Uteblivna krav - Ett liv - och kärlekslöst vakuum

I dagarna har två unga pojkar, 16 respektive 17 år, blivit skjutna till döds och teorin är att den ene skjutit ihjäl den andre och sedan tagit sitt eget liv. Ungefär samtidigt har fyra ungdomar gått lös med släggor på skyltfönster på Regeringsgatan i Stockholm. Vad sådana här eskalerande handlingar bottnar i är inte helt enkelt att svara på. Speciellt inte det förstnämnda fallet. Det senare brukar nästan alltid handla om någon missnöjesyttring eller man skyller på det i alla fall. Men frustration handlar det förstås om och då är det ju en protest mot något.
Det är allmänt känt att ungdomar generellt sett mår sämre än på bra länge. Varför ? Ja, då måste vi grotta i på vilket sätt våran tillvaro har förändrats. Det finns tre stora hållpunkter som måste fungera för att harmoni skola infinna sig. Familjen, skolan och vännerna. I fallet skolan så är det jobbigt att inte hänga med studiemässigt men så har det alltid varit. Däremot har skolan förändrats enormt på det disciplinära planet. Och tyvärr inte till det bättre eftersom det bl.a finns en politisk flygel som bromsar all form av försök att införa krav och ordning och reda. De kallar det för kadaverdisciplin. Vad kadaver har med sådant att göra kan nog ingen svara på utan ordet antar jag har skapats pga att det motsvarar något väldigt gammalt. Långsökt men sant.
Denna oordning ger större utrymme för mobbing och för de stökiga eleverna som med sina aktioner genomsyrar hela skoltillvaron. De hörs och syns mest medans de skadar sin egen framtid. Och sådant skapar disharmoni och i värsta fall rädsla hos skolungdomen.
Beträffande vännerna så har ett nytt kommunikationselement dykt upp. Allas mobiler. Mobbing med sms och på facebook stressar på tillvaron ytterligare för känslig ungdom. För i ung ålder står allt i relation till vad man tidigare upplevt och jämfört med en vuxen så resulterar varje händelse i en mycket starkare reaktion. Allt är större och viktigare. Att ha vänner är OTROLIGT viktigt och har man inte det hamnar man lätt i ett för omgivningen kufiskt utanförskap. Men så har det nog också alltid varit så den mer våldsinriktade förändringen hos några ungdomar torde inte ha något med det att göra. Men stressen över att någon kan plåta, spela in och t.o.m filma dig i icke önskvärda situationer späder säkert på de negativa tankarna.
Trots allt så tror jag att familjen är den absolut främsta orsaken till att sådana här tragiska samt huliganistiska beteenden har ökat. På det här området finner vi dessutom de för barn största förändringarna.
Jag har inga barn själv och vet att jag är på djupt vatten så därför får ni gärna protestera och tillrättavisa mig. Men jag vill i alla fall presentera min teori.
Först och främst så tror jag att den delade vårdnaden som oftast uppstår efter skilsmässor och separationer ( vilka har ökat lavinartat ) gör att den tid man får med sina barn blir så dyrbar. Dessutom vill man inte att ens barn ska trivas bättre hos den andra partnern. Även om man har en god relation med sitt ex. Denna ängslan leder ofta till att man undviker all typ av konflikt med barnet/ungdomen. Och krav på ungdom leder lätt till konflikt. Alltså försvinner en del av fostringsprocessen och det i sin tur leder till ett tänjande av gränser som är ett människans kännemärke. Precis som i skolan så är krav ett måste annars är man lemlästad som vuxen när man gör entree i näringslivet. Men uteblivna krav inom familjen blir ett kärlekslöst tomrum. Det finns ingen norm för barnet att förhålla sig till. Ett liv utan krav är livlöst. Ett vakuum. I en familj urholkar bristen på krav kärlekens tecken även om kärleken till barnet naturligtvis finns där. Det är därför man är så oerhört rädd om denna relation till barnet och agerar så försiktigt.
Nu avslutar jag med att säga att den teori jag nyss presenterat är i en ytterkant men de här beteendena har ökat även hos kärleksfulla föräldrar. Och existerar i högsta grad.
Lägger vi också till det enorma mediaflödet vi alla tar del av så kan ungdomen även där se att sådant här händer över hela världen och stärks därmed i sina beslut att agera på liknande sätt. Gränstänjningens främsta instrument.
En ung människa är oerhört lättpåverkad och skör och det hör till min övertygelse att vi alla i början behöver vägledning. Och kärlek. Skål !

9/14 Sweden 2014 - När Sverige sköt sig i foten

Vad man än må tycka om valresultatet 2014 så var det ett av de märkligaste i världshistorien eftersom varken förlorare eller vinnare kunde känna riktig glädje. Sverige går in i en mycket svårlöst parlamentarisk situation och detta mest pga att Sverigedemokraterna lyckades erhålla hela 13 % av rösterna och står antingen som en mycket tongivande vågmästare alternativt tvingar fram nya blocköverskridande samarbetsformer eller så småningom t.o.m nyval.
Varför fick detta gamla främlingsfientliga parti så stort stöd trots historiska kopplingar till nazismen ?
Eller är partiet befriat från sådana influenser nu ? Vad är rätt och vad är fel och vem bestämmer det ? Vem eller vad håller i mallen ? Och sist men inte minst vad har de andra gjort för fel som tappat till SD ?
SD gör åtminstone genom frontfiguren Jimmie Åkesson allt för att få partiet att verka rumsrent, icke-rasistiskt och städat.
Men hur ska vi kunna lita på ett parti med så många skelett i garderoben ? Jag gör det inte. Och partiet är inte orasistiskt med tanke på uttalanden från toppnamn inom SD som då och då presenterar sitt "rätta jag".
Partiet är inte befriat från sådana influenser även om många av dess väljare inte behöver vara rasister. Många av väljarna har köpt det Jimmie fått fram. Att SD är ett folkligt parti som talar rakt och ärligt till massorna.
Och det har tyvärr han fått ensamrätt till eftersom de andra partierna av rädsla för sammankoppling med SD och de påhopp det skulle innebära inte varit modiga nog att presentera hela verkligheten. Dvs både integration och segregation och arbetet runt omkring samt vår moraliska skyldighet att hjälpa men också samtidigt betona arbetet och kostnaderna men i samma andetag vad det också tillför. Under hela debatten har man inte ens vågat ta i problematiken och så dumma är inte vi att vi tror att allt är solsken. Och i detta mörkande uppstår alltid fördomar som långt överträffar verkligheten. Negativt. Och då är det bara för SD att gasa på med sin förenklade men lättolkade världsbild.
Sen är det inget att snacka om att människan som det flockdjur det är väldigt lätt hamnar i en gemensam åsiktsfåra om vad som är rätt eller fel. Naturligtvis är media det stora loket som nästan alla följer till 100. Alla säger att man inte ska tro på det som står i tidningarna men det är näst intill komiskt hur även de mest karaktärsstarka och uttrycksfulla diskussionsglada ljuger för sig själva. Människors åsikter baseras på vad media ger ut.
Men beträffande SD har det givit två helt motsatta effekter. De 87 % som inte röstade på SD delar helt enkelt inte deras åsikter eller har litat på den mindre smickrande mediarapporteringen av partiet. Men den parlamentariska utfrysningen och den mediala mobbingen tror jag kan ha appellerat till människans empatiska sida. För det enda jag kan hålla med om är att SD från dag ett i riksdagen fått utstå en helt annan behandling än något annat parti. Det har sina orsaker men det är ändå så lik förbannat. Och många verkar ha tagit till sig SD pga detta och att man ser ett odemokratiskt hanterande av ett demokratiskt invalt parti. Detta har hjälpt mer än stjälpt tror jag.
Under inte bara denna valrörelse utan de senaste åren har jag reagerat på att både inrikes och utrikes består politiken av en rädsla och försiktighet från de etablerade partierna att aldrig prata om problemen. Man har givit SD ensamrätt på det. Pratar man problem då handlar det alltid om sådana saker som majoriteten av vår mediabevakning redan presenterat just för att man inte vill låta avvikande som i sin tur kan kopplas till att låta extrem. Detta har gått så långt att jag övertygas mer och mer om att den etablerade politiken är en värld med stentighta skygglappar, inlärd retorisk taktik som tyvärr tar bort både tid och fokus på effektiv problemlösning. Som t.ex. att ärligt och smart manövrera ut Sverigedemokraterna med deras egna medel i en debatt.
Man ska berätta det de flesta redan vet. Att det finns människor där ute som lever under hemska förhållanden och det enda de vill är att överleva och leva vidare utan skräck och svält. Man ska också berätta att integration innebär hårt jobb både för samhället och den som ska integreras. För integration är ett måste både att den går snabbt och är välkomnande. Krav ska ställas och arbete och svenska språket är nyckeln. Vi ska också berätta att vi tar in förhållandevis många flyktingar och att vi därmed kommer att ställa kravet inom EU att dela upp mängden efter total BNP. Jag tycker t.o.m att vi måste vara tydliga och berätta att världen är så stor och att våra nysvenskar kommer från så många olika kulturer och förhållanden att det finns inte som SD tror ett Sverige och ett utland. Och därför är det också bra om vi förtydligar problematikens olikheter så att vi dödar de fördomar som gror då politiken verkar ha någonting att dölja.
Skulle de etablerade partierna utbilda oss bättre i detta arbete som integration innebär och dess innehåll då skulle vi mer effektivt utplåna den grogrund för myter och fördomar som uppstår i det osynliga och mystiska. Där just SD har växt från ett litet rasistiskt frö till vad Jimmie Åkesson nu vill påstå vara ett moget parti. Så lätt är det inte att lära gamla hundar sitta. Skulle jag ha fel då är jag den förste att erkänna och bara det kan ju tyckas extremt inom politiken. God politisk bakismåndag !

Patriotism - Ett nytt opium för folket

Jag gillar mitt land Sverige och känner mig synnerligen priviligerad över att vara uppväxt och bo här. Men jag har alltid retat mig på patriotism. Att man stöttar sitt land och sina ledare näst intill oavsett vad de beslutar. Och nästan alltid mot något annat folk. De slaviska konflikterna är väl för oss européer en av de mest framträdande och tragiska. Samt förbryllande. Ukrainakrisen nu och krigen i forna Jugoslavien är en skam för mänskligheten och dess sk förnuft. Skillnaden mellan just dem konflikterna är att i Ukraina tvistar man om huruvida man ska få kvarstå som suverän stat eller som de extrema proryska rebellerna vill, införliva hela Ukraina i ett Stor-Ryssland. Nu ska jag tillägga att de uttalandena kommer från de mest extrema i denna konflikt. Men den ryska strävan är uppenbar. Man vill ha minst en tumme på Ukraina. Och har det redan. De jugoslaviska krigen handlade om att man helt enkelt inte ville leva ihop. Och resultatet har blivit ett antal småstater. Att slå ihop detta igen är en utopi eftersom ingen har denna önskan. I den sistnämnda konflikten spelade religionen en betydligt större roll än den förstnämnda. Därav osämja mera från "gård till gård".
Sen finns det naturligtvis flera orsaker än detta för att framför allt den ukrainska krisen uppstått. Men det var länge sedan man från båda håll spelade på så patriotiska strängar. Och den uppiskade stämningen inom detta skrämmer mig.
För mig är patriotism mycket nära rasism eftersom man bedömer något på avstånd som man inte känner till. Någon som bor och är uppväxt på andra sidan gränsen. Man gör likt nazismen en bedömning av att människorna är organismer i en cell och det enda sättet att bringa ordning är att utrota denna cell. Så var resonemanget i de etniska rensningarna i forna Jugoslavien. Jag menar inte att all patriotism har sådana mål och synsätt men de har lätt att piska upp dessa hatiska stämningar mellan folkgrupper. Och det hatet blir rasism.
Sen har vi den amerikanska patriotismen som mer liknar en sektmässig självgodhet. Man tackar Gud hundra gånger för att han låtit mig växa upp i detta enda rike som kunde bringa "The Big Buck". Men glömmer att Gud också glömde den utförsäkrade uteliggaren runt hörnet. Denna patriotism har ju också visat sig under fel ledning vara väl så farlig som de konflikter vi bevittnar nu. Inte IS ( Islamiska Staten ) som står i en klass för sig eftersom de t.o.m förstår att de dödar för sin egen övertygelses vinnings skull. Ondska helt enkelt.
Men jag tror inte att George W Bush ens fattade vad han ställde till med så länge han bara "In the name of God and USA punches the bad guy".
Jag brukar säga att Sverige visar hur långt fram vi kommit med vårat moderata hanterande och synsätt på religion. På samma sansade sätt ser vi med kärlek på vårat land. Utan den farliga patriotismens förtärande gift. Ett nytt opium för folket.
För ovanlighetens skull slutar jag relativt tidigt och inte nog med det. Jag är förbryllad. Okey, ett land med ett folk med mindre trygghet, välstånd och utbildning har självklart lättare att trilla in i något man vill tro på. Sitt land eller om livet är ännu jävligare på livet efter detta. Då blir religionen stor och helig.
Jag trivs bäst i både stad och öppna landskap och gillar alla som är snälla. Oavsett ursprung.
Hej på en stund !