Svenskarnas politiskt existentiella kris

Det var få som kunde föreställa sig den politiska utvecklingen vi bevittnat ett par decennier nu och som tagit sin i denna era slutliga form nyligen. Den gamla höger och vänsterskalans endimensionella form har ersatts av en tvådimensionell triangel där en ny liberalism tagit plats med den mest aggressiva globalistiska politiken av di trenne. På vänsterflajen har nästan inget nytt hänt men på högerns dito finns längst ut den minst globalistvänliga av trions flyglar. Inom de klassiskt inrikesmässiga frågorna känner vi bättre igen oss från det förflutna än genom de utrikesmässiga förutom att det numera är liberalerna som har den mest försvarsvurmande politiken än som förr den högra. Detta går i linje med etablissemangspolitikens dominerande liberala linje som i samband med att förespråka stora maktenheter som EU, Nato osv också kräver kraftigt försvar utåt. Ju större enheter med öppenhet inom desto högre murar utåt.
Som om inte det var nog så har omvärldens politiska hållning förändrats enormt. Framför allt förvirrar det många att Ryssland är ett än mer högerorienterat land än USA idag även om den kollektivistiska andan fortfarande lever kvar i den ryska folksjälen till skillnad från amerikanernas berömda individualism. Men konservatismen är stark i Ryssland vilket säkert också stärkts av det kaotiska helvetet som uppstod när Boris Jeltsin ville sälja ut landet till ett tiotal av de f.d kommunisterna som helt plötsligt blev oligarker, multimiljardärer. Man är mån om att det ska vara ordning och reda och inga fler samhällsexperiment.
I USA har Barack Obama åtminstone de två första åren fört en påtagligt liberal politik framför allt genom Obamacare även om den blev vingklippt redan efter första mellanårsvalet. Dock har den nyliberala elitismen alltmer varit de som tagit över mycket av den konservativa hökigheten även om den förekommer över hela spektrat. Detta har inneburit ett närmande mellan de två partiernas elitskikt som enligt Jimmy Carter utvecklat USA till en oligarki från tidigare en demokrati. Nya intressen än politiska gräsrotsfrågor har alltmer sopat undan den traditionella sakdebatten och istället ersatts med ren maktkamp där man vinner mer på att försöka trycka ner sin opponent än att försöka höja sig själv med sin politik. Man byter åsikt efter hur vinden blåser och det blir allt svårare för väljaren att veta om den politik man röstar på är den som verkligen kommer ut. Detta är nu också ett europeiskt syndrom. Här hemma ser vi det lättast på att den gamla USA-kritiska socialdemokratin förvandlats till EU:s mest Amerika-fjäskande parti. Polariseringen är enorm och russofobin har ingen jämförelse någon annanstans. Då även vår opposition är av samma tillfälliga "åsikt" följer de parti-anknutna tidningarna med i samma spår. Detta gäller givetvis också SVT. Sverige befinner sig i en unik mediakris där den politiska mångfalden är obefintlig och är det olika åsikter någon gång kan höger lika gärna vara vänster. Men bara lite.
Hos oss vanliga dödliga väljare skönjer jag en rejäl politiskt existentiell kris hos många. Några är nog inte medvetna om det men de flesta har fasligt svårt att veta vilket ben man ska stå på.
Bland de mindre pålästa kan jag någon gång ibland få höra att jag är kommunist bara för att jag har förståelse för ryssarnas irritation på den kopiösa förföljelse som Ryssland ständigt utsätts för i västerländska medier, i Sverige i synnerhet. Man undrar vilket ide vederbörande legat i de senaste 26 åren. Dessa människor lever kvar i en inskränkt syn på Ryssland som Sovjet. Och därmed blir jag inför dessa vänster. Vilket jag inte är.
Men det bästa exemplet på svårigheter att stå i politiskt spagat återspeglas i den radikala feministrörelsen. Samtidigt som den traditionella barrikadromantiken aldrig vill släppa på att välkomna alla utifrån Sverige utan krav eller research så tvingas de se på när en extremt patriarkal kultur imellanåt lever ut sina ideal här hemma.
På andra flygeln finns en nästintill lika förvirrad grupp, nämligen de högerliberala, dvs moderaterna.
Denna grupp har i hög grad velat skylta med sin partitillhörighet då den traditionellt signalerar ekonomisk framgång och goda kontakter i det öfvre samhällsskiktet. Som gammal moderat har alltid USA varit räddaren och Sovjet den farliga. Så var det för mig och det sistnämnda i föregående mening hade varit detsamma fortfarande om Sovjet existerat. Jag har röstat moderat många gånger. Som tur är har jag aldrig sett ett parti som vägledning utan jag har alltid velat styra själv. Friherre över mitt omdöme giver fritänkare. Härligt. Detta har gjort att jag utan prestige-förlust kunnat förstå och följa med, med största intresse, de utrikiska händelser och förändringar som skett. Ryssland är ett utpräglat kapitalistiskt land med samma utbud och livsstil som vilket västerland/Japan som helst. USA däremot har låtit maktfullkomligheten förblinda med att rättfärdiga olagliga militära interventioner på ett sätt som inget annat land gjort efter WWII.
Men hos många med den traditionella höger/vänsterskalan som måttstock och lite eftersläpning kombo gammal moderat partislav så ser vi en enorm förvirring och politisk identitetskris hos flera i det gänget. Går vi dessutom in i framtiden lite så ser vi att halva USA röstat fram en president som vill fokusera på det nya verkliga hotet, islamismen, i närmsta möjliga samarbete med ett land med samma samhällsform. Ryssland. Går vi vidare ytterligare då ser vi att i mars/april 2017 då röstar med stor sannolikhet Frankrike fram sin "moderat" som president, nämligen Francois Fillon. Han är t.o.m nära vän med Putin. Brexit stundar, Tysklands utrikesminister ifrågasätter TTIP-avtalet med USA, Japan och Ryssland har haft flera toppmöten bara i år för bättre samarbete både i business och frågan om ögruppen Kurillerna, Brics-länderna har lukrativa möten och växer ekonomiskt, Kina gör stora satsningar på infrastruktur och tillverkning i Afrika, de västallierade diktaturerna börjar sakteliga få sitt välförtjänta dödskallemärke jämte andra diktaturer.
Det blir helt enkelt väldigt mycket att ta in och det blir inte lättare ju äldre man blir eftersom det förflutna känns närmare än när man var ung och vacker. Då tyckte man omställningar på ett par år var en evighet.
Jag var i många år pro-EU och röstade ja i folkomröstningen. Huvudskälet för mig i denna komplexa fråga var att jag var trött på Sveriges eviga självutnämning som föregångsland och som alltid kunde klara sig själv. Och det gör vi självklart inte så det blev ett ja.
Men idag är EU något helt annat. Det har blivit större, mer ohanterligt, mer provokativt och mer centralstyrt. Och det förstnämnda och sistnämnda var givetvis meningen sen lång tid tillbaka.
Ju större organisation desto fler karriärsteg och desto större makt på toppen. Självklart.
Jag nämnde globalisering i början som en liberalismens hjärtefråga. Motsatsen är nationalismen. Det var inte längesen jag fördömde alltför stark nationalism och det gör jag fortfarande i den mån det handlar om att döma människor. Givetvis. Men i den här skalan menas med nationalism varje nations självbestämmande. Tyvärr är jag inte tillräckligt kunnig i internationell ekonomi och kan absolut inte mästra om vilken nivå stora unioners centralstyrning bör ligga på eller hur stor unionen ska vara innan effektiviteten biter sig i svansen. Men vi gör detta mycket enkla och uppenbara tankeexperiment :
Föreställ er världen uppdelad i fem stora centralstyrda ekonomiska koalitioner. De som sitter högst upp i var och en av dem har oerhört mycket makt och kan enkelt förhandla med de andra fyra om scenarion i världen som ger dessa fem världstoppar den bästa win-win-situationen för deras makt och ekonomi. Ju större och färre koalitioner desto mer makt i toppen och längre från folket.
Effekten kallades för trustbildning under industrialismens genombrott och var väldigt skadlig för marknaden.
Allt kan gå för långt, precis allt. Är vi där redan ?

Liberalismen - Från lyhörd mittenpolitik till intolerant åsiktspolis

Att det politiska klimatet och polerna förändrats har inte undgått många. En framväxande högerkonservatism eller högerextremism, beroende på var i världen vi befinner oss, är den mest bekanta förändringen och den förändring som också mycket tydligt fått det övriga politiska landskapet mer eller mindre totalförvirrat att försöka anpassa sig. Ibland till en totalförändring då rädslan att bli förknippad med dessa emellanåt rasistiska och/eller invandrarkritiska partier är enormt stor. Eftersom demokratin också handlar om att vinna minst lika mycket som att göra gott så tvekar ingen motståndare att använda minsta lilla likhet mellan motståndarna och högerextremismen som slagträ i valkampanjerna. Successivt förändrar denna nya ingrediens i politikens finrum samtliga etablerade partier och sammantaget tar detta en slutlig form som inte har mycket gemensamt med det gamla politiska landskapet.
Ska jag fokusera på Sverige så har detta fjärmande gjort att framför allt allianspartierna gått stenhårt in i mitten och enligt mitt tycke är det omöjligt att från ena dagen till den andra avgöra vilket av de borgerliga partierna som ligger mest åt höger respektive vänster. Då också tidigare Göran Persson moderniserade sossarna och lade dem på en typiskt euro-sossenivå jämfört med den rödare socialdemokratin som tidigare var kännemärke för Sverige så har trängseln i mitten blivit enorm.
En blåröd röra skulle man kunna säga. Då miljöpartiet visat sig vara ett typiskt vänsterparti mer än ett grönt så är min bild att vi har ett högerkonservativt, invandrarkritiskt parti, två vänsterpartier och en gigantisk koloss liberaler.
Detta medför som den ankdam Sverige är att de fyra största dagstidningarna är liberaler allihop eftersom en är socialdemokratisk, två oberoende liberala och en nymoderat.
Vårt land har ett stort problem med den bristande mediala mångfalden. Detta syns tydligast i den utrikespolitiska rapporteringen som är så gott som identisk i alla fyra blaskorna. Så är det inte i majoriteten av EU-länder. Framför allt inte de större vilket genom större konkurrens och utbud är logiskt. Men jag vill också lyfta fram det svenska kynnet som en orsak till "följa-John-mentaliteten".
Vår fredliga närhistoria på nästan alla fronter har inte givit oss den nödvändiga skepticism och misstänksamhet mot andra och våra nyhetsrapportörer. Vi litar helt och fullt på det som sägs utan minsta reflektion att det kan finnas ett personligt intresse och vinning att torgföra sin egen åsikt. Inte bara för att man tycker så utan därför att man traditionellt alltid tyckt så antingen genom inpräntning eller att man fastnat för något i det man supportar så till den milda grad att man blivit förtjust i det. Och förlikar det med sin person och försvarar det med näbbar och klor. Ens åsikt eller parti är en själv personifierat. Så har man råd att resonera i ett fredligt och rikt i-land utan att behöva vara på sin vakt.
Men nu behöver vi vara på vår vakt. Därför att samhället blivit våldsammare, girigare och mer egoistiskt. Detta leder till att alla mer eller mindre ljuger för att uppnå sina mål. Lögnen har självklart alltid varit ett verktyg men nu finns den inom alla yrkesgrupper och mest av allt hos politiker och de institutioner som med den är anslutna. Vilket är allt från banker till kommunalpolitiker. Inte alla förstås men fler än någonsin.
Vårat rike styrs numera av liberalismen och som f.d.  folkpartist borde jag vara förbannat nöjd med det. Men observera att jag skrev f.d. ty liberalismen har enligt mitt tycke varit den politiska förgrening som förändrats mest. Och tyvärr inte till det bättre. Jag påstod att fem partier av åtta är liberala och det håller jag stenhårt på. Men Liberalerna eller Folkpartiet är det parti som starkast förhåller sig till den negativa transformering av liberalismen som jag vill presentera och den som tydligast finns i våra dagstidningar och TV-nyheter. Det kan bero på att man hängt på gärsgår'n ett antal val för att hänga kvar i riksdagen och att man desperat måste vässa sin profil. Men oavsett orsak så har framför allt Liberalerna men även övriga inom det nya storliberala blocket som styr allt som de vill att vi ska veta styrt in åsiktsramarna inom en snäv värld där allt som smiter utanför snabbt klipps bort eller basuneras ut som extremt. Det bästa exemplet borde vara decemberöverenskommelsen, DÖ, som sedan förvandlades till något man bara ett halvår innan fördömt som extremt. Man fick även med vänsterpartierna i denna sovjetiska 87-procentiga koalition.
DN och Expressen har utan att skämmas hävdat att skolan ska lära ut källkritik. Man har inte berättat hur eller var gränsdragning ska gå och vem som ska avgöra det.
Men någon måste ju göra det !!??
Puckat skulle man kunna säga och det är det väl i den meningen att man inte ens ser att detta är odemokratiskt. Men framför allt handlar det om en intolerans som mest är känd från politiska former som vi inte vill ha i vårt land. Diktaturer. De har funnits på de extrema vänster- respektive högerflyglarna och även om det självklart inte är något liberalismen står för på något sätt så visar det ändå att även en liberal med för mycket åsikts- och medial makt enkelt lever sig in i en mästrande roll så till den milda grad att man helt enkelt stämplar oliktänkande som inte ens är extrema enligt gängse tolkning med mindre smickrande namn. Gängse tolkning enligt mig är den internationella tolkningen inom Västeuropa för att göra det enkelt. Och vi ser stora skillnader från oss här uppe. Även jämfört med övriga Norden. Personligen litar jag inte på SD då jag vet om avlägset bekanta som supportar typiskt rasistiska åskådningar som röstar på dem. Men alla är självklart inte så grova och demokratin måste ha sin gång. Förlorade röster för sitt parti bottnar helt och hållet i en otydlig profilering av sin politik och då säger vän av ansvar att om dessa förlorade röster ska tas tillbaka då krävs mod att i vårt fall krypa ur denna toksnäva åsiktsram som svensk politik hamnat i. I våra grannländer ogillar man ibland valresultaten förstås men anpassar situationen i demokratins namn. Men i Sverige räcker det med att gilla gamle Gösta Boman för att betraktas som farlig vilket gör våra politiker extremt försiktiga. Och fega.
Jag har länge tyckt att avsaknad av extrema flyglar i riksdagen är ett sundhetstecken och det tycker jag fortfarande. Men när ett polargäng inom de mediala och politiska etablissemangen tillåts styra så ostört vad som är politiskt korrekt då blir nog 99,99 % av befolkningen vid ett antal tillfällen extrema. I och med att 6 av 8 partier nu anammat en väg inom migrationspolitiken som ansågs vara förbehållet ett högerextremt parti halvåret innan så bevisar ju det att denna nyliberalism är mer eller mindre strukturlös. Och i avsaknad av mod och innovativt tänk. Den trygga och bekväma debatten som återspeglat Sverige tidigare klingar falskt i en tid av ökad transparens, globalisering och girighet.
Ett sunt samhälle må vara befriat från extrema flyglar men absolut inte utan politisk mångfald. I en frisk och öppen demokrati finns människor med olika uppväxt, gener, erfarenheter, otur eller tur i tankar, ambitionsnivå mm. Oändliga kombinationer av händelser och egenskaper som ger oss olika uppfattningar som vi delar med oss med varandra. Ibland håller vi inte med men lika ofta lär vi oss något av någon med kunskap och erfarenhet som vi inte själva har och dessa åsiktsutbyten slipar och förfinar både oss och samhället vi lever i. Bara vi tillåts tycka som vi tycker. Ingen människa kan berätta för någon annan människa vem du får lyssna på. Men råd måste man få ge.
Men den dagen åsiktspoliserna säger att vi måste ha en åsiktspolis i skolan då vet vi att det finns en liten, liten doft av Nordkorea. Och de som yppade detta förslag var faktiskt liberaler, nämligen Expressen.
På samma sätt som kommunismen är förödande för det människan står för, ambition och framåtskridande, på samma sätt nästan är den snäva ram som polargänget inom dagspressen lurat i     oss som politiskt korrekt. I ett litet land med liten åsiktskonkurrens kombo svensk försiktighet hamnar vi förr eller senare i bakvattnet beträffande det som händer. Det tydligaste exemplet på att vi delvis är där ses kanske i vår oprofessionella och infantila utrikespolitik som skiljer sig radikalt från resten av världen. Vi är utskrattade och måste vända skutan snarast.
Den nyliberala dominansen i politiken kan vi också se i det amerikanska presidentvalet där "The table has turned". Likt Jan Björklunds liberaler så är Hillary och demokraterna idag betydligt hökigare än förr och i mångt och mycket minst lika neokonservativa som sina mer konservativa kollegor inom republikanerna. Det finns en flygelpolitisk orsak till detta som förvirrar många lekmän och det är det faktum att Ryssland idag har en utpräglat högerkonservativ profil men den största orsaken till denna förändring står troligen att finna i maktspelet självt då det mer och mer uppdagats starka samband och beroenden med näringslivets alla maktmässiga funktioner och då den liberalkonservativa sidan i Staterna har makten så formar det också partiets politik. Däri ligger bl.a. krigsindustrin. Och den är omfattande.
Kontentan av det här är att den folkpartist som legat i koma sen gamle Ingemar Mundebos tid och vaknar idag skulle knappast rösta liberalt idag. Jag har inte legat i koma men i övrigt så är jag en av dessa.
För Sverige i mångfaldens och förnuftets namn !

Syrien

Var ska jag börja ? Ibland kan man ha så mycket åsikter om något att man inte ens orkar diskutera det eftersom du har hunnit bli avbruten hundra gånger innan du framställt din syn och ståndpunkt i frågan.
Det förödande inbördeskriget i Syrien torde vara en av de mest komplexa konflikterna någonsin.
Man kan välja i förväg vilken av betydligt fler än två sidor som man vill supporta. Det är väldigt vanligt och låser diskussionen i ett ställningskrig som egentligen inte handlar om Syrien längre, än mindre problemlösning, utan mer om att försvara sig själv och sin sedan länge cementerade "tillhörighet" i ur och skur. Vad som än händer. Och framför allt vad som har hänt inom konfliktens ramar.
För mig finns inget annat sikte än att förespråka det som så fort som möjligt får slut på kriget i första hand. Överlägset.
I andra hand ska fortsättningen bli en demokratisk lösning och i absolut sista hand som är så gott som oväsentlig och det är på vilken sida landar resultatet. Så bör diskussionerna ha sina prioriteringar.
I krig finns ingen trygghet för någon och effekterna syns långt utanför dess gränser.
Brutala diktaturer är hemskt men håller du käften då behöver du inte vara rädd. I krig spelar det ingen roll.
När freden är nådd då bör strävan efter demokrati ha prio ett och diktatorn ställas inför krigsrätt. Men först då. Annars tar kriget aldrig slut.
Vi ser ett Ryssland som vill ha tillbaka en av få kvarvarande allierade i sin alltmer trängre position med Natotrupper allt närmare sin gräns. Vi ser en Bashar al-Assad som med vetskap om att hans brutalitet skapat mången som önskar livet ur honom gör allt för att hänga kvar och är fullständigt beroende av Ryssland eftersom ingen annan förutom Iran vill ge honom beskydd.
Vi ser också en alltför maktfullkomlig västallians som ser en ny allierad i sikte. Speciellt USA som haft denna doktrin på rutin i decennier. Det har varit tacksamt för oss många gånger men på sistone förödande då man helt enkelt givit oreserverat stöd till alla som är emot ens fiende. Utan minsta research.
Och detta har kostat så oerhört mycket mer än det smakat med tanke på det som växt fram ur den askan. Jag är fullständigt mållös över att man aldrig lär sig.
Assad slog ner en fredlig demonstration som den slaktare han är vilket förmodligen bottnar i den paranoida rädsla en diktator får när vederbörande skaffat sig så många fiender genom ett sånt styrelseskick.
Men den opposition som sedermera uppstod i dessa svallvågor har minst 1000 olika fraktioner bl.a al Qaida-anknutna al Nusra-fronten samt två andra icke-Daesh-supportande men hårdföra islamistiska grupperingar. Och de två sistnämnda ville väst ha vid förhandlingsbordet i Geneve. Ryssarna satte sig på tvären och förhandlingarna sköts upp.
Så här kan det vara. Det ena gänget stöder en brutal diktator för att de vill ha kvar en allierad vars land har en halvfärdig rysk flottbas som man inte tänker ge upp. Samt att man inte vill ha islamistisk grogrund som kan smita in i sitt eget land där Daesh är farligast.
Den andra flygeln supportar åtminstone delvis två islamistiska grupper för att siktet är en ny allierad samt att få bort Daesh med allt elände de medför. Och Daesh skapades ur askan från Irakinvasionen.
Men frågan är om inte en tredje spelare som nu ämnar ge sig in i leken förbryllar mest. Turkiet.
Alla har sina agendor och Västs och Rysslands har jag presenterat. Där finns sot hos båda men det är ganska enkelt att "förstå" deras syften. Men beträffande Turkiet och Erdogan blir det väldigt smutsigt då denne t.o.m gör affärer med Daesh för att de ska blockera den mark nära turkiska gränsen som annars hade beslagtagits av kurderna. Något som retar både USA och Ryssland förstås. De supportar nämligen båda kurderna. De är de hittills mest effektiva kämparna mot just Daesh vilket är kanon framför allt för Ryssland som då kan lägga extra krut på de andra oppositionsgrupperna.
Enligt det oberoende syriska oppositionsrådet i London har ryssarna bombat Daesh en tredjedel av aktionerna och två tredjedelar de andra oppositionsgrupperna vilket har retat väst.
Men varför tror ni att ryssarna vill göra slut på dem först ?
Jo, pga västs inblandning. Skulle man göra slut på Daesh först då skulle väst sätta sig på tvären då man sen fortsätter mot de "västvänliga"( tveksamt ! ) oppositionsgrupperna.
Skjuter man däremot en kula på Daesh och två på resten då finns det i röran utrymme att ljuga om vilka man skjuter mest på. Men en sak kan vi vara säker på. Ryssland bombar på Daesh och kommer att så göra. Men då man fått bort oppositionen och delar av Daesh är kvar då kommer inte väst att opponera sig när man då fortsätter elimineringen.
Krig är skit och civila offer oundvikliga. Speciellt med flyg. Det måste ta slut.
Därför gör Turkiets inblandning detta än mer komplicerat. Erdogan har visat att han inte har något som helst intresse än att förgöra kurderna. Allt annat är ointressant. Väst och Ryssland har åtminstone ett uppriktigt intresse av att långsiktigt vilja mala ner det livsfarliga islamistiska hotet som mördarna i Daesh går i bräschen för.
Hur blir det fred ?
Det förödande "slarvet" att ta parti för vilken oppositionsgrupp eller diktator som helst som vill fightas mot ens fiende som både väst och Ryssland gör undergräver förtroende och försvårar förhandlingar eftersom det finns en hel del att kasta i ansiktet på varandra. Och eftersom USA är allierat med den lika brutala diktaturen Saudiarabien så blir det knepigt när man ska fördöma Rysslands stöd till Assad. Den enda skillnaden på de diktaturerna är väl att Saudiarabien har ett ännu värre kvinnoförtryck och förföljelse av sexuellt "avvikande". Men hur blir det fred ?
Då ska jag först berätta om vad jag tycker är det mest förödande misstaget i denna konflikt. Den skedde 2012. Och det var västmakterna som stod för den.
Finlands f.d. president Martti Ahtisaari var samordnare i FN:s säkerhetsråd 2012 då Ryssland lade fram ett förslag i tre steg som handlade om att Assad skulle avgå. Detta för att förhindra vidare krigföring i landet. Vid den tidpunkten hade 7500 människor dött i kriget. Nu är det uppe i 220.000.
Väst var dock så säkra på att Assad skulle falla vilken sekund som helst och gick inte med på några eftergifter. Kan tyckas logiskt då Assad är en massmördare som skulle kunna dra sig tillbaka i lugn och ro. Och det är klart att det skulle ha varit orättvist till max. Men Assad är en enda person och ett par hundra tusen döda plus 10 miljoner flyktingar i fördärv är än mer orättvist. Dessutom går det inte i långa loppet att dra sig tillbaka på riktigt med Assads historia. Ännu en gång, krigets slut är viktigast utan konkurrens. Väst ska skämmas för sin självgodhet i den här konflikten.
President Ahtisaari ser flyktingkatastrofen som det straff för västmakternas dumhet och arrogans 2012 som vi nu måste betala. Genom att ta hand om alla på flykt.
Som parantes så publicerades den här nyheten i bl.a Svenskan. Men den extremt EU-vänliga DN skrev inte ett ord. Läser man bara en blaska då blir den interna "pressfriheten" inte större än i diktaturer.
Men hur blir det fred då ?
Jag har alltid tyckt att var och en tar hand om sina allierade. Med många kockar uppstår många viljor och agendor som självklart drar ut på kriget. Vad tror man att man missionerar om när man lägger sig i en konflikt i en diktatur som alltid skapar inbördeskrig ? Vi vet ju det efter alla exempel.
Jag tycker USA ska åka till Irak och bekämpa Daesh där och låta Ryssland fixa Daesh i Syrien.
Som läget är nu finns i stort sett tre möjliga scenarion.
1. Att ryssarna slutar bomba med effekten att icke förhandlingsbara Daesh får mer utrymme igen. Men får kriga mot västalliansen bara. Då slipper vi Assad men kriget kommer att pågå längre.
2. Både ryssarna och väst tar vapenvila och låter Assad sköta sig själv. Då blir det en fight mellan Assad och Daesh. Påssjuka eller kolera kommer att vinna. Hur kul är det ? Och kriget blir skitlångt.
3. Ryssarna och Väst fortsätter att förhandla. Då är målet att uppnå val inom 18 månader. Och fred långt tidigare förstås. Med fortsatt offensiv från båda tränger man ut Daesh men det kommer att tjafsas om den övriga oppositionen. Och den har inget att komma med utan västmakternas support i kriget. Men det är bara att hoppas att man till slut närmar sig varandra.
Vi kan dock göra ett tankeexperiment om en liknande folklig resning i Saudiarabien med oppositionsgrupper som vill närma sig Ryssland och får support av dem därav. Tror ni USA och västvärlden hade sett det som naturligt ? Och låtit ryssarna vara med i detta USA-allierade land ? Det är egentligen otroligt att väst fått så mycket utrymme i Syrienkriget. I alla fall om man föreställer sig det spegelvända scenariot.
Ja, tänk om det hade varit så här enkelt. Men det är det inte nu när ormen Erdogan ger sig in i kriget i en synnerligen ohelig allians med just Saudiarabien vars självklara agenda är att få bort den Iran-allierade Assad en gång för alla .Turkarna vill få bort Assad av gammalt hat och pga den eviga fiendskapen med kurderna. Denna allians ser jag som en av de mest kompromisslösa i nationernas historia.
Nu vill det till hårda fördömanden från framför allt USA och jag vet att detta inte är något önskescenario för amerikanerna. Erdogans Turkiet har blivit en mycket jobbig nagel i ögat för Nato och i och med flyktingkatastrofen och allt amatörmässigt kring denna så har EU lyckats med konststycket att göra sig beroende av denne despot.
Det bästa vi kan göra är att börja respektera varandras territorier och allianser. I och med det så förenklar man en enormt komplicerad process vilket är ett måste.
Hur blir det fred då ? Ingen aning men hade man gått med på Rysslands förslag 2012 då hade det varit mycket enklare. Nu blir det svårt att få ryssarna att göra eftergifter med tanke på västmakternas tidigare arrogans. Nu går man all in för att ta tillbaka Syrien till sin marionett Assad även om det ryktas om att han är rökt så fort kriget är vunnet. Hur som helst så kommer Syrien aldrig att bli som förr. Det är bra att stormakterna förhandlar frekvent och det finns rejäla gemensamma intressen i detta. Dels Daesh förstås men även en snabb fred då Ryssland snabbt vill återvända till flottbasbygget och ingen vill se en till grogrund för islamistisk terrorism som alltid stjäl utrymme i kaos. Irakinvasionen var slutet för en annan bödel men ur detta olagliga falskspel kom kaos och en ny fraktion. IS eller Daesh. Med tidigare al Qaida-terrorister anslöt sig gamla irakiska USA-fientliga befäl och med ovärderlig krigskunskap i bagaget. Även vapentillgång följde med även om de stora slantarna för dessa inköp härstammar från försäljning av stulen olja och en och annan krona från suspekta sheiker i just Saudiarabien.
Syrienkriget handlar om en brutal diktator, en auktoritär allierad, en maktfullkomlig pakt, en smygislamist samt det mest brutala gäng världen skådat. Och det som i första hand måste ske är fred.
Det största hindret är Daesh, det näst största Erdogan. Sen Assad. Resten måste gå ihop. Och ta allting i rätt ordning. Då blir det fred en dag.
Låtom oss hoppas !

    .