Det kan tyckas väldigt förbryllande i vår del av världen att se den oerhörda trögheten att efter en diktatur skapa en stabil demokrati. Det kan väl inte vara något annat än självklart att underordna sig demokratins alla spelregler i synnerhet när man tacksamt borde känna sig lättad när diktaturens tunga ok fallit av. Det är de flestas spontana reflektion och snabba fördömanden uppstår inte bara mot de nya auktoritära ledarna utan även mot dessa länders folk som vi fördummar då delar av dem ändå gillar den hårda styrningen.
Men jag är inte ett dugg förvånad eller förbryllad över detta. Det jag däremot tycker är smått otroligt och även oansvarigt från vår medievärld och många av dess journalister är en fullständigt frånvarande jämförelse med hur våra val gestaltar sig jämfört med halvdemokratier och framför allt de kriterier som får oss att välja det ena eller andra partiet eller ledaren.
I länder som gamla sovjetrepubliker t.ex handlar kriterierna oftast om vilken ledare som kan stävja kaos och våldsamheter. Men lika mycket om vilken ledare som det känns mest ekonomiskt stabilt i det avseende att pensioner och löner kommer ut i tid eller överhuvudtaget. Att överleva helt enkelt för sig själv och sin familj. Dessa människor har blivit så ofantligt trötta på oordning och politiska kravaller. Och de är många eftersom en betydande del av dessa lever på existensminimum och ren fattigdom. Att få kuta ut på gatorna med ett plakat och skandera politiska budskap har låg prioritet hos dessa människor och det måste vi bannemig förstå i vår bortskämda del av världen.
Jag såg ett reportage en gång från en renskötarby i nordöstra Sibirien. Väldigt off allt som heter asfalt och kommers. Då intervjuade den mindre vidsynte reportern en 90-årig kvinna vars pension inte kom i tid längre och det skapade stora glapp i ekonomin förstås i deras utsatta läge. Hon längtade tillbaka till Stalins tid då det var "ordning och reda". Då frågade journalisten bestört hur hon kunde säga så. Och i nästa andetag så frågar han följande mitt ute på vidden 100 mil från närmaste samhälle : Tänker du inte på eran frihet ?
Otroligt. Jag tror "friheterna" i den här byn gestaltat sig ganska likartat ett bra tag. :-)
Min uppfattning om den gamla kvinnans syn på en av de värsta tyrannerna i världshistorien ser jag inte som egoistisk utan som en frukt av den isolation som gjort henne fullständigt oinformerad om de hemskheter som försigick i de mer bebyggda trakterna av Sovjet. Och just isolering och vilseledande propaganda var ju Sovjets signum. Det kanske reportern från England borde ha tänkt på innan han hytte till mot en fattig, enkel gammal kvinna mitt ute i nowhere.
Vad jag vill säga med detta är att reportagen om de här regionerna är väldigt slarviga och tycks utgå ifrån att förutsättningarna är likartade de vi har här. Men när vi går till vallokalerna då väljer vi säkert till 80 %, och då är jag snäll, det parti som ger oss de bästa ekonomiska fördelarna. Några väljer efter en hjärtefråga. Men absolut ingen behöver ens reflektera vid om det är Reinfeldt eller Löfven som bäst stävjar kaos och politiska våldsamheter. Det finns inte. Vi vet dessutom att hur slöa vi än är så får vi mat och husrum. Av betydligt högre standard än många av de i Ukraina som knappt men nöjt lyckas försörja familjen.
Det är en respektlös reflektion och retorik vi har i i-länderna över detta. Och på något sätt så tycker jag att Sverige hör till de värsta. Kanske t.o.m allra värst. Vilket kanske inte är så konstigt heller.
Sverige torde nämligen vara det enda i-landet som inte har en generation i livet som upplevt krig och fattigdom. Där är vi nu unika. Möjligen Schweiz, men de låg mitt i skiten ett tag vilket måste känts tillräckligt kusligt. Och det är väl heller inget vi bör sträva efter. Men med detta torde det vara klädsamt att åtminstone i ödmjukhetens namn fördjupa sig och inte med våran mästrande retorik agera som bortskämda barn som snabbt drar slutsatser av andras beteenden bara för att det kan reta en. Däri ligger mången journalistisk retorik i samtliga våra dags- och morgontidningar. I kvadrat.
Det märks hur bra vi har haft det. På samtliga plan.
Dock vill jag lyfta fram kunniga och vidsynta journalister som Nathan Shachar, DN, Vladislav Savic, politiker som Jan Eliasson, Barack Obama och Angela Merkel. T.ex.
Tyvärr talar alltför många likt Peter Wolodarski, DN, som är väldigt faktakunnig men som fullständigt utelämnar en halv sanning. Och då blir det inte sant. Då blir det utan rättmätiga och nödvändiga jämförelser som jag beskrev ovan vilket är nödvändigt om man vill få hela bilden och därmed förstå. Och genom att förstå då blir även den nödvändiga kritiken mer pricksäker och känns mer befogad hos de man kritiserar.
Och vi ska absolut kritisera alla nedmonteringar av demokratin som endast ger en för ledaren ökad makt och inget annat syfte har.
Dock bör vi ha på det klara med att när en diktator störtats och demokrati och fria val ska införas då sker det mellan parter som i många år hatat varandra och t.o.m utövat våld och död mot varandra. Att då förlora ett sådant val mot en fiende och tvingas stillasittande vänta 4 år på en ny chans är inte det träningsläger dessa politiska aktörer har varit på. Det är inte som här hemma där Hägglund och Sjöstedt kan gå ut och ta en bärs efter en debatt. Det kommer alltid att finnas små våldsamma fraktioner i nya "demokratier" som inte accepterar att se sin gamle fiende vinna valet och styra över en i minst 4 år. Och detta våld kommer att skapa nytt hat hos andra sidan som skjuter tillbaka.
För 5-7 år sedan fick jag bassning för att jag sa att demokrati inte går att skapa i ett trollslag. Det måste växa fram. Men efter att Barack Obama faktiskt efter mig sa samma sak och framför allt efter det mest konkreta beviset hittills, den arabiska våren, finns det knappast någon som säger emot längre.
Det tar säkert två generationer innan det blir hyfsat. Framför allt i stora länder med många kulturella och religiösa grupper. Men självklart måste vi kritisera de många ledarna som knappast hjälper den demokratiska utvecklingen.
Och naturligtvis även ryskt vapenskrammel i östra Ukraina, Kina i Tibet, Assad, Kim Jong Um, Al qaida, Boko Haram. Isis, men också vara på det klara med att sopa framför egen dörr. EU och USA är minsann inte ofelbara även om Carl Bildt ( som annars är väldigt kunnig ) och andra vill uttrycka sig så. Med EU:s dammsugning av så många länder som möjligt är man på väg att bita sig rejält i svansen. De tidigare tuffa kraven på demokrati, ekonomi och rättsväsende har man gjort avkall på. T.ex Turkiet har varit nobbade inträde i många år pga dessa. Men när de ofärdiga demokratierna i Östeuropa och t.o.m gamla Sovjetunionen vill vara med då går det bättre. Varför ? Jo, därför att man vill försvaga Ryssland så mycket som möjligt och snabbt roffa åt sig så många allierade som möjligt. Turkiet är ju redan med i NATO så dem kan vi fortsätta vara hårda mot. Ett övertydligt hyckleri från en organisation som jag länge varit förespråkare för.
Och har man halvdemokratier i en organisation som ska gå i bräschen för demokratins spridning då har även detta urholkats. EU har i viss mån storhetsvansinne och definitivt växtverk. Det bästa exemplet på svansbitning och växtverk visas nu när man ska komma på lämpliga sanktioner mot Ryssland i Ukrainakrisen. De olika förutsättningarna och beroendena av Ryssland gör det svårt att enas. Och då var det ändå denna utvidgnings syfte att försvaga Rysslands möjlighet till Putins dröm om ett återupprättande av stormakten Ryssland.
Som final vill jag påpeka att jag självklart fördömer mycket av den utveckling som sker österut men om vi ska komma någon vart och vända skutan då måste vi förstå hur människorna lever och vilka förutsättningar de har. Med uppvisande av detta intresse för ett land samt kunskap om detsamma då smäller det högre när den rättmätiga och pricksäkra kritiken kommer. Det handlar om respekt och människor. Inget är perfekt gott eller 100-procent ont. Sådant finns bara i "Sagan om ringen". Därför får vi aldrig döda dialogen. Inte med någon. See you !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar