödas. Något som verkligen är ett slöseri med tid. Och fullständigt ocharmigt. I alla fall om man är intresserad av fotboll.
Vet spelarna dessutom om att det är meningslöst att falla snyggt i straffområdet blir strävan istället att försöka spela sig fram eller skjuta och vi skulle få flera spelmål istället. Är en anfallare tillräckligt skicklig skulle även en försvarares nödvändiga tröjdragning eller regelvidriga fällning uppdagas och det genererar fler spelmål det också då försvararen måste selektera tillfällena bättre. Alternativt leder det till en korrekt dömd straff.
Till de som är rädda för att domarens användande av en 160 år gammal uppfinning skulle leda till en helt ny sport eller någon radikal förändring av den underbara sporten fotboll vill jag säga följande:
Det har redan blivit en ny sport mot vad det var ämnat att vara. Detta pga att spelarna och spelet utvecklats enormt medans domarnas situation och hjälpmedel i stort sätt äro desamma. DÅ blir det en ny sport. Naturligtvis. Och denna snedvridna utveckling måste fotbollen som sport vara synnerligen ensam om.
Som sagt man får gilla den "nya" sporten fotboll om man vill. Men vi bör vara på det klara med att de förändringar som jag påtalar inte tillnärmelsevis förändrar fotbollen som den redan har förändrat sig själv på grund av det ovan beskrivda. .
Det enda mina och andras föreslagna förändringar leder till är fler korrekta domslut, mindre diskussioner och en smula mera spel i och runt straffområdet.
2. Straffa tydliga "filmare" och "benknäckare" i efterhand. Inlärt svar : Det blir en ny sport.( igen )
Min replik : Ännu en gång är frukten av denna allt tätare fotboll en strävan efter närkontakt med åtföljande fall och betydligt vanligare än ett "riktigt" fall. Är det ett riktigt fall är påhoppet närmast brutalt med gråt och tandagnisslan som följd. Om man inte leder matchen då kan man gråta ännu längre tid liggandes i gräset för att få tiden att gå. Och domaren kan bara be vederbörande att försöka resa sig upp alternativt ropa på bårbärarna. Och tiden rullar. Skulle spelarna veta att filmning och överdriven brutalitet bestraffas i efterhand då skulle båda lagdelarna försöka spela mer, avblåsningarna bli färre eftersom gräsnötande skulle reduceras av "skådisarna". Idag består en fotbollsmatch av en helsikes massa avblåsningar just pga detta. Alternativet som vi t.ex såg mellan Brasilien och Colombia blir att domarna väljer att fria oftare för att spelet ska flyta. Men detta leder också till farligt mycket spel på gränsen och över denna. Fråga Neymar t.ex.
Med möjlighet att straffa både filmare och överdrivna benknäckare i efterhand skapas matcher som har färre avblåsningar och dötid. Och fotbollen blir mer spelande och mindre snackande bedömningssport.
3. Effektiv tid 2 x 30 eller åtminstone under tilläggstiden då maskandet och filmandet förekommer som mest. Inlärt svar : Det har alltid varit rullande tid och det är en del av fotbollen. Min replik : Jag kan inte förstå kärleken till vilka siffror som står på uret. Effektiv tid skulle självklart reducera maskandet och allt annat tidsfördröjande. Det säger sig självt i egen tydlighet. Nu kan det ju räcka långt om mina tidigare föreslagna åtgärder skulle uppstå men med effektiv tid blir det heller ingen vinst att gå myrsteg till avbytarbänken när man leder samt söla vid inspark mm. Varför inte ?
Tre enkla åtgärder som skulle leda fotbollen bort från den överdrivna bedömningssport det har blivit. Och det kommer bara att bli mera så om ingenting görs.
Det två första åtgärderna är ju något som det inte finns resurser till i alla divisioner. Och ett seriespel på 30-40 matcher då en domare dömer bort ett korrekt mål för offside och i samma match dömer straff till andra laget under en filmning leder inte till samma konsekvenser som i ett VM med så få matcher. Men den dag det sker i en VM-final och avgörs på det tror jag nog t.o.m att de envisaste av konservativa börjar byta fot.
I ett VM eller världsdelsmästerskap vart fjärde år där ett gruppspel består av 3 matcher och där sedan utslagning gäller är varje match så otroligt viktig att det inte finns tillstymmelse till något som kan härledas till charm om det döms fel på ett för matchen avgörande sätt. I dessa allt större och viktigare mästerskap måste domarna få hjälp åtminstone enligt punkt 1 och 2. Helst 3:an också.
En annan faktor som bromsat dessa sedan länge nödvändiga förändringar är träbockarna i FIFA:s korrumperade ledning med Sepp Blatter i spetsen. Dessa har aldrig visat något intresse för själva spelet fotboll. Här verkar endast organisatoriska frågor ligga på bordet. Och självklart också pengar. Jag har självklart ingen aning om hur Blatter & Co jobbar men resultaten är allt annat än imponerande.
Som sagt vi fotbollsälskare är indelade i två läger huruvida vi vill förändra enligt ovan eller icke och vi som håller på detta är synnerligen frustrerade varje gång vi ser stora negativa konsekvenser av "den mänskliga faktorn" som domarens större misstag är frukten av. Åtminstone i VM och EM o.dyl turneringar.
Men som slutkläm skulle jag vilja påstå att ni som inte vill ha dessa förändringar knappast skulle vilja ta bort dessa hjälpmedel om de införs. Jag menar skulle ni verkligen sitta och gapa av ilska om domaren godkänner ett mål som dömts för offside när han som alla vi andra två sekunder senare ser på reprisen att det inte var offside ? Skulle ni sörja i fotbollens namn om en spelare istället för att falla snyggt i straffområdet skjuter den direkt upp i nättaket istället ? Eller skulle ni bli skogstokiga om domaren ser på reprisen som alla vi andra att det inte var straff utan en filmning och friar istället ? Nej, det tror jag knappast.
Det är bara den av Blatter och några andra skapade unisona klagokören mot förändringar som bromsar. Argument saknas, bara känslosnack som saknar praktisk grund.
Det är ju helt enkelt löjligt att den enda som verkligen behöver kolla på repriserna inte får det. Sjukt.
Nej, nu låter vi domaren äntligen få använda en 160-år gammal uppfinning så lovar jag att det blir mer fotboll och mindre skitsnack. Både på plan och i soffan.  Fotboll är alldeles för viktigt att låta styras av några gamla tillbakasträvare med maktambitioner. Lyssna inte på dem, de är inte intresserade av sporten längre !
Obrigado som de säger i en supermakt som snart kommer tillbaka ;-) !!!

Barack Obama - Första Miljötänkande Marknadsekonomen

I dagarna har USA:s President Barack Obama gjort ett vågat utspel när han föreslår att koldioxidutsläppen ska reduceras med 30 % till 2030. Detta i ett land där motståndet är synnerligen kompakt på många håll beträffande alla tänkbara för industrin uppbromsande åtgärder där miljön är syftet till det. Framför allt i individens och kapitalets fria högborg USA ser man bokstavligt talat rött om man inte ser en direkt positiv ekonomisk effekt av alla åtgärder. Kostar dessutom åtgärderna pengar utan att man är säker på en positiv avkastning inom kort ja då är det sågning vid fotknölarna. Vi har naturligtvis samma ekonomiska system men i USA är tron på kapitalet och alla dess effekter orubblig och till ytterlighet jämfört med resten av i-världen.
Att Obama ändå gör detta ser jag som förutom att alla presidenter vill förbereda sitt eftermäle även som om han verkligen tror på det akuta i vår miljösituation. Han har drygt två år kvar vid posten och det kräver psyke som heter duga att gå emot strömmen på detta sätt och dessutom riskerar han att få verkliga fiender. USA:s smutsiga energiindustri är mäktig och rik. Även i flertaliga stater med demokratiska partiets sympatier växer sig motståndet starkt mot detta utspel just pga stora olje- och kolindustrier i dessa.
Och naturligtvis kommer svidande kritik från det republikanska partiet med de höga kostnaderna som huvudargument som i sin tur skulle eliminera tiotusentals arbetstillfällen. Och det är ju aldrig bra att folk blir utan jobb om det nu skulle bli så.
Då gäller frågan: När, var och hur ska vi bära oss åt ? Ja, nog tusan borde väl t.o.m varenda envis förnekare av våra miljöproblem ändå hålla med om att det är förbannat dumt att chansa bara för att vi tycker att vi kan andas så fint nu och även bada i sjön runt husknuten. Världen är ju faktiskt betydligt större än det vi ser. Eller vill se. Det finns problem även om vi inte ser dem här eller just nu. På vissa håll är de gigantiska. Och ett par graders höjning av havstemperaturen räcker för att döda mången korallrev som hyser föda och bostad åt åtskilliga djur som i sin tur är föda åt större som i sin tur osv... En galopperande effekt som en x-2 kurva blir effekten. Och då har jag inte snackat om metangasen under den frysta tundran vilken riskerar att tina. Metangas gör koldioxid till vattenånga i jämförelse när det handlar om växthusgas.
Någonting måste göras. NU ! Och det är utmärkt att världens ledare nummer ett går ut med detta statement. Att ha dessa miljökonferenser och dra åt olika håll pga att man skyller på varandra om vem som bär störst ansvar och bör dra sitt strå till stacken mest kommer inte att leda till ett smack. Möjligen till någon liten fjuttig kompromiss som man både kan ha och mista. När den största makten nu försöker gå i bräschen då sätter man press på de andra. Inte för att jag tror att de kommer att följa efter på stört men det kommer att ha genomslagskraft hos miljömedvetna i de andra nationerna. I synnerhet de yngre som känner att detta är något som måste tas itu med eftersom det angår deras egen framtid.
I denna debatt om huruvida vi ska tackla miljöproblemen finns 3 kategorier av synsätt, grovt räknat. De som tror att problemen är akuta och som vill göra stora krafttag redan nu. De som tror att problemen finns men inte är så akuta och pga brist på intresse och mer fokus på de traditionellt samhälleliga frågorna inte lägger så stor vikt i detta. Där befinner sig nog de flesta. Och slutligen de som fullständigt förnekar av olika skäl. 99 % gör det självklart för att man har en näring eller ett yrke som skulle må sämre av kraftiga miljöregleringar. Eller som näst intill bara kan hända i USA : En ultrakonservativ republikan som sade att miljön står i Guds händer så det är bara att köra på som vanligt. Det skulle alltså inte vara någon fara. Helt otroligt att ett land som USA har en så stor del av befolkningen med en extremistisk kristen åskådning.
Det jag tror behövs i hela världen om vi ska lösa detta belyser jag med hur det gestaltar sig nu. Nämligen att antingen är du kapitalinriktad och tror på marknadsekonomin och den fria konkurrensen som styrmedel för att helt enkelt ha råd med ny och renare miljöteknik. Eller så tror du att just den kapitalinriktade och fria marknaden är just det som förstör och har förstört vår miljö pga fokus på tillväxt till 100 %.
Och båda har rätt. Och fel.
Jag håller fullständigt med om att utan pengar kommer vi ingen vart med våra miljöproblem. Det är bara att kolla tillbaka på östblockets gamla skitiga industrier och bilar. Det klart att vi måste forska vidare i mer effektiv och renare teknik på alla fronter. Vilket kostar. Och då måste samhället ge oss den drivkraften. Det har aldrig en ekonomi likt kommunismens någonsin bidragit med. Vilket också är logiskt.
Men, de som verkar och tror på de gamla kapitalistiska och konkurrensfrämjande systemen och effekterna är ju nästan aldrig varken intesserade, engagerade eller det minsta kunniga på någonting alls som har med djur, natur och miljö att göra. Därför skiter det sig, har alltid skitit sig och skulle så för alltid kunna göra.
Men med USA:s president Barack Obama som också tror stort och företräder den fria individen och de fria marknadskrafterna är det med stor glädje och förväntan jag ser detta komma. Han kommer som många andra tidigare presidenter att driva igenom detta trots majoritetens motstånd. Ett veto han har rätt till. Detta gör förslaget ännu tyngre och ekar än högre över EU, Kina; Japan och Ryssland som siktet i första hand bör riktas mot. Nu tror jag tyvärr att även denna målsättning kommer för sent men man får säga bättre än ingenting och det kunde knappast kommit från ett bättre och mer behövligt håll. Keep On Breathing !

EU - Vår moderna tids missionärer "In The Name Of Democracy"

Jag har alltid varit för ett EU-medlemskap för Sverige. Fast egentligen är det hela så omfattande och komplext att de flesta inklusive jag själv borde förbehålla oss neutrala i frågan. Rätt märkligt egentligen att man lät en folkomröstning avgöra en så stor sak. Det som ändå faller avgörandet för min egen del är det vitala i att ha ett gemensamt organ för t.ex miljöfrågor som aldrig går att sy ihop med kompromisser bland 200 länder eller åtminstone 20 stormakter med olika intressen och utvecklingsfaser. Sådana beslut måste ske övergripande från ett stort organ. Annars rinner tiden iväg och några lär kunna säga till andra, "Vad var det jag sa". Dessutom har vi på svenskt håll ändå sedan andra världskriget fått ärva en självgod bild av Sverige som ett föregångsland. En farligt tillbakalutad ståndpunkt som straffar sig nu när välstånd och konkurrens expanderar. Vi är beroende och behöver partners.
EU:s ursprungliga huvudsyfte var i första hand att garantera fred mellan staterna men även att vara en demokratins grogrund och spridare.
Idag har EU:s roll i stort bibehållits men i och med både Sovjetunionens och Jugoslaviens splittring så har nya medlemmar med raketfart införlivats under ett gigantiskt paraply. Medlemmar som inte alltid kunnat leva upp till de demokratiska och ekonomiska kraven. Och i några fall även de rättsliga. På håret har ett par klarat de fredliga kraven. EU har luckrat upp sina krav som följd av en maktbalansakt med Ryssland vars system i mitt tycke är något mitt i mellan demokrati och diktatur. Men definitivt en ekonomisk och militär pakt med stormaktsambitioner. Därav en näst intill rovgirig hunger från EU att införliva så många stater som möjligt under sin sfär. Allt för att ge demokratin fäste så att inte den auktoritära och korrumperade ådran från öst tar över. Eller i Ukraina t.ex. där den alltid funnits helt enkelt försöka få bort den. Självklart genom en inbjudan till ett EU-medlemskap.
Samtidigt som man gör det här i syfte att sprida demokratin så trycker man också tillbaka ett allt mer trängt Ryssland. Man "snodde" först Östtyskland, sedan kom Warsawa-paktens alla medlemmar, de baltiska staterna, de f.d jugoslaviska republikerna ( inte alla än ) och nu är man inne och trampar på de ömmaste av ömma  tår. De f.d slaviska sovjetrepublikerna. I och med den i skrivande stund aktuella krisen i Ukraina uppkommer många frågor. Det som är bortom alla tvivel är Rysslands brott mot folkrätten att göra detta intrång på Krim-halvön. En annan sak som är bortom alla tvivel är Rysslands bristande demokratiska status även om det inte är en 100-procentig diktatur typ Nordkorea eller varför inte Kina. Men vilket håll ukrainarna vill, åtminstone majoriteten, måste med allt vad trötthet på korruption och allsköns utsugeri innebär, förstås. EU-regionen ligger i ett rättsstatsperspektiv före om jag får använda det uttrycket. Gör EU därmed allting rätt i sin dammsugning av stater utanför dess sfär ? Och är EU ett perfekt föredöme utan den minsta korruption eller girighet ? Och framför allt, är EU och västvärlden konsekventa i våra fördömanden ?
Personligen tycker jag att man har gått lite för snabbt fram. En effekt av detta blir en berusning hos andra folk utanför EU att ansluta sig snabbt och i och med deras oerfarenhet av demokrati och att vänta på nästa val är tålamodet lika med noll. Revolutionens språk är utkomsten av en nyöppnad stat. Öppnandet MÅSTE ske och alla folk förtjänar frihet och demokrati. Men om övergången görs felaktigt biter sig syftet i svansen och man får uppleva nya revolter, nytt hat och den berömda våldsspiralen. Demokrati tar tid. Det måste ta tid annars infinner den sig aldrig eftersom det inte går att skapa detta i kaos och krig. Vad har EU med det att göra ? EU har inget ansvar beträffande ukrainarnas önskan och själva revolten. Däremot har man vid upprepade tillfällen lovat Ryssland att inte flytta Natos gränser närmare. Och brutit löftet varje gång. Hur auktoritär och homofobisk den ryska ledningen än är så verkar EU helt våghalsigt strunta i hur Ryssland känner sig över detta. Vilket är dumt eftersom provokationer alltid är farligast mot någon som är trängd. Man ångar på likt våra gamla missionärer, då "In the name of christianity", och rättfärdigar alla införlivningar och "räddningar" med "In the name of democrasy" denna gång. Med en övertygelse och självförtroende som har fått hela missionen att skena iväg lite väl opedagogiskt. Och man rättfärdigar detta med demokratin som honnörsord. För den kan man väl inte sätta sig emot. Och eftersom Ryssland blivit alltmer auktoritärt under Putin del 2 så tycker man att man har all rätt i världen att "rädda" alla undan dess tentakler. Verkar man resonera. So far so good i och för sig !
Men det finns en annan aspekt också som detta går stick i stäv med. Om EU också är en fredens budbärare bör man tänka på hur vi ska trampa fram för att undvika konflikter och krig annorstädes, utanför regionen. Det nämns aldrig ens. Man borde åtminstone förstått att en EU-flirt med Ukraina som innehar den autonoma regionen Krim, f.d. ryskt, med en rysk flottbas vid Svarta Havet skulle skrämma skiten ur ryssarna. Och det är precis vad som har hänt. Ryssland är betydligt räddare för EU, Nato och USA än vad vi är för dem.
Det började med Tysklands återförening då Ryssland godtog ett Nato-medlemskap för det nya Tyskland på villkoret att man inte flyttade Natos trupper närmare Ryssland än så. EU lovade detta. Det tog inte många månader innan Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern mm mm mm stod med Natotrupper vid ryska gränsen. Inte mig emot i sak. Jag fördömer Rysslands brist på demokrati och andra högerextremistiska fasoner som de flesta av oss gör. Men vill vi ha goda relationer samt undvika krig och konflikter måste vi även tänka på hur "motståndaren" agerar. Som parantes måste också nämnas att USA underminerat sin trovärdighet när man på falska grunder om kärnvapens existens i Irak fullständigt körde över ett maktlöst FN och säkerhetsråd. Än så länge ett betydligt större folkrättsligt brott än det ryssarna gör på Krim. Och ändå vågar man hota med sanktioner mot Ryssland. Bara tänk på det ofattbara att omvärlden ens skulle knysta någonting om sanktioner och bojkott mot USA för det som hände i Irak. En ofattbar tanke. Så speciellt konsekventa i våra fördömanden är vi inte. Inte EU heller. Men vi skiter i det eftersom vi känner oss trygga med USA och otrygga med den ryska historien och oberäkneligheten som vi ser det.
Men det är ointressant därför att i Ryssland sitter man och känner sig orättvist behandlad. Och det måste man faktiskt förstå. Samma brott måste få samma konsekvenser. Konsekvens helt enkelt. Väldigt viktigt om vi ska kunna resonera och ha på fötterna när vi ska döma. Motsatsen leder till förargelse och isolering då man inser det meningslöst att samarbeta och istället väljer att gå sin egen väg. Sådant är livsfarligt att göra med ett land som Ryssland. Nu tycker jag trots det att vi måste markera och göra någon form av sanktion därför att inte vattna ur världssamfundets syften. Också av säkerhetsskäl ifall Ryssland skulle ha en vidare agenda i detta. Personligen tror jag att Rysslands reaktion på EU:s flirt med Ukraina var hit men inte längre. Och målet är troligen en Moskva-lydig regim i Kiev. Inte en fruktansvärt kostsam invasion och införlivning av Ukraina i ett större Ryssland. Men man är såå rädd om den näst mäktigaste f.d sovjetrepubliken både som ekonomisk partner men också som buffertzon mellan Natos styrkor och sina. Och rent historiskt och kulturellt är det väl för oss närmast jämförbart med att Ryssland skulle försöka sno Gotland av oss. Otroligt känsligt för ryssarna.
EU är säkert inte lika korrumperat som Ryssland men långt ifrån befriade. En nyligen utförd research påtalade detta på ett skrämmande sätt. Vi kan med säkerhet säga att den karriäristiska atmosfär som genomsyrar EU från våra politiker har lett till en blindhet i EU:s utvidgningsambitioner. Självaste Carl Bildt har ju gjort en rejäl helomvändning när han nödgades sälja sina ryska aktier och även säga upp sitt styrelseuppdrag i ett ryskt företag. Nu är han skoningslöst pro allt EU får för sig.
EU är definitivt en stormakt med stormaktsambitioner utan jämförelse. Dock på fredlig väg och med demokratin i förarsätet. Men vi får inte glömma att alla stormaktsambitioner tenderar att skena iväg på ett sätt som får en att undra över vad vi egentligen har lärt oss av historien. Jag är rädd för att våra kära ledamöter i Brüssel är alltför avskärmade i sina tjusiga kontor av vad som händer i omvärlden. Och framför allt av vad som kan hända. Men de är ju trots allt bara politiker.
Vi ser redan nu slitningar inom EU pga den stora ekonomiska klyftan mellan de rikaste och de fattigaste medlemmarna. Och det är ju både ett historiskt och matematiskt bekant fenomen att när en organisation blir för stor så blir den svårare att hålla ihop. Man splittar upp i mindre samarbeten inom organisationen. Och till slut när organisationen är så stor att även de små delarna inom organisationen växt sig så stora då är vi tillbaka på ruta ett igen. Men ändå inte riktigt. Därför att varje steg och införlivning av en ny medlem ökar på demokratin och säkerheten i världen något. Men då får man inte trampa på i ullstrumporna som man har gjort de senaste 25 åren. .
EU har enorm makt och detta har på ett farligt sätt skrämt en inte färdigutvecklad men o så mäktig granne i öst. Varenda buffertzon mellan EU och Ryssland har snart av ett näst intill kolonialistiskt stöddigt EU och Nato utplånats. Hur rätt man än tror att man har rättsstatsmässigt så måste man alltid ta i beaktande vad detta innebär för maktbalans, samarbete, stabilitet och framtid i relationen till andra pakter. Annars kan det sluta med isolering där världen till slut består av små slutna öar av oberäkneliga krutdurkar.
Men vi måste hålla oss till regelverken och Ryssland får inte komma undan utan någon form av sanktioner för detta brott. Då har vi fullständigt givit upp världssamfundets syfte. Det vore extremt olyckligt. Det är bara så jäkla synd att George W Bush givit Ryssland ett argument emot oss som i värsta fall kan leda till ett skäl att invadera när man känner att nationella intressen hotas. En katastrof av den demokratiska världens sämsta ledare på länge, Bush jr. Långt farligare än Putin tycker jag.
EU och USA under Obama-administrationen måste reparera detta misstag och eftersom dagens amerikanska ledning knappast stod bakom beslutet om att invadera Irak skulle det vara passande om Obama kliver fram och gör ett tydligt statement över detta. Ju bättre man sopar utanför sin egen dörr desto mer välkomnande ser det ut. Och man får andra att lättare lyssna.
Idén med EU är förnämlig i ett freds- och demokratiperspektiv. Dock ej att förglömma styrt av människor. Inga helgon eller genier. Därför finns det ständigt saker att sopa och putsa på. Personligen tror jag mest på den tyska och franska retoriken. Man fördömer och vill straffa men betonar samtidigt att man inte ser Ryssland som någon fiende. Den hållningen har dessa länder i de flesta sammanhang.
Ryssland är en konkurrerande ekonomisk och militär pakt. Ingen fiende som förr. Men om vi vill att Ryssland ska vara en fiende då är det väldigt lätt att ordna detta genom ogenomtänkta och omdömeslösa beslut. Är vi smarta i detta så lägger vi bollen helt hos Ryssland. Och de har bannemej inte råd att vare sig kriga militärt eller ekonomiskt med väst. EU är bra men måste skynda långsamt. Tack för denna gång !

Bojkott = Väg från demokratisk utveckling

Inför alla idrottsevenemang i diktaturer och auktoritära stater så hörs alltid några röster som vill bojkotta evenemanget i tron att ledarskapet i dessa länder kommer att vika sig av rädsla för att deras stolta projekt kommer att bli rumphugget samt väcka folkets vrede över detta. Men det har aldrig hänt att det blivit den effekten. Tvärtom så har evenemanget gått av stapeln som vanligt, de uteblivna nationerna glömts bort och festen blivit lika storslagen i det förtryckta folkets ögon som det var tänkt. Det kan tyckas vid en första tanke att om man bojkottar så ger man en dum ledare en välförtjänt käftsmäll och att det alltid är bra att göra så. Det är en kortsiktig och infantil slutsats. Baserad på taskig kunskap om historien och dålig förmåga att förutsäga framtida effekter. Det kan också baseras på ren egoism som endast handlar om ens eget hat till en ledare som instinktivt i ilskan vill släcka delar av denna genom att vilja se denna käftsmäll.
Men vad leder det till ? Är det inte resultatet som är viktigast ? Att främja utveckling för miljontals invånare i det förtryckta landet är väl viktigare ? Ja, det klart det är. Diktatorn är ensam, folket är miljontals.
Men på vilket sätt missgynnar då bojkott utveckling i demokratisk riktning ?
Både historien och logiskt tänk säger att bojkott leder till ytterligare isolering och auktoritärt styre. Varför ? Bojkott leder till motbojkott och det leder till att de internationella mötena blir färre. Då stryper man den fantastiska ventil mellan en sluten diktatur och den demokratiska världen som möten nationalidoler emellan innebär. När idrottsutövare eller artister från auktoritära stater för besök, åker ut och besöker, skaffar vänner bland kollegor i demokratier och sedan kommer hem med intryck då öppnas dessa länder lite, lite för varje gång. Till slut kanske t.o.m någon aktiverar sig i demokratirörelser. Och när nationalidoler i diktaturer talar då lyssnar folket. Ofantligt mycket mer än i demokratier. De är nämligen allt de har. Boxaren Vitalij Klitjko från Ukraina är ett kanonexempel.
Den här ventilen som dessa möten innebär är så oerhört viktig och utan den finns endast diktatorns ord till folket kvar. Dessutom brukar bojkott mot auktoritära stater generera besvikelse hos ett förväntansfullt folk i dessa stater. En besvikelse som är en servering på silverfat för en diktator som mycket enkelt utnyttjar denna besvikelse i fördömanden och negativ propaganda mot de som bojkottar. Med ökad popularitet som följd.
Den enda fördelen med bojkott av stora evenemang i auktoritära stater är att man gör ledaren arg ett tag. En kort stund. Men han( brukar alltid vara det ) kommer alltid att sitta kvar. Med ökad popularitet paradoxalt nog.
Nog vill man slå en ful fisk på käften ibland men man måste framför allt tänka på folket. De är betydligt fler. Och då gäller bara långsiktighet. Något annat funkar icke såtillvida man inte har samma filosofi som George W Bush och i förebyggande syfte invaderar ett land med en brutal ledare. Men det vet vi nu att det inte var någon höjdare med den synnerligen obefintliga förmågan att se följder.
Som underbara Yousafsai Malala säger : "Det är bara utbildning och information som funkar", efter att hon blivit skjuten av talibaner och överlevt. Och detta gäller naturligtvis överallt. Folket måste informeras och utbildas och i slutna diktaturer finns endast en enda fjuttig väg. Och det är den långsamma men säkra uppluckringsvägen som möten alla oss emellan leder till. Den som tror att en förargad diktator skulle avgå eller ens gå mot demokrati vid en bojkott menar säkert väl men, ursäkta mig, är antingen ointresserad av helheten, impulsiv eller har egensyfte. Eller så kan man vara politiker inför ett val. Några som förespråkar bojkott i sådana här sammanhang är politiska ledare på dekis eller inför val som vill visa sig slagkraftiga. En av få negativa bitar med demokrati som mandatperioder innebär. Våra politiker får så oerhört bråttom inför ett val att de gärna talar det enklaste språket till folket som tyvärr oftast är det kortsiktiga. De flesta är inte tillräckligt insatta i utrikesfrågor att de genomskådar den här ganska rejält destruktiva dumheten mot demokratins spridning. Men det låter bra och det kan räcka långt tyvärr. Egensyfte.
Men ska vi inte protestera alls ? Jojomen, det ska vi självklart och det finns inget så effektivt som att göra det på plats In front of the people. Den möjligheten kan vi nämligen glömma utifrån och dessutom försöka tränga igenom diktaturens censurträsk. Emma Green-Tregaros nagelprotest var kanon. Mjuk men tydlig protest. Blir det för hårt kan det förarga och göra folket besviket på idolen från väst. De hårdare protesterna ska skötas politiskt men vara intensiva. Och pricksäkra. Börjar vi gnälla på allt utan urskiljning då sluter de öronen åt sig och då blir det som att hälla vatten på en gås. Som ett barn med en förälder med överdrivet kontrollbehov och rädsla att barnet ska gå fel väg vid minsta antydan till avsteg och som alltid försöker styra tillbaka. Till slut lyssnar man inte och isolerar sig bort från dessa kritiker än mer.
Nu stundar i skrivande stund Vinter-OS i Sotji. Rysslands ofattbara korruption men också ombyggnad av en hel stad är unik i dessa sammanhang och fått kostnaderna att skena iväg något rent otroligt. Vissa arbetsförhållanden har också varit under all kritik under uppbyggnaden och dessutom kantats av förhastade beslut och usel research vetenskapligt. Framför allt beträffande markens stabilitet. Sådana misstag kostar multum. Såg ett program igår om detta och antar att några framför allt pga att människor som fått husen rivna tvingats flytta samt arbetsförhållandena förespråkar en bojkott. Men som sagt, bojkott leder oss bort. Däremot skulle jag förespråka en instans på högsta FN-plan som betydligt mer aktivt är med och försöker minimera sådana här tillvägagångssätt. Dessutom har vi godtagit OS i Beijing där behandling och förflyttning av folk under uppbyggnadsåren gör Sotji mycket humant i jämförelse. Vi ska också ha Fotbolls-VM i Qatar 2022 och i korrumperade Sydafrika lirades det 2010. Naturligtvis är Kina alldeles för viktigt ekonomiskt i världen för att vi ska börja käfta med dem. Och Qatar och Sydafrika är västallierade. Men ska denna önskade instans ha sitt syfte måste riktlinjerna vara solklara och inte baseras på västmässig girighet och bekvämlighet. Ska det vara demokrati, mänskliga rättigheter som är kraven då ska det gälla alla. Det gör det inte för fem öre nu vilket gör bojkott fruktlös, verkningslös och från de drabbades synsätt orättvis. Vilket bara försämrar relationer och möjligheter till viktig framtida påverkan.
Nej, det finns absolut ingen fördel med bojkott ens inom en nära framtid. Jag skulle t.o.m önska att Nordkorea sökte och fick ett rejält mästerskap. Dock uppstår ett mycket olyckligt fenomen med ett land som är så fruktansvärt isolerat med indoktrinerande och vilseledande information om omvärlden. I synnerhet från en ledning som är krigisk. Man har fått folket att bli stolta över den krigiska attityd som "skyddar" folket från ondskan utanför dess gränser. Om ett sådant land får ett stort arrangemang finns risken att det ger en signal hos folket att den Store Ledaren "lyckats" med sin krigiska skrämseltaktik och blir än mer hjälteförklarad. Men på lång sikt betyder ett sådant evenemang slutet för honom. Och det fruktansvärt isolerade folket skulle äntligen få lite syre utifrån. Det är nämligen precis det detta märkliga land behöver. Folkets väl först. Men Nordkorea är svårt beträffande vad som är folkets väl i den här frågan.
Men överallt bör det vara det som står högst på agendan.  Alla behöver utbildning. Alla behöver möten. Med möten kan vi förändra.
Döda inte denna världens livsnerv nummer 1.
Nästa onsdag börjar hockeyn ! ;-)