Jag gillar mitt land Sverige och känner mig synnerligen priviligerad över att vara uppväxt och bo här. Men jag har alltid retat mig på patriotism. Att man stöttar sitt land och sina ledare näst intill oavsett vad de beslutar. Och nästan alltid mot något annat folk. De slaviska konflikterna är väl för oss européer en av de mest framträdande och tragiska. Samt förbryllande. Ukrainakrisen nu och krigen i forna Jugoslavien är en skam för mänskligheten och dess sk förnuft. Skillnaden mellan just dem konflikterna är att i Ukraina tvistar man om huruvida man ska få kvarstå som suverän stat eller som de extrema proryska rebellerna vill, införliva hela Ukraina i ett Stor-Ryssland. Nu ska jag tillägga att de uttalandena kommer från de mest extrema i denna konflikt. Men den ryska strävan är uppenbar. Man vill ha minst en tumme på Ukraina. Och har det redan. De jugoslaviska krigen handlade om att man helt enkelt inte ville leva ihop. Och resultatet har blivit ett antal småstater. Att slå ihop detta igen är en utopi eftersom ingen har denna önskan. I den sistnämnda konflikten spelade religionen en betydligt större roll än den förstnämnda. Därav osämja mera från "gård till gård".
Sen finns det naturligtvis flera orsaker än detta för att framför allt den ukrainska krisen uppstått. Men det var länge sedan man från båda håll spelade på så patriotiska strängar. Och den uppiskade stämningen inom detta skrämmer mig.
För mig är patriotism mycket nära rasism eftersom man bedömer något på avstånd som man inte känner till. Någon som bor och är uppväxt på andra sidan gränsen. Man gör likt nazismen en bedömning av att människorna är organismer i en cell och det enda sättet att bringa ordning är att utrota denna cell. Så var resonemanget i de etniska rensningarna i forna Jugoslavien. Jag menar inte att all patriotism har sådana mål och synsätt men de har lätt att piska upp dessa hatiska stämningar mellan folkgrupper. Och det hatet blir rasism.
Sen har vi den amerikanska patriotismen som mer liknar en sektmässig självgodhet. Man tackar Gud hundra gånger för att han låtit mig växa upp i detta enda rike som kunde bringa "The Big Buck". Men glömmer att Gud också glömde den utförsäkrade uteliggaren runt hörnet. Denna patriotism har ju också visat sig under fel ledning vara väl så farlig som de konflikter vi bevittnar nu. Inte IS ( Islamiska Staten ) som står i en klass för sig eftersom de t.o.m förstår att de dödar för sin egen övertygelses vinnings skull. Ondska helt enkelt.
Men jag tror inte att George W Bush ens fattade vad han ställde till med så länge han bara "In the name of God and USA punches the bad guy".
Jag brukar säga att Sverige visar hur långt fram vi kommit med vårat moderata hanterande och synsätt på religion. På samma sansade sätt ser vi med kärlek på vårat land. Utan den farliga patriotismens förtärande gift. Ett nytt opium för folket.
För ovanlighetens skull slutar jag relativt tidigt och inte nog med det. Jag är förbryllad. Okey, ett land med ett folk med mindre trygghet, välstånd och utbildning har självklart lättare att trilla in i något man vill tro på. Sitt land eller om livet är ännu jävligare på livet efter detta. Då blir religionen stor och helig.
Jag trivs bäst i både stad och öppna landskap och gillar alla som är snälla. Oavsett ursprung.
Hej på en stund !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar