Brott och straff - Ändra fokus

Vi matas ständigt med rapporter om bestialiska våldsdåd och mord både i verkligheten och fictionen. Det är en självklar del av vår tillvaro. Men ändå en avskyvärd sådan som vi inte vill acceptera. Debatten är ständigt närvarande, mestadels hos folket som känner närheten och inte är låsta i taktik och politiskt mandatperiodsperspektiv. Vi känner oss ofta svikna men kan inte sätta tummen på vad. Eller snarare, vi har alla kört fast i två olika vägval som två flyglar ständigt på ett 100% - igt polariserande vis stretar åt. Det brukar handla om antingen första-fokus på det förebyggande arbetet alternativt det straffmässigt avskräckande. Väsentliga bitar båda två men ingen har ändå enligt mitt tycke fattat någonting. Man har fullständigt drunknat i dessa spår. Man har torkat in i debatten så till den milda grad att man fullständigt glömt vad som är allra viktigast och det absolut ursprungliga syftet med fängelser. Nämligen säkerheten för människor. Inklusive förövarna faktiskt. Det absolut viktigaste efter ett mord är att förhindra att denne/dessa inte ska kunna utföra dådet igen. Ett mord utförs oftast av en eller några få. Men offret är inte bara en. Livet förstörs även för samtliga släktingar och de närmaste vännerna. Ett mord på en människa är ett mord på många. Ändå väljer vissa att endast fokusera på hur vi snabbt ska omvända vederbörande till en ofarlig och funktionell medborgare. Man lägger allt fokus på ofta en endaste förövare och väljer att kalla det för humanism att testa om vederbörande kan få komma ut i samhället efter 4-6 år. Med alla andra som spelplan. Ett sönderrostat synsätt som lever kvar pga att vissa vill klamra sig fast vid en tidigare vald politisk ståndpunkt. Så oerhört vanligt inom politiken. Man verkar fanatiskt besatt i den "goda" viljan att få med alla i ett funktionellt samhälle. Ett i grunden jättefint synsätt men som rent humanistiskt biter sig rejält i svansen och blir både kontraproduktivt och inhumant. Eftersom det ökar risken enormt för fasansfulla öden för några. Jag tycker absolut inte att våra fängelser ska vara några tortyr-institutioner som det ofta kan finnas förespråkare av från den extremt motsatta flygeln. Jag är nämligen av den övertygelsen att en mördare är en sinnessjuk person även om gängse sinnesundersökningar än så länge inte hittat några bokstäver hos alla mördare utan delar upp dem i friska ( ??!! ) respektive psykiskt störda. Jag köper inte det. Det är nämligen otroligt lätt att låta bli att mörda. De flesta av oss har svårt att slå någon på käften och då kan vi haja vilka spärrar som är utraderade hos de som med berått mod kan ta livet av någon annan. Som anser sig ha rätten att bestämma när en annan oskyldig människas liv ska ta slut. För sin egen tillfredsställelses skull eller för att släcka ilskan. Alla som mördar är sinnessjuka och farliga för omgivningen. Lägg ner psykiatriska undersökningar därför de är ointressanta. Och osanna. De berättar dessutom bara hur förövaren resonerade under dådet. Ointressant. Vederbörande är lika kapabel ändå och lika livsfarlig. Det är prio ett. Vederbörande är sinnessjuk och farlig för omgivningen och måste sitta i fängelse i minst en generationslängd. Säg 25-30 år. Om det är en ung förövare. Utförs dådet av en medelålders eller uppåt gäller äkta livstid. Det är fint att tro att man inom fem år kan återbörda någon som är kapabel att tillfoga någon annan det allra värsta till samhället som en funktionell och ofarlig medborgare. Men det är helt enkelt omöjligt i 90 % av fallen. Den risken att återbörda en av tio när nio av tio är ett livsfarligt hot mot så många är vansinne att ta. Men väl i förvar är det oerhört viktigt att ha kommunikation med internerna. Och jourhavande medmänniskor. Inlåsningen är för allas säkerhet men om anstalterna blir brutala och kärlekslösa hämndinstitutioner då sipprar sådana signaler ut och färgar hela samhället. Fängelseanstalter är i första hand till för att skydda medborgarna från människor som bevisligen är sjuka nog att döda oskyldiga människor. Sen gäller det förebyggande arbetet hela tiden som en outtröttlig och viktig apparat. Den delen är för framtiden. Visst är långa straff mer avskräckande än korta även om det finns några som slänger in påståenden att det inte påverkar kriminaliteten i positiv riktning. Bullshit, säger jag. Men ÄVEN om det inte gör det så behöver man knappast vara ett snille för att förstå att barnamördare som Anders Eklund och Eddie som plågade förståndshandikappade Bobby till döds är betydligt ofarligare för barn om de sitter bakom galler. Jag tycker det är egoistisk fastklamrade i partipolitik som gjort den här debatten så fokuserad på fel saker. Antingen ska vi bara tänka på förövaren och eventuellt återbördande eller så ska vi kasta ner dem i fängelsehålor och dra ut naglarna på dem. Jag har svårt att tycka synd om någon mördare men om vi konstaterar att samtliga är farligt sinnessjuka då lägger vi ner all psykiatrisk undersökning och låter de sitta i förvar väldigt länge för allas säkerhet. Men man kan inte rå för att man är psykiskt rubbad. Därför ska anstalterna ha professionella kommunikatörer. Inget dödsstraff, ingen tortyr. Men lång förvaring. Därför i vår våldsavtrubbade värld finns det inga andra som kan bedöma förfärligheten i ett mord än de anhöriga. Vi andra kan inte fatta det. Bara offret förstår det bättre. Men vederbörande kan inte berätta.